Igår tippade jag årets Augustprisnomineringar i kategorin skönlitteratur. Idag har det rätta svaret avslöjats på en presskonferens. Det här inlägget är dock tidsinställt så det blir ingen återkoppling på den fronten. Däremot tänkte jag fortsätta på Augustpristemat och lista mina 5 favoriter bland tidigare vinnare i skönlitteraturkategorin.

Förra årets vinnare, Liv till varje pris av Kristina Sandberg, är given! Boken är den avslutande delen i trilogin om Maj och jag kan inte annat än sälla mig till hyllningskören som har rosat den här serien. Det är verkligen fantastiskt att få följa hemmafrun Maj med hennes våndor och oro och slitsamma arbete. Böckerna berättar också ett stycke kvinnohistoria som är mycket intressant att ta del av.

Lena Andersson knep priset 2013 för sin briljanta kärleksroman Egenmäktigt förfarande, som närmast dissekerar det destruktiva förhållandet (eller: ickeförhållandet) mellan Ester och hennes olyckliga kärlek Hugo. Det är en mycket intressant bok, skriven med ett väldigt eget och akademiskt språk, som funkar oväntat bra.

2012 gick priset till Tomas Bannerhed för hans roman Korparna, som handlar om en pojke som lever i en lantbrukarfamilj vars tillvaro knappt går ihop. Pappan är mycket skör och även pojkens tillvaro blir orosfylld och otrygg. Hans tillflykt blir till skogen och det rika fågellivet som finns där. Korparna är en mycket välskriven och gripande roman. Det är nästan obegripligt att den är Bannerheds debutbok!

2006 belönades Susanna Alakoski med Augustpriset för sin roman Svinalängorna. Jag älskar Alakoski för att hon orkar skriva och berätta om fattigdom, utanförskap och missbruk. Det här är också teman i Svinalängorna, som utspelar sig i Ystad på 60- och 70-talet och skildrar livet för en finländsk invandrarfamilj.

2004 gick priset till Bengt Ohlsson med Gregorius, som berättar Hjalmar Söderbergs klassiker Doktor Glas ut läkarens perspektiv. Jag älskar Doktor Glas och då känns det såklart lite vanskligt att läsa en bok som spinner vidare på detta verk, men faktum är att Ohlsson gör Doktor Glas rättvisa. Den närmast fördjupar denna fantastiska läsupplevelse, som handlar om en läkares våndor när en kvinnlig patient söker upp honom och anförtror honom att hon inte står ut med sin inte speciellt attraktive man, Gregorius.

Off topic: Hur kunde Torgny Lindgren få Augustpriset för Hummelhonung 1995? Fanns det inte någon annan bok än denna äckliga och pretentiösa berättelse som hellre kunde ha belönats? :/ Usch, vad elak jag är, men det är verkligen inte en favoritbok hos mig!