I söndagens DN bjöds det på en lång intervju med Lena Andersson, författare till Augustprisbelönade Egenmäktigt förfarande. Där berättar Andersson att en uppföljare är planerad till i höst. Det kanske inte har varit en hemlighet, men det var första gången jag läste om det i alla fall.

Jag tyckte väldigt mycket om Egenmäktigt förfarande, men måste säga att den inte kändes direkt lättläst. Boken kändes enormt genomarbetad och skildringen av vad kärleken kan göra med oss kändes oerhört insiktsfull. Men språket flödade inte direkt fram med lätthet, utan det krävdes en del tankearbete medan man läste. Nåja. Jag ser fram emot uppföljaren. I den nya kommer det tydligen handla om en relation som faktiskt blir av. Kan bli intressant!

Hur gammal tänker ni att romanens Ester är förresten? Jag tänkte mig att hon är ungefär i 30-årsåldern, som jag själv, men jag läste någonstans att hon är medelålders? Det spelar knappast någon större roll för berättelsens skull. Måste ändå säga att jag blev väldigt.. förvånad! Som läsare lägger man väl alltid lite av sig själv i en berättelse. Det är väl ofrånkomligt… Och trots allt så ges inte många faktadetaljer om Ester i boken, så man får väl fylla ut en hel del själv.

Jag köpte en bokpresent här om dagen och lät Kristian Gidlunds I kroppen min få följa med som en present till mig själv. Jag tror det är ett stycke stark läsning. Verkligen. Jag lyssnade för övrigt på Värvetintervjun med Gustav Norén här om dagen. Han kände ju Kristian Gidlund privat och kanske var det intervjun som omedvetet gjorde att det blev just Gidlunds bok som jag klickade hem.. Det finns även en intervju med Kristian Gidlund, för den som missat.

En av de finaste böcker jag vet är Människor helt utan betydelse av Johan Kling. Den är skriven med lätta och klara ord, som sitter perfekt som poesi.  Handlingen kretsar kring en man i mediebranschen, som haft sin storhetstid och nu är på väg att tappa allt. En gång kunde han vara kräsen och tacka nej till lekprogram på TV. Nu är han frilans och har förlorat sitt enda riktiga uppdrag. Karriärmässigt pekar det rakt nedåt. Och hemma vet han inte om flickvännen fortfarande vill vara tillsammans med honom.

Boken utspelar sig under en enda dag, där läsaren får följa huvudpersonens dystra steg i Stockholm. Det är så storslaget att man  blir helt tagen. Ändå finns det en förbluffande enkelhet i berättelsen och inte är den speciellt lång heller. Kanske är det det kärnfulla språket, som gör det. Eller att den på ett sätt är så enkel att känna igen sig i och att se vårt samhälle genom. Det att gå omkring och inte veta vart livet är på väg och att, framför allt, inte har ett blomstrande arbetsliv att ta för sig av.

Boken är fem år gammal, men känns som en klassiker. Det är också Klings debut, fascinerande nog. Först nu kommer bok nummer två: Glasmannen.

”En man lever ensam i sin lägenhet. En dag beslutar han sig plötsligt för att inte längre gå till jobbet. Kraven har blivit för höga och han måste samla sina tankar, drabbad av ett gnagande självtvivel. I takt med att han blir allt mer isolerad börjar snart också pengarna tryta. Så en dag får han besked om att en avlägsen släkting dött och att ett stort arv väntar. Äntligen ska han få veta hur det känns att vara rik.”

Åh, vad jag vill läsa! Åh, vad jag är glad att Kling har fortsatt skriva!