När jag var i tonåren så hade jag en lång period när jag läste massor av Peter Pohl-böcker och älskade i stort sett varenda en. En av hans höjdare, som jag minns det, är Janne, min vän, men när jag nämnde den i en Tematrio för inte allt för länge sedan så fick jag någon kommentar om att en läsare (minns inte vem) hade läst om den nyligt och tyckte att den kändes daterad. Jag tänkte att hon säkert hade rätt. Tiden far inte  alltid fram särskilt varsamt, inte ens med böcker… I söndags läste jag dock i DN att just Janne, min vän sätts upp som teater i Skärholmen just nu och den fick fin kritik. Skönt! Samtidigt som jag tror att många av Pohls böcker inte fascinerar dagens tonåringar, så vill jag verkligen tro att berättelsen om Janne och hans hemlighet fortfarande kan beröra.