Åh, vad jag har svårt för att skriva om den här boken! Den är inte precis tjock, men det är ändå svårt att redogöra för handlingen. Handlingen kretsar kring minnesbilder som en vuxen man har av skrämmande händelser som hände när han var sju år. Hans kattunge blir överkörd, en man hittas mördad, hans pappa inleder en relation med den obehaglige barnskötaren och utsätter pojken för misshandel. Sedan händer det övernaturliga händelser också. Ett maskhål (bokstavligt talat) uppstår i pojkens fot och en ondska, som måste förgöras, dyker upp. Hans vän, Lettie, och hennes mor och mormor blir de som kan ge lite trygghet och slåss mot ondskan.
Det är en spännande och välskriven berättelse, som trots sitt ringa sidantal verkligen lyckas måla upp karaktärerna och fånga stämningarna. Samtidigt läser jag med en känsla av att boken kräver en hel del. Trots att den i Sverige hittas bland barn- och ungdomsböckerna så känns det som en bok som man måste fundera en del över. Och jag orkar inte riktigt det (obs: inte på grund av dålig bok, utan på grund av mycket annat att tänka på). Jag orkar inte grotta ner mig, men inser att Gaiman skriver om förvanskade barndomsminnen, minnesbilder som sjuåringen inte förstod, och som egentligen betyder något. Det är fint och intressant, men gick mig lite över huvudet. Oavsett är det en bra bok med många lager.
Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Med näsan i en bok, Bokhora och Sydsvenskan.
Lämna ett svar