Jag måste ha varit snäll i år! Jag fick flera bokklappar. Och vilka böcker sedan!
Etikett: Vill läsa
-
Tegelstenar på hög och nya bokcirkelböcker
I veckan har bokcirkelträffarna avlöst varandra. Jobbets bokklubb går mest ut på att boktipsa varandra och i slutändan har nästan ingen läst samma bok som någon annan… Det brukar med andra ord inte bli så mycket uppstyrda diskussioner eller så. Vi brukar ändå välja ut 2-3 böcker att läsa och förra gången röstades bl.a. Americanah och Steglitsan fram. Jag har läst båda dessa böckerna sedan dess… Men inte tagit mig igenom.
Steglitsan är ca 700 sidor och jag läser den i mobilen. De enda tillfällen när jag läser på mobilen är i princip 1) i väntan på att min lunch ska bli färdigmicrad 2) i hissen. Det blir ca 4 min läsning per dag (en bra dag). Jag är nu på sidan 300 ungefär… Åh, vad jag är knäpp som läser en jävla tegelsten i mobilen! Och vad knäpp Donna Tartt är som har skrivit en så sjukt lång bok! 300 sidor tycker jag är en lagom längd på en bok… Jag hade en kort period i somras/höstas då jag var rätt entusiastisk över tegelstenar (inbundna, dessutom), men nu vet jag inte längre…
Nåväl. Americanah är en bok som är så bländande bra att jag inte vill att den ska ta slut! Den är typ 500 sidor, ett sidantal jag alltså inte är kompis med, men jag BRYR MIG INTE. För den är så bra!! Chimamanda Ngozi Adichie är en sjukt skicklig författare och i den här boken sätter hon verkligen fingret på rasifiering, hur det drabbar människor och hur förutfattade meningar och klasstrukturer baserade på hudfärg vävs in i folks identitet. En otroligt tankeväckande bok! Det är det bästa jag läst av Adichie hittills.
Men utläst är den inte… 🙂
I Picket & pocket har vi läst Grenar av gift och den har jag faktiskt läst! Jippi. Det krävdes dock att jag ägnade en timme kvällen innan åt hetsläsning. Jag brukar aldrig ha ro att läsa mer än ca 20 min i taget annars. Det kommer ett inlägg om boken framöver! Kan dock redan nu säga att det var en diskussionsvänlig bok. 🙂 Även om åsikterna var lite blandade…
Till nästa gång läser jobbets bokklubb Lilla smycket och Expeditionen. Man kan nästan tro att det är mina förslag, för det är två av de böcker som har hittat hem till mig den senaste månaden. Det var dock en ren slump att det blev så!
I bokcirkeln Picket & pocket läser vi Konsten att vara kvinna. Den vann i en spännande omröstning där Lilla mycket var på håret att vinna.. 😉 Jag har sett att Konsten att vara kvinna finns som ljudbok, så jag kommer att lyssna på den, tror jag.
-
Brev till en podcast
Igår skrev jag att jag ser fram emot att lyssna på årets Vinter i P1. Jag älskar verkligen podcasts! En annan av mina favoritpoddar är En varg söker sin pod, där Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli diskuterar, högt och lågt. I det senaste avsnittet berättade de att de just nu sätter ihop en bok där de svarar på lyssnarnas frågor.
En av de böcker jag ser fram emot mest 2015! 🙂
-
Engelska är inte min grej (och lite nytt i hyllan)
Jag älskar verkligen att läsa och skriva. Älskar! Jag kan inte tänka mig att inte ha böcker i mitt liv och jag har jättesvårt att tänka mig att vara utan bloggen. Jag behöver läsa och skriva! Till vardags jobbar jag som ingenjör och en stor del av mitt jobb handlar således om att läsa vetenskapliga artiklar och att själv skriva artiklar och andra rapporter. Även detta är underbart. Fast… Jag kan inte komma ifrån en grej och det är att jag verkligen avskyr engelska!
