Jag har börjat läsa Kerstin Thorvalls Det mest förbjuda. Det är väl att betrakta som lite av en modern klassiker. För mig, som fullkomligt älskade Thorvalls böcker om Signe (När man skjuter arbetare… kan vara det bästa jag läst!) så har boken såklart länge funnits på min lista över böcker som jag vill läsa.
Faktum är att jag lånade den här boken på biblioteket redan 2009 och planerade att läsa den till jul det året… Det blev inte av. Istället har jag lånat om och lånat om. Jag har en hel drös biblioteksböcker som jag har lånat om i årtal, men Det mest förbjudna är nog faktiskt den som jag har haft i förvar längst. Det har ju slagit mig att jag borde lämna tillbaka böcker som jag inte läser, men samtidigt har jag ju verkligen haft som ambition att läsa de här böckerna. Förr eller senare. Och på något sätt så har det kommit att kännas lite komiskt att det har blivit såhär. Att jag har haft en biblioteksbok i 5,5 års tid, att ingen har köat den, att biblioteket inte har saknat den. Ah. Men nu är den snart utläst.
Och allt har sin tid, antar jag. Nu är det någon annans tur att läsa denna pärla. Och lycko den. Det är en riktigt bra bok. Fattar inte varför den inte har varit efterfrågad från biblioteket en endaste gång sedan december 2009.
Framsidan är ingen höjdare, förresten. Inte för att jag är pryd och skäms över att läsa en bok med en vulva på framsidan, men. Jag tycker faktiskt inte att framsidan är speciellt lyckad.
Lämna ett svar