Förra helgen såg jag filmatiseringen av Andy Weirs SciFi-roman Ensam på Mars. The Martian är titeln på originalutgåvan och också titeln på filmen även i Sverige. Det har kommit en hel del bra rymdfilmer de senaste åren, t.ex. Gravity och Interstellar. Särskilt den sistnämnda kan jag verkligen rekommendera, för det är en helt otroligt fin film och den är både snyggt gjord och förvånansvärt övertygande med tanke på att SciFi lätt kan trassla in sig självt i omständliga och inte särskilt trovärdiga tekniska redogörelser. The Martian är dock en helt annan film än de två andra, lite mer seriösa och mörka filmerna, som jag räknade upp. I The Martian blir Mark Watney, spelad av Matt Damon, övergiven på Mars. Resten av besättningen som han är där med tror att han har dött när en storm drar förbi, men faktum är att han har överlevt och efter ett tag upptäcker också NASA att deras medarbetare är vid liv. Det är en spännande film om hur Watney försöker överleva på Mars och hur NASA försöker få hem honom igen. På många sätt känns det som en typisk rymdfilm, men jag tycker att The Martian sticker ut genom att vara mycket mer lättsam och rolig än det mesta andra i genren. Jag tyckte att filmen var riktigt bra, faktiskt!
SciFi är en av de genres som jag kanske har utforskat minst. Jag har någon slags tanke om att den typen av berättelser lätt blir ganska nedtyngda av tekniska redogörelser och förklaringar. Nu måste jag ändå säga att jag är riktigt peppad på att läsa Ensam på Mars. Jag har faktiskt hört från kollegor att boken är riktigt bra.
Min läsning alltså… Jag var ju så peppad på att låna en massa böcker och läsa böcker som jag längtat extra mycket efter den senaste tiden. Jag köade en massa böcker på bibblan och plötsligt började de trilla in, med en kö efter mig, vilket innebär att man måste lämna tillbaka dem. Mina lån kan mycket väl sträcka sig över 3 år eller mer, så för mig är det lite chockerande att behöva hasta igenom en bok på typ 4 veckor, eller vad man nu har på sig. Läsaläsaläsaläsaläsa. Jag älskar att läsaläsaläsaläsaläsa, så det är lugnt. Det är bara det att de redan påbörjade böckerna har hamnat lite vid sidan av.
Wicked köpte jag i NYC för ett år sedan, mest för att jag tycker att den är fin, men också för att jag älskar Trollkarlen från Oz och det här är en fanfiction som utspelar sig i Oz. Det finns två problem: 1) boken är för stor för att man ska kunna hålla i den och 2) den är på engelska och jag hatar engelska. Jag har läst i den boken till och från sedan innan semestern, men jag kommer aldrig riktigt någon vart.
Nattvakten av Sarah Waters är en annan påbörjad bok. Jag har läst Främlingen i huset av samma författare och jag gillade den faktiskt så mycket att jag kände att jag ville läsa något mer av henne. När Nattvakten fanns på (e-)bokrea så slog jag till. Och ja, det är väl inget fel på den här boken, men läsningen har kantats av trubbel. Min e-bokläsare har nämligen börjat prata om att gå i pension. Varannan gång när jag plockar upp min fina, fina Cybook Opus så är batteriet slut och då måste man 1) ladda batteriet i tusen år och 2) öppna upp plattan och dra ut en sladd och sätta tillbaka den för att göra en brutal återställning. I den här processen brukar plattan ha tappat bokmärket. Och jag minns ju aaaaldrig var jag var innan återställningen. Det finns passager i Nattvakten som jag har läst 3 gånger, men underligt nog har det inte hjälpt mig att komma in i berättelsen. Jag kan inte redogöra för vad den handlar om. Jag tycker faktiskt att den här boken är rätt seg.
