Etikett: Yttrandefrihet

  • Jag kommer aldrig mer se världen: en fängslad författares memoarer av Ahmet Altan

    Jag kommer aldrig mer se världen: en fängslad författares memoarer av Ahmet Altan

    Jag kommer aldrig mer se världen, av Ahmet Altan, är en självbiografisk berättelse om att förlora sin frihet och hamna i turkiskt fängelse utan någon särskild orsak alls.

    Betyg: 4 av 5.

    Jag kommer aldrig mer se världen, av Ahmet Altan, är en självbiografisk roman, skriven från turkiskt fängelse, där Altan hamnade efter anklagelser om att ha stöttat kuppförsöket 2016. Vad han hade gjort? Det sades att han spridit subliminala meddelanden till allmänheten. Subliminala meddelanden? Nej, det vet nog inte ens domaren vad det innebär. Efter flera års inspärrning dömdes Altan till tio års fängelse för det han gjort, det som alltså i vår del av världen är att använda sin yttrandefrihet. Det blev omkring 4 år i fängelse innan Altan frigavs efter att Europadomstolen slagit fast att domen mot honom var helt grundlös.

    I fängelset hölls Altan inspärrad i något som egentligen var en liten bur och därefter i en liten cell. Vissa av förtryckarna i fängelset visar ändå någon slags medmänsklighet, men andra gör det inte. Inte ens en läkaren är nödvändigtvis någon som vill väl.

    Altan har någonstans insett att han aldrig mer kommer att se världen, men genom att reflektera över livet, litteratur och att våga sig på att skildra sitt liv i skrift, håller han sig ändå närvarande i världen. Texterna kom att smugglas ut ur fängelset via Altans advokat och kom bland annat att resultera i den här boken.

    Det är en berörande och tänkvärd bok, det går inte att säga annat. Jag kan särskilt rekommendera att lyssna på den som Radioföljetong i Sveriges radio, där boken, i inläsning av Lars Väringer, varvs med en intervju med Ahmet Altan, vilket verkligen fördjupar berättelsen. Intervjun gjordes av Joseph Knevel 2022.

    Jag kommer aldrig mer se världen

    Dünyay? bir daha göremeyeceg?im översattes av Mats Andersson och gavs ut av Kaunitz-Olsson 2021. ISBN: 9789189015340. Jag har lyssnat på en inläsning av Lars Väringer i Radioföljetongen, Sveriges radio.

    Ahmet Altan

    Ahmet Altan (född 1950) är en turkisk författare och journalist.

  • Det fria ordet

    Igår var det fem år sedan journalisten Anna Politkovskaja mördades. Man vet fortfarande inte vem som mördade henne, men det är uppenbart att många såg hennes journalistik som väldigt obekväm.

    Läs Rysk dagbok! Det var den bok hon skrev på under tiden innan hon sköts till döds i Moskva.

  • Hylla boken!

    Du vet väl att Världsbokdagen firas idag (13:e april)? Det ”riktiga” datumet är 23:e april, men i år infaller påskafton samma dag.

    Idag är alltså den rekommenderade dagen att uppmärksamma böcker, skrivande, läsande, yttrandefrihet… Visst är det fint? Det är ingenting att ta för givet, vilket man kan tänka på när man läser t.ex. Politkovskayas Rysk dagbok (hon mördades för det hon berättade om läget i Ryssland), eller varför inte Pamuks Snö (Pamuk är dömd för att ha ”förolämpat den turkiska nationen”) eller kanske Herta Müllers Hjärtdjur. Müller fick själv fly landet på 80-talet efter sin kritik mot regimen i Rumänien.

  • Hjärtdjur

    Hjärtdjur

    Jag brukar känna mig lite skeptisk inför Nobelpristagare och det var jag även inför Müller. Jag brukar försöka intala mig att det finns Nobelpristagare som inte skriver obegripligt, extremt poetiskt och med komplicerad symbolik; och det gör det ju också! Fast Müller skriver tyvärr precis sådär som jag är rädd för. Jag gillar det inte!

    Berättelsen är egentligen viktig och intressant, men den når inte fram till läsaren när allting ska lindas in och krånglas till. Själv gillar jag det enkla och avskalade, inte det som döljs bakom symbolik, lika svår att förstå som de krypterade meddelanden som bokens huvudpersoner skickar till varandra.

    Bokens huvudpersoner tillhör den tyska minoriteten i det diktatorstyrda Rumänien. På grund av detta är de ständigt förföljda, tas in för förhör och får bevittna hur vänner omkring dem på märkliga sätt ”begår självmord” eller försvinner på andra sätt.

    Jag kan väl egentligen varken råda eller avråda från att läsa boken, men jag kan väl konstatera att jag inte är tillräckligt intresserad av ansträngd finkultur för att orka läsa något mer av Müller. Jag kan också konstatera att det svåra Müller berättar om nog skulle göra sig bättre och nå ut till fler om den inte berättades som i den här boken.