Deckare alltså! Är det vår tids Harlequin-böcker? De där böckerna som folk läser, men helst inte lyfter fram som favoritböcker eller ens vill betrakta som ”riktig” litteratur? Det känns ibland som att deckare är så skämmigt att inte ens författare riktigt vill sätta sitt namn på dem. Riktigt så är det kanske inte, men visst är det underligt att just deckargenren har så många som skriver under pseudonym. Några exempel: Lars Kepler (paret Ahndoril), Hans Koppel (Petter Lidbeck), Arne Dahl (Jan Arnald), Robert Galbraith (J.K. Rowling), Emma Vall (Maria Herngren, Eva Swedenmark, Annica Wennström), Lucifer (Carl-Johan Vallgren)… och nu senast Michael Mortimer, som har visat sig dölja Daniel Sjölin och Jerker Virdborg.
Förklaringarna till att just dessa har skrivit under pseudonym kan vara att skilja deckarna från det ”vanliga” författarskapet, att man velat bli läst utan förutfattade meningar, eller ja, att det är ren och skär PR, antar jag, men det säger ju ingen rakt ut. Det förklarar dock fortfarande inte varför just deckaren lider av detta fenomen med pseudonymer? Är det skämslitteratur? Behöver genren så trista PR-knep?
Lämna ett svar