Brinnande livet är den tredje novellsamlingen jag läser av Alice Munro och den är också den bok hon själv har sagt är hennes sista. Även författare har väl rätt att gå i pension, kan jag tycka, men visst är det lite speciellt att läsa en författares sista bok. Kan berättelser verkligen ta slut?

De sista novellerna i samlingen är att betrakta som självbiografiska och en av dem är Ögat, som jag faktiskt har läst tidigare eftersom den publicerades i DN i samband med tillkännagivandet att Nobelpriset i litteratur tilldelats Munro.

Liksom tidigare fascineras jag av Munros sätt att berätta. Det är ibland tvära kast i novellerna. Ibland tänker jag mig att författare bara skrapar på ytan i sina berättelser, men Munro gör inte så. Hon kan ägna en god stund åt att ingående beskriva en episod, en miljö eller någon händelse. Helt plötsligt kan hon kasta sig in i något som till synes inte hör ihop alls. Mot slutet hänger allt ihop.

Jag tycker verkligen om Munros noveller. Hon är verkligen en mästare på formatet och hennes berättelser, som inte sällan har kvinnor i huvudrollen, känns både angelägna, berörande och bra.

Några andra som skrivit om Brinnande livet är SvD, Bokhora och Feministbiblioteket. Du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus.