Hon, av Viktor Andersson, är en roman om relation som tagit slut och ett desperat sökande efter ett namn: berättarjaget har glömt namnet på hon som en gång var en så stor del av hans liv.
Hon, av Viktor Andersson, är en roman om olycklig kärlek. Huvudpersonen, en Viktor (Andersson, tror jag bestämt?), är tjugonågonting och försöker förtvivlat att minnas namnet på hon, hans (första?) stora kärlek, som nu har försvunnit ur hans liv. Boken rör sig genom en uppväxt i en småstad, en flytt till Stockholm, stora planer och förhoppningar (från hennes sida – hon drömmer om att bli antagen till musikhögskola) och sedan ett avslut.
Det är på sätt och vis en träffande bok. De flesta av oss har väl haft relationer i unga år, relationer som nästan oundvikligen spricker eftersom så mycket i livet inte är färdigt eller bestämt i den åldern. Livet kan ta så många vägar när man är kring 20. Känslor kan ta så många vägar. Det är alltså ett fint ämne att ta sig an i en roman och det finns delar som får mig att minas hur det kunde vara att vara att vara i den där åldern när man är på väg att bli vuxen och forma sitt eget liv.
Det finns även en intressant spänning i romanen. Mycket är ovisst. Vem är egentligen Viktor? Vad har han och hon haft för relation? Jag anade, hoppades ärligt talat, att författaren skulle överraska på riktigt, göra något mer av den kraften, men för mig pyste det bara ihop.
Tyvärr räckte det inte hela vägen för min del. Hela premissen känns krystad – varför skulle någon glömma en kärleks namn? Även om jag inser att det mest ska förmedla en känsla, vara en metafor, så blir det ändå ganska platt, bland annat för att namn bara är ett namn. Jag skulle vilja veta mer om personen och relationen, men på den punkten känns boken märkligt tom. Dessutom tycker jag att boken är stolpigt skriven på något sätt. Det flyter inte.
Nu blev det ett gnälligt inlägg, vilket känns trist. Det här är en debutroman. Här finns mycket potential som jag hoppas att författaren hunnit utveckla i senare romaner (Hon utkom 2014).
Stål av Silvia Avallone är en roman om vänskap och vuxenblivande i en fattig italiensk småstad. Den är inte helt olik Ferrantes Neapelkvartett, men den är inte riktigt lika vass.
Stål av Silvia Avallone gavs ut innan Elena Ferrante gjorde succé med Neapelkvartetten – böckerna om vännerna Lila och Elena och deras uppväxt i ruffiga och maffiapräglade kvarter i Italien. Det vore alltså klart fel att kalla Stål för en kopia, men visst finns det beröringspunkter mellan böckerna. Även Stål följer två väninnor, men här heter de Anna och Franceska. Även miljön har vissa likheter med den i Ferrantes böcker. Anna och Franceska bor i en fattig italiensk småstad där stålverket och dess arbetstillfällen är helt central. Nu är stålverket dock på nedgång och många förlorar sina jobb.
För Anna och Franceska utspelar sig livet till stor del på stranden, men de barnsliga lekarna i vattnet är så sakteliga på väg att bytas mot annat. De är tonåringar med tonårskroppar och med deras skönhet får de verkligen uppmärksamhet, särskilt Franceska, som är extraordinärt vacker och drömmer om att bli upptäckt och att synas på TV. I deras stad, där fattigdom, våld och droger är vardag, finns det dock små möjligheter att förverkliga sina drömmar. Franceskas pappa vaktar sin dotter och är en tyrann mot både fru och barn. Även Annas pappa är hård. Hård och opålitlig. Pengarna rinner mellan fingrarna och plötsligt kan han vara borta långa perioder utan att höra av sig.
Något tryggt familjeliv finns alltså inte för vare sig Anna och Franceska, men de har varandra och de är en oskiljaktig duo tills vänskapen börjar krackelera och det mer och mer börjar visa sig att de vill olika saker och har olika förutsättningar. En pojkvän kommer in i bilden och allt förändras.