Jag har aldrig haft lätt för engelska. Förmodligen spelar det in ganska mycket att vi till största delen saknade engelsklärare på högstadiet och fick ägna oss åt självstudier. Som ni förstår har jag inga bra grunder med mig från grundskolan och det där gigantiska kunskapsglappet som jag hade med mig när jag började gymnasiet har liksom stannat kvar. Chocken var ganska stor när jag började på universitet och insåg att svenskan inte var ett speciellt gångbart språk längre. Förutom några spridda kurser de första terminerna så gavs resten av utbildningen helt på engelska. Ibland var man rent av ensam svensktalande. Först år fyra kom en ny andningspaus med en kurs som oväntat gavs helt på svenska. Den kursen var… underbar. Att få uttrycka sig fritt, kunna sväva ut i rapporterna, våga ställa frågor när som helst och hur som helst utan några språkliga begränsningar. Jag älskade den kursen. Den hade nog kunnat handla om vad som helst.
Jag lärde mig att ta sig fram, men jag vande mig aldrig och jag tror aldrig att jag kommer att kunna tala engelska helt obehindrat heller. Jag kan verkligen inte småprata och skämta på engelska. Det står still! Det står också stilla när jag måste skriva. Om det tar mig några minuter att knattra ned en sådan här text så tar det mig säkert 20 min att författa något liknande på engelska. En gång när jag skrev på svenska så stannade en kollega, helt paff, utanför mitt kontor och frågade ”Skriver du nu? Jag kan inte ens skriva sådär snabbt om jag sitter och låtsasskriver och bara trycker ner tangenter på måfå!”. Ja, jag är snabb på svenska, men jag är också frustrerande långsam och osäker på engelska.
Jag har kollegor som vägrar att skriva rapporter på svenska, även om kunder och uppdragsgivare uttryckligen önskar att få rapporten på det språket. Jag är ganska ensam om detta, men jag ser noll begränsningar när jag får skriva på svenska. Visst, ibland kanske man får tänka några varv innan man kommer på en bra översättning till knepiga facktermer, men det är ingenting mot den begränsning jag känner när jag sitter och ska författa något på engelska. Då blir det helt blankt.
Jag fattar att det är nödvändigt att kunna engelska. Men jag kan inte komma ifrån att det känns trist också. Jag älskar ju som sagt att skriva, att ha flyt, att bara låta fingrarna dansa över tangenterna. Det där tillståndet infinner sig aldrig när jag sitter där med mina engelska rapporter…
Jag känner mig mer avslappnad inför franskan, faktiskt, trots att jag rent krasst kan mycket mindre franska än engelska. Det är väl just det att man som svensk förväntas vara ”flytande” på engelska och när man inte är det så får man typ skämmas. Den som pratar franska flytande kan ju briljera mer den kunskapen, liksom, men att vara superduktig på engelska är en underförstådd baskunskap, ungefär som att man som svensk förväntas vara läs- och skrivkunnig.
Långt inlägg. Kände bara för att bekänna detta. 😉 Det finns säkert fler därute som känner sig osäkra på engelska, även om det är något som ingen pratar om. Det är så himla fint att som svensk tala om att vara ”flytande på engelska”, att tanka ner amerikanska filmer utan textning, att läsa böcker på engelska och tvärsäkert säga att så mycket försvinner i översättningen att det inte är någon idé att läsa i svensk översättning. Men det är ingen som frågar om vi ska översätta engelska facktermer till svenska eller om det möjligen är ett problem att högre utbildning i Sverige ges på språk som gör att många studenter är tystare än vad de egentligen skulle vilja vara…
Nu har jag i alla fall köpt in denna bok och jag hoppas att den blir till någon hjälp… Ibland är ju engelskan tyvärr oundviklig. Köpte även en liten bonusbok. På svenska. 😉
Gissa vilken som känns mest inspirerande?
Köpte även en julklapp. Men den får ni inte se.
-
Har fått en Modiano!
