Ibland gör jag djupdykningar i arkivet inför Throwback thursday, ibland gör jag inte det. Idag plockar jag fram ett inlägg som är så sent som från november förra året, men det är för att det är en så förbenat bra bok att den förtjänar ett till inlägg. I november förra året läste jag nämligen en av det årets bästa böcker: Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt.
”June är 14 år och har precis förlorat sin morbror och gudfar, Finn, som har gått bort i aids. Året är 1987 och kunskapen om HIV och aids är låg och misstänksamheten mot HIV-smittade är stor. Inte heller är det möjligt att vara öppen om homosexualitet. I Junes familj har det inte ens pratats om att Finn levde med en man och det är först på begravningen som June träffar han som hennes mamma kallar för ”Finns specielle vän”, d.v.s. Finns pojkvän, Toby. I hemlighet börjar de träffas, inledningsvis för att bearbeta sorgen över att ha förlorat Finn, men mer och mer för att de trivs i varandras sällskap.” Läs mer…
Det är en fantastisk bok om sorgebearbetning, systerskap och att växa upp. Som jag skriver i mitt inlägg har den en ”direkthet” som är väldigt fin – det är liksom inte så mycket omskrivning och krångel. Samtidigt har författaren lyckats skriva en mångbottnad berättelse som inte saknar scener med mycket symbolik.
Jag tycker att det är en helt underbar bok. Läs!
Lämna ett svar