Jag måste börja med att säga att jag inte är omedveten om vad som händer och sker i världen. Även jag har i bestörtning hört om vad som händer i Paris och på andra håll i världen. Min blogg håller sig strikt kring temat böcker, men inte ens jag kan hålla det så smalt i dessa tider. Jag har inte något klokt att säga, mer än att jag förstås känner med alla som flyr, alla som lever under förtryck, alla som tvingas utstå tortyr och alla som försöker överleva i saknaden efter förlorade älskade. Var och en bör fundera en liten stund över vad de kan göra för att göra skillnad i en mörk värld, där ondska breder ut sig.

Och ta hand om varandra. <3

Med det sagt tänker jag faktiskt återgå till det mer ytliga i den här världen, som böcker, t.ex. Dagens inlägg hade jag tänkt ägna åt svåra böcker: böcker, som jag har haft svårt att läsa ut, av olika orsaker. Förmodligen säger dessa böcker mer om mig än om något annat, men så kan det såklart vara.

1. Hoppa hage av Julio Cortázar är en av cirka två böcker som jag faktiskt inte har läst ut. Jag har en närmast tvångsmässig idé om att läsa ut allt jag påbörjar, men den här gången gick det bara inte. Boken är över 600 sidor lång, bara en sådan sak, och är indelad i kapitel som kan läsas i en valfri ordning. Boken beskrivs som ett ”romanteknisk experiment”. Där någonstans har jag förlorats som läsare. Den här boken är alldeles för svår för mig.

2. Den stulna romanen av Nawal El Saadawi läste vi i bokcirkeln för några år sedan. En av oss tyckte att det var bland det mäktigaste och bästa hon hade läst. De flesta läste inte ut den. Själv läste jag ut den och fattade absolut ingenting. Nu kan jag inte ens redogöra för vad den handlar om. Den är så krångligt skriven och övertyngd av omständlig symbolik att jag inte nådde fram. Jag önskar att jag hade älskat detta feministiska verk från Egypten, men den flög flera meter över huvudet på mig.

3. Herta Müllers Hjärtdjur känns helt klart som ett intressant verk. Müller skriver om livet i en diktatur och om yttrandefrihet. Viktiga ämnen! Hjärtdjur kretsar kring människor som tillhör den tyska minoriteten i ett kommunistiskt och totalitärt Rumänien. Den ska vara skriven ”till minne av mina rumänska vänner som mördades under Ceausescus styre.”. Men. För mig försvinner allt det intressanta i ett omständligt språk, svåra liknelser och symboler. Det är en oerhört svår bok att dechiffrera, tycker jag. Precis som Den stulna romanen lämnade den mig utan att ge mig något. Det tycker jag är fruktansvärt. Varför tillgängliggör inte författare sina viktiga historier? Vem ska läsa det här? Borde inte alla göra det?

4. En annan nobelpristagare som är ”lite svår” är Mo Yan. Jag läste Ximen Nao och hans sju liv för ett antal år sedan. Jag tyckte faktiskt om boken, trots allt, men då läste jag den som en idiot läser en bok och tyckte att det var en fascinerande historia om en man som återföds som ett antal olika djur. Symboliken och tanken med romanen? Ingen aning. Boken är för svår. Jag orkar inte ens försöka.

5. Sara Lidman är en västerbottensförfattare och som västerbottning vill man såklart läsa och älska denna dams författarskap. Med höga förväntningar tog jag mig därför an den tunna lilla boken Din tjänare hör. Och jag tog mig knappt igenom. Månad efter månad stretade jag på. En och annan scen är fin och intressant, men som helhet kunde jag inte ta till mig av berättelsen. Det är någonting i det omständliga berättandet och det dialektala som bygger upp en tjock mur framför läsaren. Den här boken är så svår! Obegriplig. Jag fattar ingenting.

Ni kan skratta åt mig och mina försök att läsa seriös litteratur, men jag måste verkligen upprepa det jag skrev om Herta Müller här ovan. Varför ska viktig litteratur vara svår? Jag förstår experiment i stil med Cortásars mästerverk, men böcker som i huvudsak är till för att väcka debatt, väcka känslor, informera om förtryck och svåra ämnen..? Författare som Müller och El Saadawi borde vara mer måna om att få läsaren med sig. Jag fattar inte poängen med att enbart skriva till en privilegierad, akademisk elit som har resurser och bakgrundskunskaper för att förstå verket och sätta det i rätt sammanhang. Även vi dumhuvuden kanske behöver de här berättelserna. Kanske behöver vi dem mer än det fåtal som är litteraturvetare.

För den sakens skull behöver inte böcker vara banala eller skrivna med ett förenklat språk. Jag tycker att det finns en uppsjö av böcker och berättelser som är både intressanta, viktiga och skrivna med finess och experimentlusta. Jonas Hassen Khemiri är ett exempel på en författare som skriver med en väldigt egen stil utan att krångla till det och slarva bort det viktiga budskapet. Det finns fler exempel, såklart, men exempelvis Müller, Mo Yan eller El Saadawi hör i mitt tycke inte till dem…