Den 13:e maj hade jag namnsdag (Linnea) och mina föräldrar skämde bort mig med den här fina:
Jag älskar verkligen Bodil Malmstens böcker. Ingen skriver med en sådan precision som hon. Det här är hennes första dikt på 20 år och den här gången skriver hon om hjärtat, sorg och att förlora någon. Jag är inte så van vid att läsa poesi, men jag kan inte tänka mig annat än att jag kommer att älska denna. Faktiskt.
Och vilken framsida! Jag tycker att den är en riktig fullträff i all sin enkelhet. Typsnittet, färgen och linjerna ger helt rätt känsla.
Vitsippor förresten. Finns de ens i Västerbotten? Jag tror aldrig jag har sett några? Och det är faktiskt riktigt sorgligt, för näst efter blåsippor är de nog min favoritblomma. De här är alltså från Uppland från en vecka sedan. Nu har de väl kanske blommat ut i hela Uppland. Och här i Umeå har snön knappt smält i elljusspåren. 😉 Eller jo, det har den väl, men våren brukar faktiskt inte vara så imponerande här uppe…
Lämna ett svar