En av de finaste böcker jag vet är Människor helt utan betydelse av Johan Kling. Den är skriven med lätta och klara ord, som sitter perfekt som poesi. Handlingen kretsar kring en man i mediebranschen, som haft sin storhetstid och nu är på väg att tappa allt. En gång kunde han vara kräsen och tacka nej till lekprogram på TV. Nu är han frilans och har förlorat sitt enda riktiga uppdrag. Karriärmässigt pekar det rakt nedåt. Och hemma vet han inte om flickvännen fortfarande vill vara tillsammans med honom.
Boken utspelar sig under en enda dag, där läsaren får följa huvudpersonens dystra steg i Stockholm. Det är så storslaget att man blir helt tagen. Ändå finns det en förbluffande enkelhet i berättelsen och inte är den speciellt lång heller. Kanske är det det kärnfulla språket, som gör det. Eller att den på ett sätt är så enkel att känna igen sig i och att se vårt samhälle genom. Det att gå omkring och inte veta vart livet är på väg och att, framför allt, inte har ett blomstrande arbetsliv att ta för sig av.
Boken är fem år gammal, men känns som en klassiker. Det är också Klings debut, fascinerande nog. Först nu kommer bok nummer två: Glasmannen.
”En man lever ensam i sin lägenhet. En dag beslutar han sig plötsligt för att inte längre gå till jobbet. Kraven har blivit för höga och han måste samla sina tankar, drabbad av ett gnagande självtvivel. I takt med att han blir allt mer isolerad börjar snart också pengarna tryta. Så en dag får han besked om att en avlägsen släkting dött och att ett stort arv väntar. Äntligen ska han få veta hur det känns att vara rik.”
Åh, vad jag vill läsa! Åh, vad jag är glad att Kling har fortsatt skriva!
Lämna ett svar