I John Williams roman Stoner får läsaren följa litteraturvetaren William Stoner genom livet. Han föds vid slutet av 1800-talet och växer upp i en enkel familj på den amerikanska landsbygden. Hans föräldrar uppmuntrar honom att utbilda sig. Tanken är att han ska utbilda sig till agronom, men det byts ganska snart ut mot studier i litteraturvetenskap. På det följer en forskarutbildning, en lärartjänst på universitetet och så rullar det på. Han blir kvar på samma lilla universitet hela yrkeslivet. Inte når han några toppositioner, men jobbet är en stor del av hans liv och han trivs med att undervisa. Det enda smolket i bägaren på jobbfronten är väl att han så småningom kommer att hamna i konflikt med en man som kommer att bli hans egen chef.

Livet lunkar på, även på det privata planet. Han uppvaktar och gifter sig med en kvinna med en lite tjusigare bakgrund. Det blir inget lyckligt äktenskap. De lever två närmast helt separata liv. De får dock en dotter, som William håller av, men som frun sedan vill ha för sig själv och till viss del rycker ifrån honom. Det sker inte så mycket dramatik i boken, som det kanske låter. Det rullar liksom bara på, som livet självt. Det är framgångar, motgångar, kärlek, relationstrubbel, dödsfall och födslar.

Jag är ju själv akademiker och slutför just nu min forskarutbildning. Jag kan inte påstå att jag känner igen mig i William Stoners tillvaro, men det är ju också en helt annan tid som skildras. Jag kan ändå säga att jag till viss del tycker att det är skildringen av tillvaron på institutionen som är behållningen i boken, mest för att jag inte har läst någon bok tidigare som har handlat om just det. I dagens forskarliv är det knappast vanligt att den som är intresserad av litteratur får möjligt att börja doktorera, bara sådär, och sedan till på köpet har en fast tjänst direkt efter disputationen. Verklighetens forskarliv är ju närmast en frilanstillvaro och en ständig, hysterisk jakt på forskningsmedel. Jag läser om William Stoner med en viss liten avundsjuka över att han och hans kollegor liksom bara får hålla på och forska om roliga grejer som de kommer på att de vill fördjupa sig inom. Vem skulle finansiera sådant idag?

I övrigt måste jag säga att boken var lite av en besvikelse. Den har hyllats unisont och rosats överallt det senaste året, men själv tycker jag att den är rätt tradig . Jag kan heller inte hjälpa att jag tycker att det är en förskräckligt manlig bok. Jag vet knappt vad jag menar med det. Det är bara det att jag inte känner att jag kan relatera till speciellt mycket i den. Den skildrar en mansdominerad akademikervärld där gubbar sitter och ältar saker på en institution och tar sig själva på stort allvar. Den skildrar en man (Stoner, alltså) som inte direkt spenderar mycket tid med sin fru. Jag blir nyfiken på vem hans fru egentligen är och varför, men det ges inte speciellt mycket ledtrådar, inga som inte utgår från Stoner i alla fall. Här är hon bara en självupptagen och tjatig kvinna som inte framstår som speciellt attraktiv. Varför blev hon sådan? Kanske för att hennes man inte intresserar sig för henne och inte är hemma speciellt mycket och för att hon brottas med sin egen klassresa. Eller vad vet jag? Författaren verkar inte mån om att berätta den historien. Dottern är också en förvånansvärt färglös person, trots att hon betyder väldigt mycket för sin far. För att inte tala om studenten som han vänsterprasslar med under en period. Studenten verkar mest vara ett mjukt, lent litet smycke. Jag undrar hur det kändes för henne att inleda en relation med den dubbelt så gamle gubbe som hjälpt henne med studierna, och hur det sedan kändes när relationen uppdagades och det ledde till dramatiska konsekvenser. Boken berättar ingenting om detta ur hennes perspektiv. Här är hon bara en figur som ger William Stoner lite kärlek och gos.

Jag kan inte kritisera författaren för det här. Var och en utgår väl för sig själv när hen skriver en bok och den här boken skildrar livet på universitetet och livet i allmänhet för en man som lever i en amerikansk stad vid 1900-talets första hälft. Det är bara det att jag hade förväntat mig mer av en bok som ”alla andra” tycker är ”helt fantastisk”. Jag är faktiskt uppriktigt förvånad över den hyllningskören. Knappt jag själv, som snart är doktor, kan riktigt 100% engagera mig i en berättelse om vardag och gubbtjaffs på universitetet. För den som inte rör sig i de miljöerna förstår jag inte riktigt vad som kan väcka intresse över huvud taget. Inte kan det vara många kvinnor som kan fastna för den här boken i alla fall. Det här är en bok som hårt ignorerar alla intressanta kvinnoöden, som trots allt tycks utspela sig i periferin. Istället fokuserar den helt på en man, som i grunden är rätt ointressant. Märkligt. Eller är det avsiktligt?

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är SvD, Bokhora och Män som läser.