Avallone skriver om ett samhälle och en kultur och tid som känns helt främmande, trots att den inte är så avlägsen, vare sig i tid eller rum. Jag tvivlar inte på att Avallone skildrar något som är, eller har varit, mångas verklighet i 90-talets Italien, då boken utspelar sig, men själv får jag verkligen ingen igenkänning. Jag kan rent av tänka att det blir lite för mycket, att Avallone överdriver och lägger in för mycket dramatik. Det blir lite teatraliskt till slut. Det stör mig också att berättelsen är så utseendefixerad. Kanske är det tvunget för att skriva fram karaktären Franceska, men jag blir irriterad ändå. Det känns tjatigt och ointressant med alla beskrivningar av hur sexig och snygg Franceska är och hur alla, inklusive familjemedlemmar, ser henne med de ögonen. Gör normala människor sådant? Ser sina barn som sexiga?
Visst är delar av Stål riktigt vassa. Det är en intressant skildring av 90-talets Italien och om vänskap och klass, men när man har läst Ferrante blir det ändå lite beige.
Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg är en pladdrig bok om (olycklig) kärlek och om livet som inflyttad 19-åring i Stockholm. Betyg: 2 utekvällar av 5.
Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg är till delar en bok jag faktiskt har eftersökt: en bok om studentliv och ett liv där mycket kretsar kring uteliv, vänner och att bli vuxen på riktigt. Jag tycker själv att studenttiden var en väldigt speciell och formande tid och jag är förvånad över att det inte är fler som gett sig på att skildra den tiden. Här är det Cassiopeja som står i centrum: 19 år, juridikstudent, inflyttad i Stockholm från småstaden, bosatt i en liten andrahandslägenhet och spenderades (för) mycket tid med fest och uteliv tillsammans med vänner.
Cassiopeja har aldrig förstått sig på romantik och gulligull och är över huvud taget rätt skeptisk till kärlek. Att träffa någon verkar helt enkelt inte så viktigt, något jag förresten kan känna igen från den åldern. Plötsligt slår dock förälskelsen ner som en blixt från klar himmel och plötsligt handlar precis allt om den charmige grannen Casper, som också är hennes pianolärare. Han dyker upp i hennes drömmar och fantasier och rubbar hela Cassiopeja värld. Haken är att han lever med sin sambo och alltså är upptagen.
Snart inleder Casper och Cassiopeja trots allt en relation, som börjar som en otrohetsaffär och fortsätter som samboskap när Casper lite senare blir utslängd när Cassiopeja och han blir påkomna. Slutet gott, allting gott? Det tänker jag inte avslöja, men självklart hinner det bli lite trassel längs vägen innan boken är slut.
Jag uppskattar verkligen berättelsen om ung vuxen-liv i Stockholm. Det är kul att påminnas om hur det kan vara att vara 19 år, fri och obekymrad. Däremot tycker jag inte att kärleksberättelsen är speciellt trovärdig, vilket kanske säger något om min egen syn på romantik och gulligull. Eller ja, jag vet inte om det är mig det är fel på eller om det är boken. Jag kan i alla fall inte relatera till Cassiopejas förälskelse och hur hon så handlöst kastar sig in i den. Jag hade faktiskt tyckt att det vore roligare att läsa ännu mer om Cassiopeja och hennes liv och vänner. Det finns några sidospår också: att lämna småstaden för storstaden, att ha en okänd pappa. De här bitarna hade kunnat utvecklas mer.
Det som framför allt stör mig är dock språket. Jag förstår att det är högst medvetet och att det är ett stilistisk grepp, men jag gillar inte flödet. Författaren låter Cassiopejas osammanhängande tankar bli till långa rader med meningar, staplade på varandra, ofta utan skiljetecken. Till delar saknar det helt enkelt flyt. Annat fungerar bättre och det finns många snärtiga och roliga formuleringar också, men som helhet tycker jag inte att det blir riktigt bra.
För mig blev det här en avkopplande strandläsning och som sådan fungerade den ypperligt, men tyvärr blev jag också rätt besviken. Det finns delar som är riktigt bra, men det fungerar inte hela vägen.
Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg
Tappar upp trehundra liter fyrtiotregradigt vatten i badkaret. Tänker på att vilja bli insnurrad i lakan. Blir förbannad på mig själv, tänker KÄRLEKEN ÄR JU EN LÖGN jättehögt i huvudet. Tänker på vetenskap och bevis och teorier. Går upp ur badkaret och hämtar ett gammalt nummer av Illustrerad Vetenskap. Lämnar blöta spår över parketten fastän jag egentligen inte får. Jag hyr ju i andra hand.
