Ibland är det en tunn linje mellan komik och tragik. Det är något jag ofta slås av när jag läser böcker i stil med Jonas Gardells romaner eller Troppers dito. Liknelserna är ofta förbluffande och varje mening välformulerad, men mellan raderna göms sorg, ångest och ensamhet. Skrattet fastnar i halsen.
Man kan ju också fråga sig hur det är att vara komiker. Morgan Alling är väl inte precis en komiker, däremot en skicklig skådespelare, som lätt kan ta komiska roller. I hans biografi framkommer det att han alltid har varit en skådespelare och att han ofta har tagit rollen som klassens pajas, men för honom var det inte bara roligt, utan också ett nödvändigt beteende för att förhålla sig till ständiga skolbyten och att ständigt ha nya grupper att finna sin plats i.
I höst utkommer en bok som handlar om att vara ståuppkomiker. Jag tror inte att den handlar särskilt mycket om de tyngre grejer som säkert många komiker bär på, däremot bjuder den garanterat på roliga historier från ”bakom kulisserna”. Bokens redaktör säger:
Det är när skratten tystnat på krogshower, företagsevents, stand up klubbar och tv-inspelningar runt om i landet som de verkligt roliga historierna tar sin början. Det är med skräckblandad förtjusning vi lyssnar på kollegor som berättar om dåliga ljudanläggningar, arga chefer, fulla festdeltagare, hopplösa lokaler, dåliga presentationer, felaktiga förväntningar och framför allt våra egna tillkortakommanden, när vi inte bemästrade situationen, kort sagt; när vi bombade!
Jag tror säkert att boken Jag bombade, som den heter, är rolig och kanske lite intressant/tankeväckande om hur det kan vara att jobba i nöjesbranschen…
Det dyker med ganska jämna mellanrum upp nya biografier om Astrid Lindgren, och det är kanske inte så konstigt. Nog måste hon vara Sveriges mest kända och lästa författare, åtminstone inom landet? Självklart finns det ett intresse att veta mer om vem hon var.
Nyast i skaran av biografier är boken med den lockande titeln Dina brev lägger jag under madrassen, som består av brevväxlingen mellan Lindgren och Sara Schwardt. Schwardt skickade, 12 år gammal, ett personligt och öppenhjärtigt brev om att vara ung, till Astrid Lindgren. Det blev starten på en brevväxling som varade i över 30 år. När Schwardt själv frågade om det var andra som kunde läsa breven så fick hon svaret ”dina brev lägger jag i madrassen” och efter det kunde de skriva väldigt personligt till varandra. För mig känns det lite ironiskt att det nu är just Sara Schwardt som låter andra läsa breven. Lite knasigt känns det, men det är säkerligen en intressant bok.
Nilma är sugen på att läsa Beckböckerna (Sjöwall/Wahlöö) och det är jag också. Jag blev inspirerad när jag läste en intervju i DN med Maj Sjöwall, men sedan såg jag framsidorna och trillade nästan av stolen. Ska jag läsa den här nyutgåvan så måste jag skaffa något slags bokomslag först. Oj, så fula! Förlåt, smaken är som baken, men det här är verkligen de fulaste framsidor jag har sett, någonsin. 😮 De horribla färggradienterna rycker mig tillbaka till den tiden när det roligaste man kunde göra på en hem-PC var att leka runt i PowerPoint. Men då var man ju typ 10 år och gjorde det inte i avsikt att ens visa upp det för andra. Hur ett förlag kan ge ut böcker som ser ut såhär..? Jag är mållös!!
Jag har inte läst något av Joyce Carol Oates på ett tag. Hon är ju en fantastisk författare och är ständigt på tapeten när det börjar spekuleras kring vem som kommer att få nästa Nobelpris. I de diskussionerna brukar det dock alltid komma upp att hon är ”för produktiv” – och, ja, visst ligger det något i det. Hon skriver mycket och ibland är hon ojämn eller upprepar sig lite väl mycket. Det hindrar mig i och för sig inte från att tycka att hon är en enastående författare. Däremot kan jag ibland känna mig lite ”mätt” på hennes böcker. Nu börjar jag dock känna att det är dags att kasta sig in i en ny Oates och någon av hennes gripande berättelser om kvinnor i olika utsatta situationer. Kanske blir Dykvinnan min nästa. Den har i dagarna kommit ut på svenska och har fått rätt sval kritik i t.ex. DN. Det avskräcker mig inte.
M.R. Neukirchen är professor i filosofi och rektor för ett prestigefyllt universitet på den amerikanska östkusten. Hon är rakryggad, diplomatisk och alltid lika vänlig – värdefulla egenskaper för den som hanterar känsliga relationer till donatorer, bångstyriga studenter och äregiriga kolleger och som är ansikte utåt för ett lärosäte med fint men dessvärre inte fläckfritt rykte.
På väg till en stor kongress gör M.R. en spontan avstickare till sin barndoms trakter vid Great Snake River och får där oväntat kontakt med Dyflickan, som fyrtio år tidigare misshandlades svårt av sin mor och lämnades att dö i flodkantens dy. Innan slumpen såg till att hon blev räddad, bortadopterad och omdöpt till Meredith Ruth Neukirchen.
Joyce Carol Oates har skrivit en psykologisk spänningsroman som för tankarna till klassiker som Daphne DuMauriers Rebecca eller till Henry James När skruven dras åt.
Jag, och alla andra som upptäckte Elif Shafak förra året (hennes Bastarden från Istanbul utkom förra året, vilket är hennes första bok översatt till svenska), kan se fram emot en ny titel i höst: Heder. Jag ser den som en av de mest intressanta titlarna i höst och känner verkligen att temat, hedersvåld, känns oerhört angeläget och viktigt. Jag har ju redan tidigare i år berörts av en annan bok som handlar om hederskultur, Stjärnlösa nätter – en bok jag verkligen kan rekommendera.
