Vi har träffats med jobbets bokklubb såhär innan semestertiderna. Jag föreslog två böcker som redan står i min hylla och som kanske passar extra bra att läsa just nu (åtminstone den ena av dem :p): Sommarboken och Berättelsen om Pi. Vi brukar rösta bland bokförslagen och välja ut några titlar, men det är aldrig något direkt krav att läsa och diskutera böckerna sedan, vilket är synd på sitt sätt, men jag är ju med i en ”riktig” bokcirkel också, så det gör inte så mycket. 😉 Hur som helst är jobbets bokklubb ett bra forum för att få lite boktips och att ta chansen att läsa sådant jag kanske inte skulle ha valt själv bara sådär. Jag brukar faktiskt se till att läsa det vi har pratat om. Den här gången blir det En man som heter Ove (som jag trodde att vi hade valt förra gången? Och som jag snart har läst ut…), Sommarboken och Livet efter dig av Jojo Moyes.

Viktigast med jobbets bokklubb är annars sushin. Den här gången åt jag sushi med fisk och skaldjur, vilket jag inte brukar, men jag insåg här om veckan att det som jag trott är omelett egentligen är friterad tofu som inte precis är glutenfritt (knasigt, jag vet, men tofu för mig är små tärningar snarare än en tunn, tunn ”pannkaka”), så jag kände mig tvungen att tänka om och beställa något annat än vego-lådan. Hehehe. Och ja, man kan ju byta ut just den tofu-biten, men det blir så krångligt att göra specialbeställningar när man är en hel grupp som gör take away-beställning, så det kändes enklare att helt enkelt beställa en vanlig 9-bitarsblandning. Att äta räkor kan jag liksom inte stå för egentligen, men med celiaki är det inte alltid lätt att göra miljövänliga (eller hälsosamma) val. :p Så det kan gå! Undrar vad mer gluten jag får i mig till vardags utan att förstå det? Hur ska man veta? Celiaki är en knepig sjukdom, för de flesta har inga symptom och ändå räcker det med mängder i stil med 1/3 kryddmått vetemjöl för att man ska få skador som tar lång tid att läka ut eller aldrig läker ut. Det krävs att man är oerhört strikt och gör stora uppoffringar, samtidigt som man liksom aldrig får ut något konkret av det och heller aldrig lider något obehag de gånger man omedvetet gör fel.