Bläddrar bland artiklarna, försöker läsa om jordens uppkomst och nya rön om hiv/aids men kan fortfarande inte släppa känslan av att vilja ha någon som skulle tycka att det vore kul att tvätta mina smutsiga underkläder. Och sedan till slut bestämmer sig mina ögon för att fastna på en artikel. En artikel som jag lyckats missa, fastän jag alltid läser Illustrerad Vetenskap från pärm till pärm. Och där står det att man kan se i hjärnan när någon är kär, att det är VETENSKAPLIGT BEVISAT. Och jag läser artikeln om och om igen och igen och igen och vattnet blir kallt och allt jag vetat sedan 2007 är plötsligt inte sant längre.
Ur Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg
Med småstadens siluett tatuerad på underarmen flyttar Cassiopeja Svensson till Stockholm för att studera juridik. I huvudstaden lär hon känna de fina flickorna med pappas pengar som tycker att allt är så himla romantiskt, och på hennes hals växer strimmor av återhållen sanning. I ett utfall av frustration bestämmer hon sig för att börja spela piano, och i trapphuset finns en lapp om privatlektioner. ”Jag ska börja ta lektioner för en pianofarbror” är Cassiopejas glada tanke. Men pianofarbrorn visar sig vara ungefär femtio år yngre än väntat, och så vacker att Cassiopeja nästan går sönder.
Vi är inte sådana som i slutet får varandra är en klassisk berättelse om att vara ung och dum och kär. Med en överrumplande, bitsk humor vänder och vrider det unga berättarjaget på klyschor om den efterlängtade tvåsamheten.
Förlagets beskrivning
Katarina Sandberg
Katarina Sandberg (född 1992) är en svensk författare. Vi är inte sådana som i slutet får varandra är hennes debutroman.
Naiv. Super. av Erlend Loe är en kultklassiker om att vara 20-nånting och inte veta vad man ska göra med sitt liv. En rolig och hjärtskärande bok på samma gång. Betyg: 4+ cyklar av 5.
Naiv. Super. av Erlend Loe börjar med en krocketmatch som slutar med bedrövelse. Bokens berättare förlorar snöpligt mot sin bror och upplever plötsligt en känsla av total meningslöshet. Snart efter detta har han hoppat av sin utbildning och hamnat i en grubblande fas i livet. Vad är tid? Vad är meningen med allt?
Brodern reser snart iväg och ska vara borta en längre tid. Bokens berättare flyttar in i hans lägenhet: tanken är att berättarjaget ska bo där mot att han också tar ansvaret över broderns fax. Det blir en tid för reflektion och aktion. Vad ska man göra med sin tid? Han testar att bolla med en boll, men fastnar till slut för en bultbräda från Brio: han bankar ned alla ”spikar”, vänder på brädan och börjar om. Om och om igen.
Mycket i den här boken är verkligen knäppt och tokigt, men samtidigt roligt och hjärtskärande på samma gång. I boken utspelar sig en lågmäld liten livskris och det är både underhållande och intressant att få följa den. Det är kanske inte så många av oss som hoppar av sin utbildning och skaffar sig en bultbräda, men vi är nog många som har haft perioder med en del grubblande över livet och vad det ska bli av oss. Jag vet inte om boken bjuder på så mycket igenkänning, men det är åtminstone lätt att känna med bokens berättare och att vilja honom väl.
Vad jag också verkligen gillar med Naiv. Super. är att den tydligt utspelar sig på 90-talet. Det är inte bara faxmaskinerna som skvallrar om svunna tider, utan också en hel del annat med viss nostalgifaktor. Jag är född på slutet av 80-talet och jag väntar bara på att fler 90-talsskildringar ska dyka upp, berättelser som utspelar sig i en tid och i miljöer som jag kan känna igen från barndomen. Den här boken är i och för sig skriven vid samma tid som den utspelar sig (eller kanske lite tidigare till och med), men det gör det egentligen ännu bättre och mer levande.
Egentligen är det svårt att sätta fingret på vad som är så härligt med den här boken, men jag kan i alla fall säga att jag tyckte om den och att den verkligen fick mig att le. Det är också en bok som är totalt annorlunda det mesta jag har läst tidigare, en knäppare bok än de flesta och med en väldigt udda humor som jag verkligen gillade. Det är inte givet att gamla bestsellers håller över tid, men det är något med Naiv. Super. som fungerar, helt klart!
