När jag var yngre så slukade jag ungdomsböcker som utspelade sig under Andra världskriget (t.ex. Michelle Magorians böcker eller Annika Thors böcker om Steffi och Nelli). Idag är jag lite kluven till ”genren”. Naturligtvis är det ett hemskt angeläget tema och ju äldre jag blivit, desto viktigare har det känts att upplysas om vad som hände under de här mörka åren. Det finns snart inga vittnen kvar som har varit där och upplevt kriget och då känns det som en skyldighet att ta in så mycket som möjligt, så att man kan föra det vidare. Men, det är ju samtidigt så outsägligt sorgligt med dessa krigsberättelser! Det kanske också är något som har kommit med åldern. När jag var i tonåren så var det så abstrakt. Idag börjar jag typa gråta av tanken på krig. Ju mer medveten jag blivit om vad krig åstadkommer med människor och samhällen och ju mer jag kommit till insikt om hur skört allting är och hur privilegierad jag är, desto svårare är det att orka läsa om människor som går sådana här fruktansvärda öden till mötes.
I Julie Orringers tegelsten kretsar historien kring Andras, en judisk ungrare, som genom ett stipendium får chansen att ta sig till Paris för att utbilda sig till arkitekt. Året är 1937 och på tåget till Paris visar sig de första tecknen på det som komma skall: nazistflaggor på stationerna, ett café han inte får gå in på. Han hinner heller inte studera någon lång stund innan komplikationer uppstår med hans stipendium. Utbetalningarna stryps och han blir tvungen att arbeta hårt för att både finansiera sina studier och att hinna med skoluppgifterna. I Paris träffar han snabbt en landsmaninna, Karla, som har en dotter ungefär i Andras ålder. Andras blir handlöst förälskad, men inte i dottern, utan i Karla.
Och det är här det börjar bli sorgligt, som ni förstår. Hur skulle två judar under tidigt 40-tal kunna leva lyckliga i alla sina dagar? Nej, det är redan på förhand uppenbart att det inte kommer att sluta bra och löpa på utan komplikationer.
Nazisterna far fram i Europa och lägger fler länder under sig och får fler allierade. Snart kan inte Andras förnya sitt visum och måste överge studierna och sitt älskade Paris för att återvända till Ungern, där han omedelbart skickas till ett tufft arbetsläger.
Det här är en berörande och bra bok om några livsöden under Andra världskriget och indirekt ger den en för mig välbehövlig historielektion om hur Andra världskriget drabbade Ungern, som allierades med Tyskland 1940.
Jag kan tycka att boken är lite tjock, men det har både sina för- och nackdelar. Fördelen är att Orringer verkligen tar sig tid att måla upp miljöer och karaktärer. Parismiljöerna med teatrar, caféer och Andras lilla vindsrum i Quartier Latin är alldeles levande framför en. Flugorna, hettan på sommaren, kölden på vintern, stanken, leran och hopplösheten i arbetslägren likaså. Precis som svälten, umbärandena, sorgen och rädslan. På minuskontot tycker jag att böcker sällan vinner på att vara långa och utbroderade. Det blir lite för mycket sidorspår och en viss långsamhet i berättelsen. Här blir det nästan som två böcker: en bok om den relativt sorglösa tiden i Paris, där Klara och Andras träffas och deras relation utvecklas, och en bok som utspelar sig i Ungern och där krigets fasor rullas upp.
Men ärligt talat stör det mig inte tillräckligt mycket att boken är så tjock som den är, för det lilla minuset vägs upp många gånger om av att jag verkligen blev gripen, upplyst och fängslad av den här boken. Den väcker känslor och är svår att lämna ifrån sig. Jag vet med säkerhet att det här är en bok som jag kommer att ha levande i minnet länge. När jag väl läst ut den kändes det nästan som att stänga dörren för några vänner, så bra har Julie Orringer lyckats måla upp Andras och hans nära och kära.
Du kan köpa boken hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Några andra som skrivit om den är LitteraturMagazinet och Stringhyllan.
Kommentera & diskutera gärna!