Den senaste tiden har det kommit ut några nya poddar med bokanknytning. En av dem är Text+1, där författare intervjuas och texten får stå i fokus. Det tycker jag är en intressant vinkel, faktiskt! Det känns självklart att prata om texten i författarintervjuer, men faktum är att jag sällan tycker att det perspektivet kommer fram i liknande intervjuer/podcasts, för det är oftast närmare till hands att främst prata om själva berättelsen/handlingen. I premiäravsnittet intervjuas, Stefan Lindberg, författare till Du vet väl om att du är värdefull. Jag har inte läst den, men kommer verkligen spetsa öronen intresserat om någon författare jag faktiskt läst kommer till Text+1-studion.

I sommar kör Sofie Sarenbrandt och Emelie Schepp en deckarpodcast med namnet Deckarpodden. Jag har inte läst vare sig Schepp eller Sarenbrandt och kommer troligast inte göra det heller(!). Det är en kul podd, för det är två roliga personer att lyssna på, men redan i första avsnittet gör de en stor grej av att de är ”fulförfattare”. Jag har ju i ett inlägg tagit upp att jag tycker att deckargenren har för låga ambitioner och den här podden bevisar lite att det är precis så också… Vare sig Schepp eller Sarenbrandt har någon intresse av att skriva något annat än underhållning. Inget fel i sig. Men de gör verkligen en grej av att deckare inte är seriös eller ”riktig” litteratur. De får det till och med att låta som att den som läser deckare inte har förmåga att ta in ”avancerad” litteratur… Jag blev lite smått uppretad, men det är ok. 😉 Tycker faktiskt att det är en rätt kul podcast, som sagt, men den avskräcker närmast till att läsa deckare… 😉

Som direkt motpol till den här ”fulkultur”-podden kan jag säga att jag hittade Kritiken i P1 här om veckan och tänkte börja lyssna på den som podcast (de har dock haft säsongsavslutning nyligt). Jag lyssnade på ett avsnitt när de diskuterade filmatiseringen av Hundraåringen… och Lapidus senaste. Det var tamejfan det roligaste jag lyssnat på på länge. Helt ofrivilligt. De medverkande i programmet slog knut på sig själva i sin iver att ta avstånd från Hundraåringen… och att förkasta den som Åsa Nisse-aktig skräpunderhållning. Jag började nästan gapskratta. Det var som att lyssna på en parodi; som att lyssna på en skruvad sketch där man gör sig lustig över ”kultureliten”. Alla var så sjukt obekväma i att behöva prata om något så ”fulkulturellt” som en svensk bestseller och en underhållande filmatisering… De saknade typ ord för att vräka ut sin avsky och samtidigt vara extremt PK. Håhåjaja. Jag kommer knappast lyssna på Kritiken igen. Okej att jag är en stor kulturknarkare och av många säkert framstår som lite finkulturell, men sådär jävla insnöat intellektuellt kulturkunnig vill jag fan inte bli. (Fast jag gillade inte heller Hundraåringen..! Inte som bok i alla fall…).