Jag erkänner direkt: jag är ingen litteraturvetare, jag är inte speciellt ”finkulturell” och jag läser dessutom väldigt sällan böcker från andra delar av världen än typ… Sverige. Så nej, jag bör knappast uttala mig om vem som borde få Nobelpriset i litteratur! Men! Om jag ändå skulle göra det så är min önskelista som följer:

1. Joyce Carol Oates. Okej, okej, okej. Hon är lite för produktiv och möjligen lite ojämn, men skit i det! Få författare skriver så insiktsfullt och berörande om de villkor som många västerländska kvinnor måste förhålla sig till. Hennes böcker handlar allt som oftast om kvinnor i olika utsatta situationer och inte sällan låter hon fattiga kvinnor med dåligt socialt och kulturellt kapital spela huvudrollen. Ett tema som ofta återkommer är att vara ”den andra kvinnan” – att leva ett liv i känslomässig beroendeställning till en man som är gift med en annan kvinna. Hennes böcker känns alltid extremt levande och extremt insiktsfulla. Oates är också en av få, eventuellt den enda, som kan komma undan med att skriva en bok på 600+ sidor. Hon brukar faktiskt få även alldeles för långa berättelser att kännas tighta och precisa. Hennes bästa: Blonde.
2. Sofi Oksanen. Jag har bara läst en av hennes böcker och det är naturligtvis lite tunt, men den boken är å andra sidan så fruktansvärt bra och skickligt komponerad att den ensam räcker för att ge en fingervisning om att här finns faktiskt en riktigt stor författare som har riktigt viktiga saker att berätta om. I boken Utrensning berättar hon om tillvaron i ett Sovjetockuperat Estland där människor lever under ett fruktansvärt förtryck och tvingas ange varandra för att rädda sitt eget skinn. Berättelsen vävs skickligt ihop med en mer nutida berättelse om en annan kvinna som lever under ett fruktansvärt förtryck: traffickingoffret Zara. Oksanen drar intressanta paralleller mellan de båda berättelserna, men framför allt berättar hon ett stycke historia estnisk historia som många är omedvetna om. På varje sida briljerar hon med sina exakta formuleringar och brinnande känslor som utspelar sig mellan raderna. Bästa bok: Utrensning (obs: den enda jag har läst, obs 2: jag missade ett tåg en gång när jag läste den här boken; nästa tåg gick tre timmar senare).
3. Chimamanda Ngozi Adichie. I en serie helt fristående böcker har Adichie tagit på sig att berätta för världen om Nigeria. I Lila hibiskus kretsar det kring kolonialismen, i En halv gul sol om inbördeskriget (Biafrakriget) och i Americanah är det ett mer modernt Nigeria som står i fokus och berättelsen följer en av alla de som söker lyckan i utlandet och den rasism som hon får uppleva där. Adichie är en enastående författare: intelligent, skicklig och med en ilska som känns. Att läsa hennes böcker är lite som att bli uppläxad. Och det behövs. Det är alldeles för många som behöver uppdateras om hur rasism kan se ut. Bästa bok: Americanah.
4. Jonas Hassen Khemiri. Khemiri får vara med på min lista eftersom jag måste kvotera in en karl. 😉 Nej då, han är faktiskt helt uppriktigt en av mina största favoritförfattare, inte minst för hans lekfulla och roliga sätt att förhålla sig till språket. Med stor uppfinningsrikedom använder han själva språket, orden, som en stor del av berättandet. Jag blir allt som oftast lika förtrollad av hans stil som av berättelserna i sig. Berättelserna i sig är dock allt annat än sekundära. Khemiri är beundransvärd för sitt rakryggade sätt att våga kritisera och peka på rasism, främlingsfientlighet och utanförskap. Bästa bok: Montecore: En unik tiger.

Vem som blir årets pristagare kan tänkas meddelas nästa torsdag.  En hyfsad lågoddsare och en mer seriös gissning från mig, än mina 4 ovan, är att Nawal El Sadaawi belönas i år. Hon är en inspirerande feminist som trots att hon är 80+ forfarande strider för jämlikhet och rättvisa i sitt hemland Egypten. Hon är väl värd ett pris, på sitt sätt, men jag rekommenderar verkligen ingen att läsa hennes totalt obegripliga och fruktansvärt svårpenetrerade och pretentiösa bok Den stulna romanen. Det är i sanning en av de absolut sämsta böcker jag läst. 😮 Jag skäms för det! Men så är det. Lägst odds är det i och för sig på att jag helt enkelt inte känner till årets pristagare. Det är så det brukar vara…