Ett av mina tidigaste blogginlägg handlar om ståhejet kring boken Gömda, som Liza Marklund skrev tillsammans med Mia Eriksson. Boken handlar om hur Eriksson går under jorden för att komma undan en expojkvän som hotar och förföljer henne. Vid 2008 började journalisten(?) Monica Antonsson skriva om verklighetens Mia Eriksson och hävdade att hela berättelsen var uppdiktad. Hon bloggade flitigt för att marknadsföra boken och den fick faktiskt en hel del uppmärksamhet. En del yrade till och med om att Antonsson borde föräras journalistpriset Guldspaden(?!). Jag tror inte att Antonssons bok fick speciellt stor spridning bland bokmalar och bokbloggare i allmänhet, men boken kom att diskuteras flitigt på diverse forum jag hängde på på den tiden. Det irriterade mig fasligt mycket, för jag likställde Antonssons bok med rent skvaller och tyckte att vem som helst borde förstå att alla böcker innehåller ett visst mått fiktion.

Minns du Sanningen om Gömda? Läste du den kanske, rent av?

Diskussion är i någon mening nyaktuell nu när det har diskuterats flitigt vem ”verklighetens Hugo” är i Lena Anderssons relationsroman Egenmäktigt förfarande, där den manliga huvudrollen heter just Hugo. Regissören Roy Andersson, som tydligen har haft en relation med Lena Andersson, gick oväntat ut och påstod sig vara Hugo. Och då undrar man ju på vilket sätt det spelar någon roll vem som eventuellt inspirerat Lena Andersson när hon skrivit sin fiktiva berättelse. Ja, jag har fortfarande svårt att förstå vad skvaller skulle tillföra en i övrigt intressant historia…

Här är länk till mitt inlägg från 19:e november 2008.