Under en längre tid har jag haft som idé att läsa ut de böcker som jag har hemma. Jag har ju en gång köpt varje bok med en tanke om att läsa dem, men sedan har det inte blivit av och jag har nu fått ihop en imponerande samling hyllvärmare, som de brukar kallas. Till slut nådde jag en punkt när jag kände att jag behövde pusha mig själv till att läsa ut mina böcker genom att slumpa fram vilka titlar jag ska påbörja härnäst. Det har slunkit emellan ganska många bokcirkelböcer och bokklubbsböcker och så har jag lyssnar på en hel del ljudböcker och läst e-böcker från en app som jag har på telefonen, men annars har jag hållit mig till detta. Det har funkat bra. Jag har läst ut massor av böcker som varit stående ett tag, däribland mitt riktigt skämslånga lån (5 år), Det mest förbjudna.
Jag har dessutom läst flera guldkorn ur min egen hylla. I år läste jag till exempel hela underbara trilogin om Maj (mittenboken lyssnade jag på som ljudbok i och för sig). Den första boken hade jag haft i läsplattan i evigheter!
Trots att det här arrangemanget har funkat fint så måste jag erkänna att jag saknar den där lustbetonade läsningen. Nu tar jag en paus från mitt eviga hyllvärmarprojekt. Min nya läsplan är att läsa precis just de böcker som jag är sugen på för stunden. Jag kommer så fort som möjligt låna hem en massa godis från biblioteket, däribland Mãn av Kim Thúy eftersom jag föreställer mig att hon kan vara min favoritförfattare i hela världen, men jag har hittills bara hunnit läsa Ru och jag har inte Mãn bland mina hyllvärmare. 😉 Jag minns knappt när jag var på biblioteket och lånade senast!! Jag är så pepp bara på det att gå till biblioteket att det är lite löjligt. Hehe. Och det ska bli så roligt att låna hyfsat aktuella böcker. Mina hyllvärmare är ju allt som oftast lite smågamla, såklart.
Projekt hyllvärmare återstartar i januari tror jag… Jag vill fortfarande läsa alla mina böcker, annars skulle jag inte ha dem.
I veckan har jag varit på bokklubbsträff med jobbets bokklubb. Det är ett trevligt lunchmöte som vi har några gånger i halvåret. Upplägget är som så att vi diskuterar helt kort vad vi har läst sedan sist och sedan tipsar vi om nya böcker. Av någon obegriplig anledning följer sedan en omröstning där man har två röster var och då brukar 2-4 böcker ramla ut som ”vinnare”. Sedan läser folk lite vad som helst, eller inget, tills nästa gång. En gång i tiden var jag flitig med att föreslå böcker, men jag har kommit av mig. Jag insåg efter ett tag att jag alltid tog någon random bok som jag hade hemma och om jag ändå bara ska läsa det jag har hemma så faller ju lite av poängen med en bokklubb bort. Jag vill ju gå dit och få lite tips!
Jag blir överöst av pressutskick och nyhetsbrev från en stor del av de större svenska förlagen och dessutom följer jag massor av bokhandlare och förlag på Facebook, Twitter och Instagram. Utöver detta läser jag bokbloggar i skaplig mängd och läser DN:s kultursidor från pärm till pärm (inte för att en tidning har pärmar, men ni förstår säkert ändå). Jag ser Babel på SVT, prenumererar på typ 10 litteratur- och kulturpoddar, läser Vi läser, bokcirklar med bokcirkeln Picket & pocket… Jag saknar inte boktips, om man så säger. Ärligt talat har jag bra koll på vad som är aktuellt, vilka böcker som är snackisar, vilka som älskas av kulturskribenterna, vilka som säljer som smör, vilka som skickas ut i talrika mängder till bokbloggare.