Kristin Lavransdotter är ytterligare en bok som blivit liggande förvånansvärt länge. Det här är typ tre böcker i en och jag fick för mig att läsa den som e-bok på min mobil + surfplatta med en app för strömmande böcker. Jag har stor erfarenhet av att läsa e-böcker på det här sättet och det funkar fint. Lästiden med dessa enheter brukar dock utgöras av några korta minuter i taget, t.ex. att jag tar upp mobilen medan jag micrar min lunchlåda.. Och eftersom min telefon är gammal och boken är våldslång så tar den tvåtusen år att ladda in när jag vill läsa. Jag hinner liksom aldrig börja läsa innan det är dags att stoppa ner mobilen igen. Och förresten kommer jag inte in i berättelsen.
Jag får se när/om de här blir utlästa… Till slut når man en punkt när det börjar bli rimligt att börja om från början med en läsning för att man har glömt vad boken handlade om… 😮
Som ni säkert vet, utkom den första uppföljaren i höstas efter en intensiv PR-kampanj där man valde att ha hemliga möten kring bokprojektet och att skriva hela manuskriptet på en speciell dator utan internetanslutning för att skapa mer buzz kring projektet.
Boken har sålt som smör och min sambo, biblioteksarbetaren, meddelar att kön till boken är lång, väldigt lång. Han har också meddelat att datasystemet, som biblioteket använder sig av, använder svenska logiska funktioner, så om man använder sökordet ”inte” filtreras allt efter ”inte” bort och således får man ingen träff om man söker på ”allt som inte dödar oss”. Det låter som ett otroligt osmart system, men låt gå. Man kan ju söka på författarens namn eller delar av titeln.
Det där var ett sidospår. Allt jag ville säga var att det går bra för Millennium. Det är bara att gratulera till denna framgångssaga. Själv är jag ganska osugen på att läsa just Millennium för tillfället. I princip kan jag väl läsa Lagercrantz, men just nu vill jag hellre läsa böcker som:
Något av Per Hagman, t.ex. Cigarett Pool Volt (samlingsvolym med alla tre titlar),
Dags för lite fina framsidor igen! Den här gången är det två väldigt olika böcker och också med väldigt olika framsidor.
Först ut är Telefonsamtal av Robert Bolaño, som nu ges ut av Tranan. Den är så vacker att jag blir helt till mig. Jag älskar när sidorna är färgade och här har de tagit det till en ny nivå genom att färga in så att själva framsidan spiller över på sidorna på ett snyggt sätt. I all sin skenbara enkelhet är det här en helt otrolig framsida. Underbar!
Den andra är fackboken Neuroledarskap, författad av hjärnforskaren Katarina Gospic och Stefan Falk, som arbetar med ledarskap. Tillsammans har de alltså skrivit denna bok om ledarskap och om hjärnan. Det är säkert en intressant bok, även om jag inte är speciellt säker på att den är tillräckligt intressant för mig, personligen, att jag faktiskt vill läsa den. Däremot har jag en grej för guldiga framsidor och därför kan jag inte motstå den här tjusiga boken. Tyvärr syns inte det guldiga speciellt bra på den här typen av pressbilder.
Ibland gör jag korta tidshopp när det är dags för throwback thursday. Idag hoppar jag till den 1/9 i år. Jag satt tydligen på ett tåg, drack kaffe och läste Nattvakten.
Vad har hänt sedan dess? Kaffet är slut, boken är outläst. Jag har hunnit ca 100 sidor in, men sedan har andra böcker kommit emellan. Jag fruktar att jag måste börja om från början när jag väl bestämmer mig för att läsa ut den här.
Imorgon avslöjas det vilka som är nominerade till årets Augustpris. Augustpriset är alltså det årliga litteraturpris som delas ut av Svenska Förläggareföreningen i kategorierna årets skönlitteratur, årets svenska fackbok och årets svenska barn- och ungdomsbok. Det är också ett av mina absoluta favoriter när det kommer till litteraturpriser. Augustpriset brukar nämligen gå till böcker som inte bara är bra, utan dessutom brukar vara folkligt förankrade. Augustpriset är ett av de mest prestigefyllda litteraturpriser som delas ut i Sverige, men det brukar verkligen inte vara pretentiös eller ”svår” litteratur. Jag är alltid lockad att läsa augustpristagare!
Vad som avslöjas imorgon är alltså vilka böcker, 6 böcker per kategori, som är nominerade av juryn. Dessa kommer sedan att läsas av en mängd bokhandlare, bibliotekarier och litteraturkritiker, som sedan röstar fram pristagarna, vilka avslöjas på en gala den 23:e november.