Naiv. Super. av Erlend Loe
Allt tycktes mig meningslöst. Helt plötsligt.
Mitt eget liv, andras liv, djurs och växters liv, hela världen.
Det hängde inte längre ihop.
Jag berättade det för min bror. Han hade inga förutsättningar att förstå det. Han reste sig och sa, kom igen! shit happens, det här går bra. Han försökte få upp mig på benen, boxade mig broderligt i magen och peppade upp mig. Min bror har hållit på med bandy. Han kan det här med att peppa upp. Jag bad honom ta det lugnt. Jag sa att det var allvar. Min bror satte sig och tog det lugnt. Vi pratade. Jag var helt osammanhängande. Ingen av oss förstod särskilt mycket av det jag sa Min bror tog mig på allvar. Det ska sägas. Jag märkte att han blev bekymrad. Han hade inte sett mig sådan tidigare.
(Ur Naiv. super. av Erlend Loe)
Originalets titel: Naiv. Super. Översättare: Lars Nygren. Utgivningsår: 1996 (första norska utgåvan), 1998 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2001 (nyutgåvan på bilden, Månpocket). Antal sidor: 226. ISBN: 91-0-056583-0, 9789176437834.
När brodern slår honom i krocket tycks ingenting längre som förut. Framtidsutsikterna mörknar betänkligt – kommer allt att gå bra till slut? – och han måste börja söka sammanhangen på nytt. Han grubblar. Både över tiden, som han har problem med, och rummet, som han inte har problem med. Han köper en bultbräda och en röd boll och reser till New York för att få perspektiv. Han vet att det finns saker att tro på. Trots allt.
(förlagets beskrivning)
Erlend Loe
Erlend Loe (född 1969) är en norsk författare som slog igenom stort med romanen Naiv. Super. som kom ut första gången -96. Hans senaste roman på svenska är Slutet på världen som vi känner den.
Maken av Gun-Britt Sundström är en fantastisk roman om ett par i sena 60-talets Stockholm; En störande och berörande bok om kärlek och tvåsamhet, frihet och passion. Betyg: 5 pipor av 5.
Maken av Gun-Britt Sundström är en roman om ett ungt par i det sena 60-talets Stockholm. När den kom ut, 1976, blev den Gun-Britt Sundströms stora genombrott och idag har den blivit något av en modern klassiker. Det är lätt att förstå varför. Boken vänder och vrider på kärlek och tvåsamhet och jag tror att alla på ett eller annat sätt kan känna igen sig eller känna med huvudpersonerna i den här berättelsen. Det är inte lätt att dela sitt liv med någon annan. Jag tror att vi alla har behövt konfronteras med detta ibland.
I den här boken är det Martina och Gustav som står i centrum. Båda är studenter och det här är en tid då törsten efter bildning uppenbarligen var något annat än vad den är idag – i den här romanen springer folk på föreläsningar och registrerar sig på universitetskurser som ren underhållning. Det blir ingen ögonblicklig och himlastormande förälskelse mellan Gustav och Martina, men med tiden växer det fram något som blir en passion. Aldrig böljar väl samtalen fram så fritt som när de pratar med varandra – inte minst om politik, kultur, filosofi. Martina och Gustav blir ett par, de blir ett officiellt par och de bryter till och med mot pryda föräldrars uppfattning om när det är lämpligt att sova i samma sovrum på sommarstället. Gustav frågar titt som tätt om Martina vill gifta sig, men det är som på skoj, något som bara slinker ur. Martina kallar Gustav för sin make. Kanske är det deras sätt att protestera mot tidigare generationers idéer om förhållanden och tvåsamhet – att gifta sig är det inte frågan om.
Det är som att de tror sig stå över den typen av förstelnade gamla strukturer. Martina och Gustav är bildade, upplysta, fria. Snart börjar de båda ha affärer vid sidan om, vilket de inte räds att diskutera med varandra. Det kan rent av presentera den andre för sina älskare och älskarinnor. Intellektuellt tänker de att de ändå vet var de har varandra och vilket förhållande som har betydelse, men känslomässigt drar det iväg. I flera omgångar gör de slut. Martina tvivlar på att hon älskar Gustav på rätt sätt. Gustav känner sig oälskad. De sårar och älskar, om vartannat.