Mina föräldrar skämmer verkligen bort mig! Det kanske inte är så många som får presenter på sin namnsdag, men mina föräldrar brukar ge mig något från årets Nobelpristagare. Det är en tradition som har pågått i ganska många år nu och jag blir lika glad varje gång! Jag heter alltså Elisabeth i andranamn och årets bok blev denna:
Ska bli så roligt att läsa!
(Jättedålig bild, jag vet, men det blir suddigt och dåligt när man fotar med mobilkamera i mörker och tyvärr har vi inte så mycket ljus på de här breddgraderna såhär års…)
-
Ångrar mig om Millennium
Jag hör till de som kände en viss skepsis när jag fick höra att det ska komma ut en fjärde del av Stieg Larssons Millenniumtrilogi, men när jag hörde David Lagercrantz entusiastiskt berätta i Babel om sitt arbete med den nya boken, så kände jag till viss del att jag måste tänka om. Jag tycker fortfarande att det är lite konstigt att, såhär nära inpå de ursprungliga böckernas utgivning, välja att skriva en fortsättning, för det gör det omöjligt att bortse från att det kan finnas ett rent ekonomiskt motiv… Men, hur det än är med pengarna, så tror jag säkert att det blir en både seriös och välskriven bok. Jag är faktiskt lite nyfiken på att läsa den! Den kommer ut nästa år. Kommer du läsa?
-
Snart läser jag: Beckomberga, Meningen med hela skiten och Grenar av gift
Jag och säkert ganska många andra bokbloggare fick erbjudande om att vara ambassadörer för Augustpriset i år. Det hade verkligen varit roligt att läsa nominerade böcker och att vara på prisutdelningsgalan, men tyvärr har jag inte tid och möjlighet i år. Bor man i Umeå, som jag, så är ju inte prisutdelningen nästgårds precis och den här hösten har jag redan varit bortrest så det räcker. Nu måste jag lägga i en extra växel och bli klar med mina sista manus så att jag kan slutföra min avhandling i tid.
Nåväl. Generöst nog fick jag ändå en av de nominerade böckerna! Jag är mycket glad över att numera ha Sara Stridsbergs Beckomberga: ode till min familj. Jag har varit nyfiken på Stridsberg sedan DN utnämnde Drömfakulteten till bästa svenska roman från 2000-talet. Jag har också träffat en och annan seriös bokälskare som verkligen hyllat Stridsberg. Nu är jag alltså riktigt peppad på att läsa den här boken, om en kvinna vars pappa bor på mentalsjukhuset Beckomberga. Jag tror det är en väldigt stark läsning, faktiskt, och en enad kritikerkår har för övrigt rosat den.
Jag har lånat hem några biblioteksböcker också. Vi umebor går fortfarande och väntar på att Stadsbiblioteket ska slå upp portarna. Sedan i somras har nämligen biblioteket flyttat till nya lokaler i Umeås nya kulturhus, Väven, och under den tiden har biblioteket hållit stängt. Nu är det bara en knapp vecka kvar innan biblioteket smygöppnar igen, för den 12:e börjar de ha begränsat öppet som ett ”genrep” inför den riktiga invigningen. Men nu när jag ville låna så fick jag söka mig till ett helt nytt bibliotek.
Jag har egentligen aldrig varit en flitig besökare på Stadsbiblioteket, mest för att jag bor typ 500 meter från universitetsbiblioteket som har extremt generösa öppettider (öppet alla dagar i veckan och mån-tors har de till och med öppet till 22) samt erbjuder öppna omlån, vilket passar en seg läsare, som jag.