Jag tänkte i dagens inlägg gissa (och i vissa fall: önska) vilka som är nominerade i skönlitteraturklassen i år. Jag läser inte tillräckligt många barn- och ungdomsböcker eller fackböcker för att kunna gissa i de kategorierna, så jag lämnar dem den här gången.
1. Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri. Det här är en av mina favoritböcker från året (och en av mina favoriter, alla tider). Khemiris bok om kärlek, sorg och att leva som papperslös är en perfekt komponerad bok som inte bara känns brännande aktuell utan också är förvånansvärt rolig. När Khemiri var aktuell med sin tidigare roman, Jag ringer mina bröder (2012), glömde (!!!) förlaget att skicka in hans bok och juryn kunde därför inte ta den i beaktande till Augustpriset. Jag och många med mig tror att Khemiri hade haft en god chans att vinna det året, så det var såklart snopet att en pinsam miss gjorde att han missade hela tävlingen. Allt jag inte minns är snäppet bättre än Jag ringer mina bröder. Det här borde alltså vara Khemiris år.
2. Utan personligt ansvar av Lena Andersson. Nej, jag tror nog egentligen inte på den här boken, för Andersson har redan belönats med Augustpriset för den första boken om Ester: Egenmäktigt förfarande. Men jag räknar upp den här boken i alla fall. Den är ju så bra! 😉 Andersson har en fenomenal blick för människor och relationer och hennes böcker om Ester och hennes hopplösa relationer är verkligen på pricken och en intressant läsning. Andersson har också en väldigt egen, lite kärv och akademisk, stil, som funkar förvånansvärt bra för att driva den här allt annat än lyckliga kärleksberättelsen.
Nu måste jag erkänna en sak: jag har inte läst fler svenska skönlitterära böcker som har kommit ut under perioden 20 oktober 2014 – 18 oktober 2015, som är det intervall då årets nominerade böcker måste vara utgivna. Resten baseras alltså på vilka böcker som känns som mest troliga snackisar… 😉
3. Sund av Tove Folkesson. Sund är uppföljaren till en annan av mina favoritböcker från året: Kalmars jägarinnor. Kalmars jägarinnor kretsar kring ett tjejgäng i slutet av 90-talet. Det är tjejer som snarare hör ihop på grund av sitt utanförskap än för att de har mycket gemensamt. Det är en oerhört fin bok om att växa upp och att längta bort. Språket är helt otroligt. Det är koncentrerat som poesi. Jag gissar och tror att Sund är ungefär på samma nivå som Kalmars jägarinnor. Det borde räcka för en nominering i sådant fall, tycker jag.
4. Karolina Ramqvist är en annan författare som jag har upptäckt under året. Jag läste hennes knivskarpa och arga More fire, som handlar om kolonialismens spår i dagens Jamaica. I år har hon varit aktuell med en helt annan bok: Den vita staden, som handlar om en kvinna som har ett förhållande med en kriminell man i Stockholms undre värld. Den har fått fin kritik och kan mycket väl vara en av böckerna som presenteras imorgon.
5. Nu måste jag ta något helt ur luften, men en bok som verkar vara väldigt fin och gripande är Bära barnet hem av Cilla Naumann:
”I Bära barnet hem reser berättaren till andra sidan jorden för att hennes son, Adam, ska få träffa sin biologiska mor. Förberedelserna är förknippade med stor oro. Var kommer han att höra hemma nu? Samtidigt är berättarens egen mamma långsamt på väg in i en glömska där tiden är i oordning och det är oklart vem som är mor till vem.”
Det låter så fint. Och boken har hyllats unisont vad jag har sett.
6. En annan bok som jag också har oläst, men som jag tycker ligger rätt i tiden och verkar vara bra är Elise Karlssons Linjen:
”En linje: ett gemensamt projekt, en hållning. Men också en gräns, det som skiljer innanför från utanför.
