MemoRandom

MemoRandom skulle jag beskriva som en typisk grabb-deckare. Jag hatar sådana där könade genres, men lite grann kan det lysa igenom att vissa böcker riktar sig till ett visst kön (chick lit t.ex… Vilken snubbe läser chick lit?). Här är det ”grabbar” och ”kärror” och killar som skriker ”man down!”. Den får mig lite att tänka på Jens Lapidus Stockholm noir-trilogi, med tanke på ”grabbigheten” alltså, fast snäppet sämre. I fallet med Stockholm noir skildras en undre värld där folk tydligen pratar med en viss jargong. Här känns det mer sökt.

Handlingen kretsar kring en man som vaknar upp efter en stroke. Han har varit med om en olycka, kanske, och har nu tappat minnet. Det framkommer att han har jobbat som polis och ansvarat för informatörer, eller är det infiltratörer? En av hans informatörer, kallad Janus, är dock helt borta ur minnet samtidigt som det är ytterst viktigt att han får tag på honom. Fler är ute efter Janus och vem kan man egentligen lita på?

Det är spännande, men stundvis väldigt klyschigt på ett tråkigt sätt. Jag tror det är språket jag hakar upp mig på. Eller bara situationerna och karaktärerna, t.ex. en framgångsrik man som gör sig ovän med sin älskarinna i en scen i bokens början. Det känns som något man läst (och framför allt sett på TV) tusen gånger förut. Man förstår att ett glas kommer flyga. Man fattar att den sexiga tjejen såklart är trasig och inte kommer att palla trycket. Förmodligen var hon bara med i berättelsen för att vara sexig och ha långa ben.

Nåja. Det här kändes inte som en höjdare, men visst har jag blivit underhållen och tyckt att berättelsen varit spännande och fängslande. Många deckare är ju inte så mycket mer än just spännande och det här är långt ifrån det sämsta jag läst i genren, trots allt.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Bokboxen, Deckarhuset och Sydsvenskan.