Nu ville jag få tag på bokcirkelboken Grenar av gift, som är utlånad på universitetsbiblioteket och efter vad jag kan förstå är på villovägar (?), för det finns ingen information om när den förväntas komma in igen. Mest ville jag också låna Nina Åkestams bok Meningen med hela skiten, som handlar om hennes syn på meningen med (arbets)livet. Jag har länge velat läsa den, mest för att jag själv är extremt kritisk till idén om att folk ska jobba ihjäl sig. Åkestam skrev boken när hon kommit tillbaka från utmattningsdepression efter att ha jobbat sönder sig som copywriter på en prestigefull byrå. Nu har hon bytt bana och forskar kring reklam på Handelshögskolan. Meningen med hela skiten finns inte ens i UB:s magasin, så jag blev helt enkelt tvungen att söka mig till ett för mig helt nytt bibliotek. Det fick bli Ålidhemsbiblioteket, som ligger typ 500 meter från min bostad, fast åt andra hållet. Helt sjukt att jag aldrig har varit där! Men nu har jag varit där och jag tycker det var himla fint och fräscht.
De reserverade böckerna sorteras i bokstavsordning på författare så jag fick röra mig mot Å för att hämta upp min Meningen med hela skiten-bok. Döm om min förvåning när det stod en hel liten rad med sådana böcker på Å. Jag trodde för ett ögonblick att jag gjort något dumt fel och reserverat 3 böcker istället för 1, men det verkar som att det just denna vecka är stor rusning efter den här boken på kvarterets lilla bibbla. Jag hade aldrig gissat att den här boken skulle vara en sådan kioskvältare, men där ser man!
Fast det är klart. Visst undrar man vad som är meningen med hela skiten? Meningen med att jobba och att aldrig tänka på vad man vill göra och vad som är meningen med allt.
-
Vårens böcker
I Umeå är såväl våren som hösten väldigt korta årstider. De tenderar att virvla förbi så snabbt att man inte riktigt hinner notera att det har skett en årstidsväxling. För mig var det nyss sommar och nu går jag omkring med vinterjacka och har bytt till vinterdäck på cykeln. Att det snart skulle vara vår känns helt obegripligt. För förlagen är det dock redan på gång med kataloger över vårens nyheter och jag har tagit mig en liten titt hos de större förlagen. Vad finns det för vårnyheter att se fram emot då?
En av de största höjdpunkterna är en uppföljning till Alakoskis Oktober i fattigsverige. I april kommer April i anhörigsverige. Alakoskis böcker är ständigt angelägna och gripande berättelser om utanförskapet i dagens Sverige.
Agneta Pleijel kommer med nytt. Det var ett tag sedan jag läste något av henne, men mycket av det jag har läst av henne tidigare har verkligen varit höjdare. Hennes nya heter Spådomen och är en uppväxtskildring som utspelar sig i 40-talet och 20 år framåt.
I maj kommer Det grönare djupet av Johanna Nilsson. Hon har skrivit den fantastiska Hon går genom tavlan, ut ur bilden, som handlar om mobbing. Den nya bygger på Karin Boyes klassiker Kallocain.
-
(Nästan hela) Bokcirkeln gillade också Projekt Rosie
I veckan har vi bokcirklat Projekt Rosie. Av en händelse visade det sig att den har några bokcirkelfrågor längst bak (åtminstone i pocketutgåvan) och det var ju lite kul! Jag var lite rädd för att de andra skulle hata boken, för jag har en känsla av att bokens huvudperson, som har autistiska drag, skulle kunna irritera andra. Själv tyckte jag boken var riktigt härlig och rolig och det visade sig att de flesta faktiskt delade min åsikt. Tur! 😉 Det var jag som föreslog att vi skulle läsa just Projekt Rosie och man vill ju inte pracka på andra en kass bok. 😉
Till nästa gång läser vi Grenar av gift av Erin Kelly. Jag vet nästan ingenting om den, men hoppas på att den finns som e-bok. Jag gillar e-böcker, men nu var det bra länge sedan jag läste på min läsplatta. Saknar den!
Apropå läsplattan förresten… Jag fick Nanna Johanssons nya novell, Vargar, här om veckan och försökte lägga in den i plattan, men det gick bara inte. :/ Plattan hänger sig så fort jag försöker öppna boken. 🙁 Jag vet inte alls varför och den har aldrig betett sig såhär förut… Jag hoppas att den inte är trasig. Buhuu.