Året är 1929 och en grupp föräldralösa barn sätts på ett tåg från New York. På station efter station får de gå av och visa upp sig för aspirerande fosterföräldrar. De barn som inte är så lyckosamma att de hittar någon som vill ta hand om dem får kliva på tåget igen och åka vidare. En av barnen är 9-åriga Niamh, som har förlorat sina föräldrar och syskon i en brand. Nu blir hon omhändertagen av ett par som har ett skrädderi. Det blir snabbt uppenbart att paret inte har tagit hand om Niamh för att de har längtat efter en dotter. De har helt enkelt bara sett möjligheten att få gratis arbetskraft. Niamh stannar tills börskraschen även får det lilla skrädderiet att skaka till och det inte längre går att mätta allas munnar på förtjänsten från det. Det fosterhem hon omplaceras till är en ren misär: en fattig familj med många barn, en psykiskt sjuk mor och en far som är arbetslös och begår sexuella övergrepp.

Boken följer sedan Niamh (hon byter förresten namn till Dorothy och sedan till Vivian) genom livet. Berättelsen varvas med en berättelse där en ung tjej brottas med en nutida verklighet i hopplösa fosterhem. Tjejen heter Molly och hennes pappa finns inte i livet längre. Mamman har inte möjlighet att ta hand om henne. Hennes fosterföräldrar framstår inte som sympatiska. Hela omgivningen verkar faktiskt förvånansvärt kall och hård. När hon snattar en bok på biblioteket döms hon till 50 h samhällstjänst. Kan sådant ens hända?! Författaren försöker att måla upp Molly som en riktig ungdomsgangster på glid, men egentligen verkar hon vara en högst vanlig och skötsam tonårstjej (som i och för sig har snattat en bok, men det måste väl ändå betraktas som ett ringa brott). Jag har lite svårt att köpa den här delen av storyn, men låt gå. Samhällstjänsten kommer hon att spendera genom att städa på Vivians vind. Tada! Cirkeln är sluten!

Boken följer en del enkla mallar, kan man säga, och det blir lite småkrystat när allting vävs ihop genom att Niamh/Vivian och Molly träffas i och med vindsröjningen. Ibland fick jag också lite ”Pojken som kallades Det”-vibbar av den här boken. Det är helt enkelt lite för hemskt det som Niamh råkar ut för i fosterhemmet. Det är också beskrivet på ett sentimentalt sätt som gör att det känns lite billigt. Samtidigt förstår jag att författaren skildrar händelser som har skett på riktigt (inte att det är en biografi, men att berättelsen ändå bygger på verkliga händelser) och då blir det ju lite förmätet av mig att avfärda hemskheterna som överdrivna. Jag är lite kluven alltså!

Jag vill inte såga boken egentligen. Författaren delar med sig av ett intressant stycke historia och hon skildrar intressanta livsöden. Boken är också lättläst och fängslande. I det stora hela är den faktiskt riktigt bra, om än inte sådär så att man blir helt knockad och kommer att ha den i tankarna länge.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst och fängslande berättelse om de så kallade ”orphan trains” som gick ut i Mellanvästern, dit föräldralösa barn skickades iväg för att bli omhändertagna av fosterföräldrar, som inte nödvändigtvis behandlade barnen väl.

Betyg: 3 Claddagh-kors av 5.

Om Christina Baker Kline och De föräldralösa

Christina Baker Kline (född 1964) är en amerikansk författare som fick sitt stora genombrott 2013 med bestsellern Oprhan train (De föräldralösa). Hon har också undervisat i kreativt skrivande. Christina Baker Kline har en hemsida och en fansida på Facebook och hon twittrar under @bakerkline.

Originalets titel: Orphan train.
Översättare: Britt-Marie Thieme.
Utgivningsår: 2013 (den första amerikanska utgåvan), 2015 (den första svenska utgåvan, Massolit).
Antal sidor: 361.
ISBN: 9789187783838.
Andras röster: Bloggbohemen, Boktok73, Hyllan, Johannas deckarhörna.
Kan köpas hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”New York 1929. När Vivians familj tragiskt omkommer i en brand sätts hon, tillsammans med många andra föräldralösa barn, på ett tåg. De färdas genom USA och auktioneras ut i städerna de passerar. Allra sist blir 9-åriga Vivian vald och hon sätts snabbt i arbete som sömmerska. Men när depressionen drabbar landet och beställningarna sinar skickas hon vidare. Och vidare. Ska hon någonsin hitta en plats där hon känner sig som hemma?

Maine 2011. När 17-åriga Molly tvingas till samhällstjänst, är det droppen för hennes fostermor. Av rädsla för att än en gång behöva flytta går hon med på att städa vinden hos den numera 91-åriga Vivian. Ju mer hon börjar rota bland Vivians gamla saker, desto tydligare inser Molly att de har mer gemensamt än hon någonsin kunnat ana.”