Trogna läsare vet kanske att jag älskar Bodil Malmstens böcker. Hon har ett alldeles speciellt sätt att skriva och allt är så lätt och precist och varje ord sitter där det ska. I små, enkla meningar kan hela stormar av känslor rymmas. När jag läste hennes senaste (sista?) loggbok, Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig, så började jag gråta för att det låg så mycket sorg och åldrande mellan raderna. Sedan den boken kom ut har Bodil Malmsten också gått ut öppet och berättat att hon har drabbats av leukemi (inlägget är ett skarpt och viktigt inlägg i sjukvårdsdebatten, så läs!). Även det gjorde mig gråtfärdig. Sorg och elände, känner jag.

Men det är väl som Malmsten själv säger: ”alla har cancer”. Och ska man fokusera på författarskap snarare än sjukdom så finns det en diktsamling att se fram emot i vår. I vår kommer nämligen Det här är hjärtat: Bodil Malmstens första diktsamling på 20 år.

Nu kanske det är dags för mig att lära mig att läsa poesi.