Men jag har insett att bokklubbens tipsfunktion inte är så obetydlig ändå. Välbekanta favoriter som Att föda ett barn eller Jag heter inte Miriam kan dyka upp helt plötsligt, när snacket om dem har tystat i alla andra medier och man har hunnit glömma att man ville läsa dem. I bokklubben kan det också dyka upp väldigt specialiserade tips, t.ex. ”gillar ni nördig sci-fi med mycket detaljer? då borde ni läsa…”. Sedan kommer det tips om böcker som jag aldrig har hört talas om någon annanstans, åtminstone inte tillräckligt ofta för att det ska sticka upp ur bruset. Oskuldens museum (en älsklingsbok), Ögonblicket och Systerland är tre snabba exempel på riktigt bra böcker som jag troligast aldrig hade läst om jag inte hade hört talas om dem i bokklubben.
Nu har jag fått tips om dessa två:
. Jag har inte hört talas om någon av böckerna någon annanstans. Det känns faktiskt riktigt spännande! Utan bokklubben skulle jag nog bara läsa sådan som tidningar och bloggare redan har tyckt en massa saker om. Ibland måste man läsa något som är lite mer av ett wild card.
I år är det 125 år sedan deckarlegenden Agatha Christie föddes. Jag såg att novellförlaget Novellix firar det med att ge ut en liten box med fyra Agatha Christie-noveller. Som alltid när det kommer till Novellix så är formgivningen en riktig fullträff, tycker jag. Formgivaren Sara R. Acedo har fått till riktigt snygga och finurliga mönster som anknyter till titlarna och hon har både lyckats få varje enskild bok att vara fin i sig själv samtidigt som de verkligen är vackra ihop och har ett tydligt formspråk som gör dem till en helhet.
När det gäller Christie är jag verkligen ingen kännare. Den enda jag har läst är Mordet på Orientexpressen. Det vore inte fel att läsa några fler, känner jag!
Jag vet inte hur många gånger jag har sagt/tänkt/skrivit att jag vill läsa Jane Eyre, denna klassiker som berört så många kvinnor genom historien. Ändå har det inte blivit av ännu. Tyvärr.
I veckan fick jag dock denna underbara, ja, underbart vackert formgivna, Brontë av Modernista.
Villette [1853] var en för sin tid utmanande roman, med dess skarpa ifrågasättande av tidens kvinnoroll. Först efter modernismens genombrott fick romanen den klassikerstatus den förtjänar – ett mästerverk av Charlotte Brontë som legat i skuggan av den världsomspännande succén Jane Eyre.
När PO Enquist fyllde 70 år (för 10 år sedan) instiftade Norstedts, författarens utländska förläggare och Bok & Bibliotek ett pris i hans namn och i år har priset gått till en författare som jag läste alldeles nyss: Karolina Ramqvist. Priset får hon för hennes senaste roman, Den vita staden. Den vill jag läsa! Det jag har läst hittills är More fire. Det är en kort, tight och tankeväckande roman om kolonialismens spår på Jamaica.
Priset är tänkt att gå till en yngre författare på väg ut i Europa och bland tidigare pristagare finns bland andra min favorit Jonas Hassen Khemiri.
Jonas Karlsson är en författare som jag är väldigt nyfiken på. Jag har läst hans novell Spår i snön, som jag tyckte var bra och överraskande. Nu i sommar har hans första lite längre roman gått som följetong i DN, men jag har faktiskt inte orkat följa den. Jag hinner helt enkelt inte läsa tidningen varje dag, inte ens om det bara rör sig om någon enstaka sida. 😉
Nu är i alla fall boken ute och går att köpa i butik! Och vilket omslag! Boken handlar om en man som arbetar som säkerhetsansvarig på ett varuhus. När han ertappar en snattare kommer han på att den skyldige kan straffas genom att tvingas bära en skylt med texten ”Jag är en tjuv”. Det blir inte som det var tänkt. Framsidan plockar, som synes, upp många varuhussymboler. Oerhört snyggt! Framsidan leder tankarna till gammaldags reklamaffischer, tycker jag.
