April i anhörigsverige är en fortsättning på boken Oktober i Fattigsverige. Trots att den förstnämnda boken har tema ”anhörig”, så handlar den minst lika mycket om fattigdom och klass: två ämnen som Alakoski behandlat i Oktober i Fattigsverige. Formen och stilen är svårbestämda för de här böckerna. Det finns passager som jag skulle betrakta som poesi, men de har också inslag av essä och memoarer. Ibland liknar de mest av allt en blogg. Emellanåt störde det mig något att April i anhörigsverige har den form som den har. I boken får vi följa Alakoski på tågresor till och från författaruppläsningar, följa henne när hon försöker att få ordning på sin trilskande fot och vara med henne när hon funderar över hur det går för hennes utflugna barn. Sedan insåg jag att de här delarna i all sin vardaglighet och enkelhet ändå har en funktion. Att vara anhörig är något som pågår varje dag, varje sekund: i vardag, på jobbet och hela, hela tiden. På ett sätt lyckas Alakoski verkligen ringa in detta. Så det personliga känns faktiskt som ett passande format ändå. Alakoski har en personlig erfarenhet av vad det kan innebära att vara anhörig till missbrukare och vad det kan innebära att göra en klassresa. Hennes personliga erfarenheter blandas väldigt bra med siffror och fakta, även i de passager som inte direkt behandlar anhörigfrågan.

Jag tycker väldigt mycket om Alakoski. Hon är en viktig röst och har mycket klokt att säga om fattigdom, utanförskap och vad detta gör med människor. Jag håller inte alltid med henne i hennes politiska åsikter, men läser ändå med stort intresse och tycker om att ta del av hennes tankar. Jag tycker verkligen att April i anhörigsverige är en viktig och läsvärd bok, även om jag samtidigt tycker att den är lite upprepande eftersom den ligger så nära hennes tidigare bok med samma format.

I korthet

Rekommenderas för: Alla som vill läsa en aktuell och personlig betraktelse över vad klass, utanförskap och missbruk gör med människor.

Betyg: 3+ strejkande hälsenor av 5.

Citerat ur April i anhörigsverige

”På biblioteket i Visby berättar jag att det inte är något konstigt. Man ärver fattigdom på samma sätt som rikedom. Kommer du från en rik familj ärver du huset, tomten. Pengarna på banken. Aktierna. Marken eller skogen. Härstammar du från en svinrik familj ärver du slottet. Kommer du från en fattig familj ärver du på exakt samma sätt, men du ärver nu huset som inte finns. Bostadsrätten som inte finns. Det tomma bankkontot. Marken som saknas. Du ärver bristen. Och det är den du sedan går hand i hand med resten av livet. Och du tror att det är fel på dig och din förmåga. Detta blev mitt uppdrag som författare, att skissa en möjlig berättelse om den oskötsamma sverigefinska arbetarfamiljen, som flydde till Sverige under arbetskraftsinvandringsepoken. Och det är precis vad jag ska göra. En möjlig berättelse.”

Om April i anhörigsverige och Susanna Alakoski

Susanna Alakoski (född 1962) är en svensk författare och krönikör. Hon debuterade som författare 2006 med boken Svinalängorna, för vilken hon belönades med Augustpriset. Innan dess har hon bl.a. jobbat som socionom och som pressekreterare åt Gudrun Schyman. Alakoskis böcker kretsar mycket kring fattigdom, utanförskap och att vara anhörig till missbrukare. April i anhörigsverige är hennes senaste bok som riktar sig till vuxna, men i år har hon också varit aktuell med barnboken Hej kungen!.

Utgivningsår: 2015.
Antal sidor: 397.
Andra delar i serien: Oktober i fattigsverige.
Andras röster: Aftonbladet, DN, GP, Kristianstadsbladet, SvD.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Litteraturhistorien igenom super män grandiost. Missbrukaren står i fokus. Kvinnorna gestaltas som medberoende alkoholistfruar oavsett klasstillhörighet. Men nu träder alkoholistbarn och andra anhöriga fram på den litterära arenan och vittnar om en totalt oglamourös tillvaro. Vi som har levt med tillitsbrist, förnekelse, rädsla, gränslöshet och otrygghet. Kaos, våld. Saknad, sorg. Skam.

Alla levde vi i stilla vanmakt. Några av oss förlät, gav nya chanser. Vi vaktade, stöttade, bönade, bad. Några av oss åkte jojo mellan nykterhet och återfall. Många av oss trodde att felet var vårt, när oförrätter förgiftade dricksvattnet och bagateller uppförstorades till handgranater som under rus kastades genom rummen. Vi fann våra mammor liggande avsvimmade på hallgolvet. Våra pappor hoppade från Älvsborgsbron. Vi upplevde syskons haschpsykoser. De flesta av oss slutade bjuda hem vänner. Vi väntade på den goda fen. Några av oss blev stumma, andra utförde sabotage. Någon såg självmordet som enda utväg.

Var tionde svensk är alkoholist. Det påverkar anhöriga. Hur många alkoholister finns det i världen? Hur många narkotikamissbrukare? Anhörigsiffran blir outhärdlig. Men utan att en sekund förringa det lidande som det innebär att växa upp med missbruk, utan att förminska kampen för överlevnad: bland nackdelarna finns också fördelar. Om vi anhöriga – fruar, makar, föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon och barn – får möjlighet att läka öppnar sig en ocean av kapacitet. Hur många kan vi vara, där ute i yrkeslivet?

April i anhörigsverige tar vid där Oktober i fattigsverige slutade.”