Ur boken:
Hon saktade in och stirrade på gatumusikern med ryggen mot mig. Jag iakttog henne från sidan. Hon log. Förbittringen steg upp som en våg inom mig. Hade jag inte sagt att hon inte fick gå ut, att hon inte fick ha klänning och visa benen? Och nu var hon ändå här och struntade i mina regler och gjorde mig till åtlöje.
Jag följde efter. Hon tittade i ett skyltfönster och hade tydligen inte bråttom hem. Jag tänkte att hon kanske väntade på sin älskare men inget sådant hände. När vi närmade oss vår gata snubblade hon till och tappade sin portmonnä. En gammal kakifärgad som jag aldrig sett förut. När hon plockade upp den såg hon mig bakom sig.
’Iskender…’, viskade hon, som om mitt namn var en hemlighet
Igår var jag på bokcirkelträff med Picket & pocket. Vi hade en liten specialträff i somras, då var och en pratade om någon av sommarens lästa böcker, men förutom denna så var det faktiskt länge sedan jag gick på bokklubbsmöte. Jag missade nämligen juniträffen. Det kändes kul att ses igen och det var intressant att diskutera Konsten att tala med en änkling. Det var ingen som hade något direkt negativt att säga om boken, men ändå var det nog jag som gav den högst betyg…
Till nästa gång bestämde vi oss för att läsa En halv gul sol, som med sina 682 sidor har stått onödigt länge i min bokhylla och väntat. Det kanske var lika bra att få en spark baken, så att jag kommer igång med den någon gång. Jag är egentligen ganska så säker på att jag missar nästa träff, men jag kommer att läsa boken ändå. Någon gång måste det ju bli gjort. 😉 Jag har faktiskt bara hört lovord om Adichies roman som utspelar sig under Biafrakriget, så själva läsupplevelsen i sig skrämmer mig inte precis. Mer undrar jag när jag ska ha tid att läsa..
Några andra böcker som har anlänt nyligt är Nanna Johanssons seriealbum Fulheten (med en jätteful framsida; bara en sådan sak) och e-boken Doktor Kessners hemliget, som beskrivs som en ”klassisk äventyrsroman i modern tappning” av förlaget. Det ska bli roligt att läsa båda två. Fulheten passar extra bra eftersom Nanna Johanssons teckningar ställs ut på Bildmuseet i höst (14 oktober – 2 december). Den utställningen vill jag absolut se!
Ni har säkert redan sett The Millions inlägg om svåra böcker och The Guardians lista av desamma, men här är i alla fall länkar för de som missat. Jag har inte läst någon titel som nämns i inläggen, men har fram till nu varit sugen på att läsa något av Virginia Woolf. Hennes Mot fyren finns omtalad på båda sidorna och det gör mig inte ett dugg intresserad av att ta upp den..!
Jag gillar faktiskt inte svåra böcker. Om en bok inte är skriven så att jag kan ta den till mig, bli berörd och/eller lära mig något nytt, vad är det då för vits? Jag förstår knappt varför sådana böcker finns? För att litteraturkritiker ska kunna klappa varandra på axeln?
Nä. Det är en konst att skriva så att man förmedlar något. När något är svårt att ta sig igenom så tappar jag intresset. Jag blir verkligen inte nyfiken när handlingen och karaktärerna är symboler för annat och när allt är inlindat i en massa tjaffs. Rakt på, ska det vara!
Skriv gärna något snällt om Mot fyren, så att jag ändrar mig.
Jag läste hos Svensk bokhandel att Konkurrensverket kommer att fördjupa sin undersökning av Bonniers köp av Pocketshop. Bakgrunden är att det finns en farhåga att branschen kommer att bli mer likriktad och att andra förlag kommer att ha svårare att få ut sina böcker ifall Bonnier kommer att premiera sina egna titlar. Personligen tror jag inte att det är någon större fara, men det är väl bra att de kollar närmare på fallet.
Själv tycker jag mig tvärtom märka att det finns många mindre förlag som poppar upp och kommer ut med intressanta titlar som får stor spridning. Det märktes ju inte minst när nomineringarna till Stora ljudbokspriset tillkännagavs och en majoritet av de nominerade visade sig komma från lilla A nice noise.
Några av de mest diskuterade böckerna på sociala medier och bloggar är dessutom, såvitt jag kan bedöma, Jellicoe Road, utgiven av uppstickaren X-publishing, Little Bee, som ges ut av Brombergs och Agaat från Weyler förlag.
Jag tror och hoppas att det som i slutändan räknas är att boken är bra, inte att det är en gigant som står bakom bokhandlarna som kränger boken.
Själv har jag förresten inte läst någon av ovan nämnda titlar, men oj, vad jag ser fram emot att göra det!
Det var inte länge sedan jag läste Jonathan TroppersSju jävligt långa dagar. Jag tyckte den var både rolig och vasst skriven, även om den kanske var lite väl sexfixerad. Det är inte alltid jag läser något nytt av samma författare så tätt inpå, men nu är det faktiskt dags för nästa Tropper: Nästa bokcirkelbok i Picket & pocket är nämligen Konsten att tala med en änkling av samma författare. Jag har läst några sidor och kan känna igen en del från hans andra roman, men vi får se hur den känns när den är utläst. Ibland kan man faktiskt bli lite mätt på en författare. Jag läste t.ex. en hel drös John Irving-böcker under en period, men när karaktärerna bara började kännas som varianter av karaktärer jag redan träffat på i tidigare böcker så kändes det som att jag var lite färdig.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.