Fyrahundra sidor senare slutar boken och fick mig att nästan gråta. Att det ska vara så svårt med relationer! Maken har verkligen fått mig engagerad och den har berört mig, minst sagt. Ibland har jag velat skaka om Martina och Gustav, ibland har jag velat skälla på dem. Ibland har jag velat fråga dem om de verkligen är så fria som de tror. Det paradoxala är att hur öppet och kravlöst de än försöker att leva, desto mer ofria blir de. Kanske går det inte att både äta kakan och att ha den kvar: kanske har förhållanden alltid ett pris och kanske är det vi kan hoppas på att det ändå är värt det, och att man inser att det är värt det innan det är för sent.
Jag tycker att Maken är en fantastisk och helt bländande roman om kärlek och relationer. Den är ärligt talat bland det bästa jag har läst på temat. Därtill är den en intressant skildring av tidsandan. Under läsningens gång hinner jag bli paff många gånger när det slår mig hur annorlunda vårt samhälle ser ut idag. Det här var uppenbarligen en tid då många av dagens bekymmer kunde viftas bort. Utbildning? Jobb? Äh, det löser sig! På ett skrämmande och samtidigt inspirerande sätt verkar varken Gustav eller Martina ha någon direkt plan för framtiden eller någon tanke på att skaffa sig något varaktigt jobb. Och kulturen och politiken! Här verkar kultur och politik vara dagens samtalsämnen. Så är det knappast idag, men kärleksbekymren är väl ungefär samma nu, som då.
Maken av Gun-Britt Sundström
Jag gör en ansats att hjälpa till med disken efteråt, men han föser ut mig ur köket med tillsägelse att umgås i stället. Anna-Karin har satt sig i soffan med ett handarbete, jag sneglar för att se vad det är hon virkar. Ser jag rätt? Jo. En slips.
Jag kan inte hjälpa att jag får utslag när jag upptäcker att det är en slips en flicka sitter och virkar. Något inom mig får utslag.
Jag bara vill bort, hem till mig, till där jag är hemma och är rätt.
Jag kan inte som Gustav älska det banala för dess banalitet, jag kan inte se det sakrala i det. Han tycker det är konventionellt att vilja vara okonventionell. Det kanske det är, men i så fall är det väl inte bättre med hans okonventionella sätt att vara konventionell, för det är ju inte det han är, han är konventionalistisk: programmatiskt och Kierkegaardskt utstuderat.
Men när jag ser Anna-Karin förstår jag att det naturligtvis är vad han egentligen innerst inne hela tiden vill ha: en liten brud som virkar slipsar åt honom.
Vad är det att vara ett par? Vilket ansvar innebär det, vad kan man kräva av varandra? Tid? Sex? Trohet? Är det annorlunda om man gifter sig? Kan man leva ihop om man har olika ideal för hur ett förhållande ska vara? Sådant diskuterar Martina och Gustav med varandra och med andra, allt medan de försöker få sitt samliv att fungera, ger upp och skiljs åt men börjar om igen, om och om igen…Romanen utspelas i Stockholm på 1960- och 70-talet, en tid av förändring då många tror att kärnfamiljen är på väg att avskaffas. Ändå upptäcker Martina hur svårt det är att vara utan ”make” när alla man känner bildar par och familj. Maken utkom första gången 1976 och har blivit mycket läst och citerad. Många känner igen sig själva på olika sätt i denna oromantiska roman- man skrattar och gråter med det omaka kärleksparet.
(förlagets beskrivning)
Gun-Britt Sundström
Gun-Britt Sundström (född 1945) är en svensk författare, kritiker och översättare. Hon fick sitt stora genombrott med Maken 1976, en roman som hon för övrigt säger sig har varit trött på i 42 år. Hennes senaste bok är Skrivliv (2018), som utgår från Sundströms egna dagboksanteckningar från 60- och 70-talet.
Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer är en fin bok om att vara 19 år och drömma stort, jobba hårt och lära sig något om sig själv och livet medan man jobbar som vårdbiträde på ett äldreboende. Betyg: 5 auditions av 5.
Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer är en bok om 19-åriga Moa, som tillfälligtvis jobbar som vårdbiträde på ett äldreboende. Egentligen ska hon bli skådespelare och jobba med teater, så det här är bara en parentes i hennes liv, hennes nya Stockholmsliv. Här lever hon i en liten andrahandslägenhet och delar sin tid mellan att vara på äldreboendet Liljebacken och att på ett eller annat sätt sitta med ett manus framför sig, gärna på ett café.
Jag ömmar för Moa. Det finns många berättelser om att vara i Moas ålder och att komma på vad man ska göra med sitt liv och just den storyn är på många sätt något som det har berättats om förut. I Beischers roman tycker jag dock att det är särskilt fint skildrat, kanske för att det är både sorgligt och roligt och skildrat med både humor och värme. Där sitter liksom Moa, förvånansvärt ofta i sin ensamhet eftersom att hon faktiskt inte känner någon i sin nya stad, och trevar sig fram till vad det egentligen innebär att hålla på med teater. Det är tafatt. Det är ingenting. Hon är inte alls skådespelare, inte på långa vägar. Det som är så fint är att hon aldrig ger upp. Med den naivitet och självsäkerhet som bara en 19-åring kan uppbåda ringer hon upp kända skådespelare och åker på uttagningar för att försöka komma in på teaterutbildningar från norr till söder. Beischer påminner mig om hur det var i den åldern, hur mycket som var oklart, men hur mycket som samtidigt tycktes möjligt. Allt var möjligt, allt låg framför en. Det var bara att ta för sig.
Som 19 år är man inte fullvuxen, hjärnan är inte fullt utvecklad. Det kanske är en av anledningarna till att 19-åringar kan vara så orädda och så tveklöst följa sina drömmar. I den här boken inser jag också hur dåligt beredd man kan vara på arbetslivet i den åldern. Helt utan vårdutbildning eller någon särskild erfarenhet kastats Moa in i yrkeslivet och ska pang bom fixa alla arbetsuppgifter som kan uppstå på ett äldreboende. Det handlar om äldre och sköra personer, människor som på många sätt är hjälplösa och utsatta, och som Moa och hennes kollegor ska möta i alla möjliga intima, privata och/eller känsliga stunder. Hur redo kan man egentligen vara för detta i 19-årsåldern? Egentligen? I Jag ska egentligen inte jobba här får läsaren följa Moas utveckling, eller hur man ska beskriva det, när hon går från att rent ut sagt vara äcklad över många av arbetsuppgifterna, till att faktiskt komma in i jobbet och göra sitt jobb väldigt bra.
Jag har aldrig jobbat inom vården och jag vet inte om Beischer målar upp omvårdnadsyrket på ett trovärdigt sätt, men det känns i alla fall så och det känns bra. Långt senare har Mats Strandberg skrivit en skräckroman som utspelar sig på ett demensboende (Hemmet), men det också den enda andra bok jag kan komma på som faktiskt skildrar det här jobbet, ett jobb som fantastiskt många har. Ibland har jag sett att den här boken beskrivs som en modern arbetarroman och det är nog inte helt fel, men ändå är det inte de bitarna som jag tar med mig, tror jag. Det som berörde mig mest är faktiskt den insiktsfulla och fina berättelsen om Moa och hennes försök att bilda sitt vuxenliv. Hon har verkligen gjort ett stort steg bara genom att flytta till Stockholm. Men sedan då? Där sitter hon på de trendiga caféerna och verkar hoppas på att hippa teatervänner ska uppstå ur intet. I själva verket känner hon just inga andra än sina kollegor, däribland Eva, som utan vidare kan stanna kvar på jobbet för att göra det lilla extra, Roy, som snart närmar sig pensionen och som också bara är på Liljebacken tillfälligt eftersom han egentligen ska öppna en frisersalong, och Leena med två e (bara en sådan sak!). Hon fnyser närmast åt de som vänligt föreslår att hon ska anmäla sig som statist, men samtidigt lyckas hon verkligen inte när hon försöker att komma in på teaterutbildningarna. Det är ett glapp mellan det hon ser som sitt liv och det som egentligen är hennes liv. Kanske handlar också livet i väldigt stor utsträckning om att få de där liven, det liv som egentligen är och det liv man drömmer om, att gå ihop och att ibland inse att livet kan bestå av en hel del kompromisser. Jag tyckte verkligen att det var fint att få följa Moa i just detta sökande och försökande. Jag läser och vill henne väl, samtidigt som jag ibland nästan behöver ta fram en skämskudde för att hon är så barnslig och pinsam. Oftast läser jag med ett leende. Ibland när jag läser den här typen av böcker så brukar jag läsa med en känsla av att jag skulle vilja ge de här snart-vuxna-personerna en kram och säga att ”det går över”, men jag läser Jag ska egentligen inte jobba här och känner bara en stark förvissning om att den typen av sympatier inte behövs. Moa är en person som kanske aldrig blir skådespelare, eller så blir hon det, men oavsett så fixar hon allt på egen hand. Kanske var det därför jag tyckte så mycket om den här boken: det är en roman om att bli vuxen, men en bok utan det där vemodiga och ledsamma som så ofta får sätta tonen i den typen av berättelser. Den här berättelsen är också sorglig på sina ställen, men mest läser jag och känner mig glad över att få följa en naiv 19-åring ett tag. Livet kan bli vad som helst. Det finns inga begränsningar. Jobbat på ett äldreboende i många månader? Jaha! Men jag ska egentligen inte jobba här, för jag håller på med teater! Det är barnslig och kaxigt och peppigt. En riktigt bra bok!
