Det är mitten av 80-talet och den nyligt debuterade amerikanske författaren Thomas Nesbitt reser till Berlin för att samla material och inspiration till sin nästa bok. Som extraknäck får han in en fot hos Radio Liberty, där han träffar översättaren Petra Dussman och blir blixtförälskad. Petra kommer från DDR och har mycket i bagaget. När hon och Thomas träffas så flyttar de ihop omgående och Petra anförtror sitt tragiska livsöde. Hon har suttit fängslad i DDR, utsatts för tortyrliknande psykisk misshandel och fråntagits sin son. Hennes ”brott” har bestått i att vara gift med en psykisk sjuk man, som skrivit regimkritiska texter. Nu glittrar det dock av lycka hos både Petra och Thomas. Efter ett halvår bestämmer de sig för att gifta sig och att flytta till USA. Men just då rämnar hela Thomas värld och från ett ögonblick till ett annat förändras allt.

Jag ska vara helt ärlig med att jag hatar den här typen av kärleksberättelser. Visst kan man bli blixtförälskad, men det är ganska irrationellt att snacka barn på andra dejten (i alla fall i min värld). Thomas och Petra känner inte varandra över huvud taget när de flyttar ihop och när de kommer till den punkten att de vill gifta sig och flytta till USA så är de fortfarande bara i början av att förstå vem den andre är. Jag tycker det är trams från början till slut med den här typen av berättelser där man som läsare ska tycka att det är gulligt och rart att huvudpersonerna blir så förälskade att de släpper allt annat (och sedan ägnar resten av livet(!!) åt att vara bittra över en förälskelse som inte blev något). I praktiken är det sorgligt att lägga så mycket energi och tappa allt för något så flyktigt som en hastigt uppblossad förälskelse och det är direkt sjukligt att inte kunna gå vidare. Ingen kan för övrigt veta hur en förälskelse utvecklas; det är något tiden får tala om.

Med det sagt så kan jag ju också säga att det finns mycket annat att fascineras av i boken än den ointressanta och fåniga kärleksberättelsen. Och tur är väl det! Douglas Kennedy har ärligt talat skrivit en fantastisk bok om DDR, Stasi och ett samhälle där ingen kan lita på någon. Väldigt insiktsfullt (tror jag; vad kan jag veta om Stasi?) berättar han om människor som trillar dit och spionerar, inte för att de är onda och vill sina medmänniskor illa, utan för att omständigheterna tvingar dem. Jag vet inte vad Kennedy har för koppling till Tyskland; han är ju själv amerikan, men att läsa den här boken är som att vandra omkring i Berlin och jag tror att hans skildring av förhållandena i DDR speglar hur det kunde vara.

Jag tycker också hemskt mycket om Douglas Kennedys språk. Språket bara flyter fram över sidorna och varenda formulering sitter rätt, trots att han skriver allt annat än avskalat, utan snarare i detalj beskriver varje miljö och karaktär. Jag har den senaste tiden läst böcker som varit oerhört fattiga på intressanta karaktärer och miljöer (läs: Paradisträdgården), så kanske har jag haft en extra stor törst efter detta. Jag gillade det massor, hur som helst. Man känner med bokens huvudpersoner, ser dem framför sig och tror att man känner dem. Ja, oj, vad han kan skriva. Men oj, vad han också borde ha redigerat mer och kapat bort 200 sidor. Hela de sista delarna är en tjatig upprepning som med fördel hade kunnat strykas. Sista halvan av boken känns ärligt talat oredigerad.

Ändå gillade jag det! Jättemycket! Och det säger ju ett och annat om hur bra de bra delarna är.

Du hittar boken hos bl.a. Adlibris och Bokus. Några andra som skrivit om boken är Gefle dagblad och Bokmamas.