Plötsligt händer det. Lasse Berghagen eller någon annan avslöjar att de läst en bok som är såååå rolig/bra/läsvärd etc. och sedan läser ALLA människor i hela Sverige en och samma bok. Eller också händer detta: ett förlag med fet PR-budget lyckas fenomenalt bra med en kampanj och en och samma bok syns på alla bloggar, i alla veckotidningar, i alla pocketställ, i alla boktipsinslag på TV och på radio etc. etc. etc. Jag brukar känna: neeeej inför sådana här böcker. Kan det vara möjligt att en bok är så bra som alla säger? Ja! Faktum är att det finns böcker som är (typ) så bra som man kan tro. Idag tänkte jag blogga om några av dem.

Det är något som inte stämmer av Martina Haag. Haags skilsmässoroman är en roman, men att hon skriver om egenupplevda känslor är uppenbart. Såhär hudlöst och äkta kan man inte formulera sig annars. Det är en fantastisk och välskriven bok om att bli lämnad efter ett långt äktenskap och om att gå vidare. Boken blev lite av höstens/vinterns snackis och Haag har synts och hörts överallt, bland annat i Skavlan. Och ja, den här boken är precis så bra som man vill tro! Jag blev till och med positivt överraskad över att Haag skriver så insiktsfullt och bra om detta ämne, som ligger rätt långt från hennes tidigare feel good-berättelser.

Gone girl av Gillian Flynn. Gone girl har blivit en deckare som har fått ett sådant genomslag att andra deckare jämförs mot den. Man kan plocka upp en nyare deckare och notera att den marknadsförs som ”nästa Gone girl”. Typ. Är det rimligt? Ja! Jag tycker att deckare är sååå enformiga. Det har liksom gått varvet runt och de flesta deckare som kommer ut nu påminner inte bara om deckare man har läst förut, utan de känns som att de är redan färdigtuggade också. Om ni förstår vad jag menar. Men Gone girl är överrumplande och spännande på ett eget sätt. När jag läste den visste jag inte om jag gillade boken eller ej, men eftersom att jag fortfarande tänker på den ibland så måste den ju ha något..! Jag tycker att den är spännande och speciell.

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. Boken fick en enorm uppmärksamhet när den kom ut 2014. Men är den här boken, som handlar om en kvinna som har överlevt Förintelsens koncentrationsläger och som dolt har sin verkliga identitet, d.v.s. hennes romska ursprung, verkligen läsvärd? Det finns ju redan så många viktiga, välskrivna och intressanta skildringar av Andra världskriget och Förintelsen. Ja, den här boken är läsvärd! Jag heter inte Miriam är lättläst, utan att vara banal, och berättar en viktig och omskakande historia. Den duckar inte för att skildra fruktansvärda saker, men den är ändå inte så tuff att läsa att man drar sig för att plocka upp den.

En man som heter Ove av Fredrik Backman. Berättelsen har gett upphov till en av tidernas största biosuccéer i Sverige och går också som teater. Hur många som har läst boken vet jag inte. Typ alla som någonsin läst en bok..? Hehe. Kan den verkligen vara så bra? Nja. Alltså. Jag tyckte nog inte att den var så krossande när jag la den ifrån mig. Visst är det kul och sorgligt om vartannat att följa surgubben Ove och hans förvandling när han börjar att interagera med nyinflyttade grannen Parvaneh och de andra i kvarteret, men var inte boken lite väl PK, tillrättalagd och klichéartad? Jo, jag tyckte faktiskt det när jag hade läst ut den. Fast sedan skärpte jag mig. Varför inte älska en politiskt korrekt multikultibok om en surgubbe och hans nyfunna vänner? Jag tycker att den här berättelsen är fin (trots att den är sentimental och allt).

Niceville av Kathryn Stockett. Den här globala succén följer några svarta hembiträden i 60-talets amerikanska södern. Det är en tid och ett samhälle där rasismen är extremt utbredd. En journalist bestämmer sig för att skriva om hur hembiträden behandlas av sina arbetsgivare. Är boken så bra som man kan tro? Ja, verkligen!! Ämnet är intressant och viktigt, men framför allt är boken fylld av karaktärer som verkligen är nyanserade och enkla att känna med och tycka om. Jag tänker fortfarande på några av de ensamma, illa behandlade karaktärerna ibland.