Citerat ur Jag ska egentligen inte jobba här
”Äntligen spänns Astrid fast i liften. Det där med liftar är en hel vetenskap. Det finns många olika sorter. Ståliftar och takliftar. Manuellt styrda. Fjärrstyrda. För att inte tala om liftskynken. De större som ska gå nedanför rumpan. De mindre som slutar vid höften. Alla tänkbara inställningar, gula öglor hos D7, röda öglor hos B2. Alla särskilt utprovade av arbetsterapeuter och sjukgymnaster. De med utbildning som har tagit ställning. De som på fullt allvar vill jobba med hjälpmedel. Jag skulle så gärna vilja veta hur det gick till. Vad ska jag bli när jag blir stor? Hmmm … Jo, jag ska jobba med rullstolar, liftar och rollatorer. Det måste vara människor som bara slumpmässigt valt yrke, vilket som helst. Sådana har jag inte mycket till övers för. Men hålla kurser det får de, så att vi inte förstör våra ryggar. De är sådana med cykelhjälm och fullkornsbröd och hemkokt hjortronsylt i frysen, som inte vet ett dugg om stress och vikten av effektivitet. Som inte förstår att Astrid nyps om man kommer för nära. Som inte förstår att jag hellre böjer ryggen på ett icke ergonomiskt sätt, än får min överarmshud i Astrids våld. Du kan väl försöka att prata med henne Moa? Så ska du se att hon slutar nypas. Jo, tack! Frontallobsdemens.”
Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer
Jag ska egentligen inte jobba här
Utgivningsår: 2012 (första utgåvan, Ordfront). Antal sidor: 198. Läs även: Jag ska egentligen inte prata om det här. ISBN: 978-91-7037-599-6.
Sara Beischer
Sara Beischer (född 1983) är en svensk författare som debuterade 2012 med Jag ska egentligen inte jobba här. Hennes senaste roman är Jag ska egentligen inte prata om det här (2018), som är en fristående fortsättning på debuten. Sara Beischer har en hemsida.
Förlagets beskrivning
”»A4 avled i morse, kvart över fyra.«
De flesta verkar dö på morgonen. Jag undrar om jag kommer dö på morgonen. Vem är A4? Det snurrar runt i mitt huvud. A måste innebära nedre botten, men höger eller vänster? Alla korridorer ser likadana ut och jag har inte lärt mig numren än. Inte bokstäverna heller för den delen. Vet inte om jag vill lära mig dem. Det är innan jag förstår att det är sådant man inte väljer.
Moa är nitton år och ska bli skådespelare. Hon har precis flyttat till Stockholm och måste ha ett jobb. Hon får en timanställning på äldreboendet Liljebacken. Chocken blir total när hon ställs inför död, kroppsvätskor och stressiga arbetsvillkor. All sin lediga tid ägnar Moa åt att försöka komma in i Stockholms teatervärld, men hon misslyckas gång efter annan. Jag ska egentligen inte jobba här är ett vardagsäventyr om döden och äldreomsorgen, om det triviala och det fula. Men det är också en berättelse om det vackra och viktiga som kan finnas där man minst av allt trodde att man skulle hitta det”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