Ett kontorslandskap i en byggnad av glas. Smattret från tangenter, doften av kaffe. En kvinna har återigen fått chansen efter en tid som arbetslös. Företaget gör manualer i självhjälpssegmentet. Det handlar om att ge människor verktyg. Att förändra. Så att de blir mer effektiva, bättre på att kommunicera. Romanjaget är hårt arbetande och klättrar snabbt inom företaget. Jobbet tar upp allt mer av hennes tid och hon umgås intensivt med kollegorna. Kanske älskar hon rent av en av dem? Men snart börjar det ryktas om nedskärningar. Hon, som alltid haft tillfälliga anställningar, vet att det gäller att hålla sig på rätt sida när bilan faller.
Linjen är en mörkt humoristisk undersökning av arbetet som idé, ideologi och vardag. När det börjas kännas absurt, titta upp och se dig omkring. Känner du igen dig?”
Visst är det något speciellt med böcker som utspelar sig i miljöer som man känner igen? Jag tycker t.ex. att John Ajvide LindqvistsMänniskohamn, som utspelar sig i Roslagen, där jag själv vuxit upp, är förvånansvärt läskig. När man själv har vuxit upp i en stad vid havet så blir det faktiskt ganska obehagligt att läsa en bok som handlar om läskiga saker som försvunnit i havet och som nu kommer tillbaka.
Sedan tio år tillbaka bor jag i Umeå och jag måste erkänna att jag har läst väldigt få böcker som utspelar sig den här staden. Ärligt talat kan jag inte komma på en enda just nu. Därför är jag sugen på att läsa Katarina Mazettis senaste, som utspelar sig i ett kollektiv i 70-talets Umeå. Det låter ju tveklöst inte som en skräckis heller, så den passar nog för mig, som ärligt talat är rätt mörkrädd.
”Snö kan brinna handlar om fyra unga vänner som har gruppförlovat sig och bor tillsammans i ett kollektiv i 70-talets Umeå. De växer, mognar, odlar giftfritt och spelar folkmusik tillsammans. Demonstrationer, fester och kärleksproblem avlöser varandra, livet är en revolution och ingen anar att två av dem inte har mer än några år kvar i livet.
Huvudpersonerna beskrivs med stor ömhet och med massor av humor, musiken är den genomgående röda tråden och texten dansar fram.”
Det var ett tag sedan jag läste något av Susanna Alakoski, men snart ser jag fram emot att börja läsa hennes April i anhörigsverige, som väl kan ses som en fortsättning på Oktober i fattigsverige, som kom för några år sedan. Båda böckerna liknar dagböcker till formen – även bokstavligt talat. Det är faktiskt oerhört snyggt formgivna böcker i ett litet, gulligt format, med skön textur på omslagen och med tjusiga bokmärkesband.
Men det är inte för omslagets skull som jag läser Alakoski, utan det är för att jag verkligen uppskattar att hon ger röst åt de som sällan hörs – de som lever i fattigdom, utanförskap och med missbruksproblematik. Även anhöriga och deras situation är något som Alakoski vågar tala om det märks att hon personligen är både berörd och har erfarenhet. Det behövs författare som Alakoski, som med lätt hand han skriva berättelser som upplyser om vad fattigdom gör med människor och som vädjar till mer medmänsklighet, omtanke och värme. Alla hennes böcker har varit tankeställare för mig och jag tycker att alla borde läsa dem!
Jag såg förresten att Alakoski har hedrats genom att utses till hedersdoktor på Malmö högskola. Fint! Välförtjänt!
Vad kul att Svetlana Aleksijevitj får årets Nobelpris i litteratur! Med kul menar jag att jag gläds åt att någon så förhandstippad och önskad författare får årets pris. Jag tycker att det har surrats om henne överallt den senaste tiden. Det har snackats så mycket om henne i nobelsammanhang att jag faktiskt började frukta att Svenska akademien skulle välja bort henne bara därför. 😉 Nu jobbar de knappast så, men ändå.
Själv har jag faktiskt inte läst någon av Aleksijevitjs böcker (ännu), men jag vill gärna läsa någon, eller flera, av dem. 🙂 Vilken bok är bra att börja med? Jag har förstått att hon har skrivit en hel svit med böcker om Sovjetunionens upplösning, men man kanske inte måste läsa i någon viss ordning?