Som jag har skrivit förut så gillar jag när man binder ihop en författares böcker med ett gemensamt formspråk. Hans tidigare kortroman, God jul, är i precis samma stil och helt fantastisk!
Hög wow-faktor på den! God jul vill jag rent av läsa enbart för framsidans skull. 😉 Det får kanske bli till jul…
I veckan damp det ner en liten bok från Modernista i mitt brevinkast. Med betoning på liten, för den är bara 132 sidor lång. Jag, som ju har en förkärlek för korta, tighta berättelser är såklart förväntansfull. Boken blir min första bekantskap med den amerikanske författaren William Maxwell. På tiden, kanske? Hej då, vi ses i morron beskrivs som en modern amerikansk klassiker. Om den är ens i närheten så bra som moderna amerikanska klassiker i stil med Revolutionary road av Richard Yates så har jag förmodligen årets bästa läsning framför mig.
Baksidestext:
I staden där William Maxwell växte upp inträffade en tragedi på tjugotalet: ett mord begicks i en familj i samband med en skilsmässa. Författaren minns sig själv som liten och frågar sig varför han inte kunde sträcka en hjälpande hand åt den stackars skolkamrat som var mördarens son.
Hej då, vi ses i morron är en metafiktiv självbiografi, en konfrontation med förlust, ensamhet och rädsla, som kort efter att den kom ut 1980 belönades med The National Book Award, ett av USA:s mest prestigefyllda litterära priser.
Nu tycker jag att det är dags att lyfta fram några snygga framsidor igen! Som vanligt levererar Bonnier Pocket riktiga höjdare i sin klassikerserie. Nu i september kommer fyra svenska klassiker, genombrottsromaner från 1900-talet, som förlaget själv kallar dem, med fantastiskt fina framsidor illustrerade av Kristin Lidström. Nässlorna blomma av Harry Martinson, Tjärdalen av Sara Lidman, Dykungens dotter av Birgitta Trotzig och Måna är död av Ivar Lo-Johansson. Jag blev lite avskräckt när jag försökte mig på Sara Lidman i våras och det tog typ 3 månader att kämpa sig igenom en av hennes tunna små böcker… 😮 Jag är alltså inte superpeppad på att läsa Tjärdalen. Inte just nu i alla fall. Men gissa om jag är lite extra inspirerad till att läsa Nässlorna blomma när de nu har fått en sådan här snygg förpackning! Jag skäms nästan över att inte ha läst något av Harry Martinson, men det är väl aldrig för sent att läsa… Det är ju det som är grejen med klassiker: att de håller över tid.
Framsidorna alltså… Jag älskar verkligen typsnittet, som känns precis rätt för tiden när böckerna en gång skrevs. De rena färgerna och stiliserade motiven är också helt i min smak. Mycket lyckade omslag!
Fast ett jätteobs: Heter han inte Ivar Lo-Johansson?!
Är det någon mer än jag som går omkring och hoppas på att få läsa något nytt av Tomas Bannerhed? Hans debutroman, Korparna, från 2011 är en helt briljant roman. Boken följer en pojke som lever i en fattig lantbrukarfamilj. Hans tillflykt från ett ganska otryggt hem; pappan är psykiskt skör, och en skolmiljö där han inte passar in, blir ut i naturen, där han finner tröst i att följa fåglarna.
Någon ny roman vet jag inte om Bannerhed filar på, men nu i september kommer i alla fall en fågelbok med foto av Brutus Östling. I starens tid är titeln. Fåglar är uppenbarligen ett stort intresse för Bannerhed. Enligt förlaget är det till och med Korparna som har gett upphov till detta intresse – för att kunna skildra livet för huvudpersonen i Korparna var Bannerhed själv tvungen att lära sig mycket om fåglar och fågelskådning.
Verkar vara en fin bok!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
