När jag läste Lena Anderssons hyllade relationsroman Egenmäktigt förfarande så tänkte jag mig att den handlar om en kvinna i min ålder (jag fyller snart 28 år). När jag sedan läste en recension i någon tidning att Ester tydligen är medelålders så blev jag närmast besviken. Att läsa är att lägga in något av sig själv i berättelsen, inser jag, och då blir det helt fel när det visar sig att det man har lagt in inte borde vara där…
Det gjorde mig i alla fall lite lugnare när jag redan i ett av de inledande kapitlen i uppföljaren, Utan personligt ansvar, läste att Ester verkar vara ca 37 (och att det har gått typ 5 år sedan Egenmäktigt förfarande). Jag kanske inte var helt fel ute, ändå? 😉
Vad tycker jag om Utan personligt ansvar då? Jag älskar den! Jag blev inte helt frälst av Egenmäktigt förfarande, främst för att språket kändes så torrt, men Utan personligt ansvar kan jag nästan inte lägga ifrån mig. Sjukt bra bok!
Lämna ett svar