Ibland när Nobelpriset går till en för mig helt okänd författare så tänker jag att det är bra och fint att priset kan användas för att rikta strålkastaren mot en författare som borde upptäckas av fler (till exempel mig), men ibland känner jag också att Nobelpriset emellanåt måste gå till just de här författarna som läsarna verkligen längtar efter att få se som pristagare.
Inför priset hade jag ju en (orealistisk) önskelista, men någon seriös gissning satt jag inte inne på. Jag måste ändå erkänna att jag var väldigt peppad och förväntansfull inför tillkännagivandet. Jag brukar bli det. Det är ett sådant stort och häftigt pris och det finns så många fina storys kring priset. I torsdagens DN fanns det flera fina artiklar om detta. Jag älskar särskilt historien om dagen när Tomas Tranströmer fick veta att han var årets pristagare. Jag vet inte vad det är med mig, men allt som rör Nobelpriset och Tomas Tranströmer får mig att gråta (på riktigt och bokstavligt). Det är något med hela grejen om hur det alltid, i många år, fanns ett pressuppbåd utanför hans hus, som en hyllning. Det är så hjärtskärande på något sätt. Och en dag bara hände det. Tio minuter i ett ringde de från akademien. Åh. Att lyssna på tillkännagivandet är lite som att få dela den där förvåningen och glädjen med en författare.
Men jag måste erkänna att jag har varit pepp hela veckan på det här med Nobelpriset och det gäller inte bara litteraturpriset. Jag älskar att kolla på tillkännagivandena! Jag har ett flexigt, lyxigt, fantastiskt jobb och kan allt som oftast ta paus när det passar. Ett undantag var till exempel fysikpriset förrförra året, som tog… ett tag… för vetenskapsakademien att enas kring. Presskonferensen blev fördröjd i timmar. En timme i alla fall? Jag kommer inte ihåg exakt, men jag kommer ihåg att jag var tvungen att jobba i alla fall.
I år har jag ryckts med av alla förhandstippningar och hype kring den franska forskaren Emmanuelle Charpentier och jag satt som på nålar i både måndags och onsdags när priserna i medicin eller fysiologi samt kemi skulle tillkännages. Charpentier, som är en av forskarna bakom ”gensaxen” CRISPR/CAS9, har gjort sina viktigaste upptäcker medan hon gästforskare på Umeå universitet, där jag själv har gått min grundutbildning (i ett helt annat område än Charpentiers, förvisso). Därav peppen. Det vore så sjukt fint om Umeå universitet kunde få lite Nobelpristagarglans. Jag älskar det där stället. Som student var man alltid så inbjuden till att ta del av eller rent av bidra till den aktuella forskningen och trösklarna var låga till att diskutera med forskare. Man fick vara en person snarare än en futtig student. Den hierarkiska strukturen som finns på ”vissa” andra universitet finns inte på UmU vad jag har märkt. Jag vet mycket väl hur hunsade och illa behandlade doktorander kan vara på somliga andra svenska universitet, där det är lite mer prestige och status inblandat i allting. Jag har hört skräckhistorier om hur doktorander snarare förstör för varandra än hjälper varandra i den ständiga hetsjakten efter resultat, publicitet, forskningsmedel, arbetstillfällen och titlar… Och jag har många trista historier om fruktansvärda handledare också. På riktigt är det så det funkar på vissa håll. Men vad jag har sett så är det inte så på Umeå (jag har säkert en onyanserad och romatiserad bild, men…). Där kunde i alla fall jag, som något så futtigt som student på grundutbildningen, bli tagen på allvar. Jag skulle älska om det vore ett universitet som Umeå som skulle få en liten del av nobelprislyckan, snarare än att något av de vanliga, prestigeuniversiteten, där doktorander är piskade snarare än peppade. Jag ser Umeå universitet som ett öppet, vänligt, nytänkande och kreativt universitet. Det vore härligt om allt detta också kunde generera en Nobelpristagare.
Fast nu blev det i och för sig inte så i år. Får hoppas på nästa. 😉
Och jag fortsätter att hoppas på att Oates belönas med Nobelpriset i litteratur en dag..!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
