Ibland gör jag korta tidshopp när det är dags för throwback thursday. Idag hoppar jag till den 1/9 i år. Jag satt tydligen på ett tåg, drack kaffe och läste Nattvakten.
Vad har hänt sedan dess? Kaffet är slut, boken är outläst. Jag har hunnit ca 100 sidor in, men sedan har andra böcker kommit emellan. Jag fruktar att jag måste börja om från början när jag väl bestämmer mig för att läsa ut den här.
Åh.
Så mycket böcker, så lite tid.
Imorgon avslöjas det vilka som är nominerade till årets Augustpris. Augustpriset är alltså det årliga litteraturpris som delas ut av Svenska Förläggareföreningen i kategorierna årets skönlitteratur, årets svenska fackbok och årets svenska barn- och ungdomsbok. Det är också ett av mina absoluta favoriter när det kommer till litteraturpriser. Augustpriset brukar nämligen gå till böcker som inte bara är bra, utan dessutom brukar vara folkligt förankrade. Augustpriset är ett av de mest prestigefyllda litteraturpriser som delas ut i Sverige, men det brukar verkligen inte vara pretentiös eller ”svår” litteratur. Jag är alltid lockad att läsa augustpristagare!
Vad som avslöjas imorgon är alltså vilka böcker, 6 böcker per kategori, som är nominerade av juryn. Dessa kommer sedan att läsas av en mängd bokhandlare, bibliotekarier och litteraturkritiker, som sedan röstar fram pristagarna, vilka avslöjas på en gala den 23:e november.
Jag tänkte i dagens inlägg gissa (och i vissa fall: önska) vilka som är nominerade i skönlitteraturklassen i år. Jag läser inte tillräckligt många barn- och ungdomsböcker eller fackböcker för att kunna gissa i de kategorierna, så jag lämnar dem den här gången.
1. Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri. Det här är en av mina favoritböcker från året (och en av mina favoriter, alla tider). Khemiris bok om kärlek, sorg och att leva som papperslös är en perfekt komponerad bok som inte bara känns brännande aktuell utan också är förvånansvärt rolig. När Khemiri var aktuell med sin tidigare roman, Jag ringer mina bröder (2012), glömde (!!!) förlaget att skicka in hans bok och juryn kunde därför inte ta den i beaktande till Augustpriset. Jag och många med mig tror att Khemiri hade haft en god chans att vinna det året, så det var såklart snopet att en pinsam miss gjorde att han missade hela tävlingen. Allt jag inte minns är snäppet bättre än Jag ringer mina bröder. Det här borde alltså vara Khemiris år.
2. Utan personligt ansvar av Lena Andersson. Nej, jag tror nog egentligen inte på den här boken, för Andersson har redan belönats med Augustpriset för den första boken om Ester: Egenmäktigt förfarande. Men jag räknar upp den här boken i alla fall. Den är ju så bra! 😉 Andersson har en fenomenal blick för människor och relationer och hennes böcker om Ester och hennes hopplösa relationer är verkligen på pricken och en intressant läsning. Andersson har också en väldigt egen, lite kärv och akademisk, stil, som funkar förvånansvärt bra för att driva den här allt annat än lyckliga kärleksberättelsen.
Nu måste jag erkänna en sak: jag har inte läst fler svenska skönlitterära böcker som har kommit ut under perioden 20 oktober 2014 – 18 oktober 2015, som är det intervall då årets nominerade böcker måste vara utgivna. Resten baseras alltså på vilka böcker som känns som mest troliga snackisar… 😉
3. Sund av Tove Folkesson. Sund är uppföljaren till en annan av mina favoritböcker från året: Kalmars jägarinnor. Kalmars jägarinnor kretsar kring ett tjejgäng i slutet av 90-talet. Det är tjejer som snarare hör ihop på grund av sitt utanförskap än för att de har mycket gemensamt. Det är en oerhört fin bok om att växa upp och att längta bort. Språket är helt otroligt. Det är koncentrerat som poesi. Jag gissar och tror att Sund är ungefär på samma nivå som Kalmars jägarinnor. Det borde räcka för en nominering i sådant fall, tycker jag.
4. Karolina Ramqvist är en annan författare som jag har upptäckt under året. Jag läste hennes knivskarpa och arga More fire, som handlar om kolonialismens spår i dagens Jamaica. I år har hon varit aktuell med en helt annan bok: Den vita staden, som handlar om en kvinna som har ett förhållande med en kriminell man i Stockholms undre värld. Den har fått fin kritik och kan mycket väl vara en av böckerna som presenteras imorgon.
5. Nu måste jag ta något helt ur luften, men en bok som verkar vara väldigt fin och gripande är Bära barnet hem av Cilla Naumann:
”I Bära barnet hem reser berättaren till andra sidan jorden för att hennes son, Adam, ska få träffa sin biologiska mor. Förberedelserna är förknippade med stor oro. Var kommer han att höra hemma nu? Samtidigt är berättarens egen mamma långsamt på väg in i en glömska där tiden är i oordning och det är oklart vem som är mor till vem.”
Det låter så fint. Och boken har hyllats unisont vad jag har sett.
6. En annan bok som jag också har oläst, men som jag tycker ligger rätt i tiden och verkar vara bra är Elise Karlssons Linjen:
”En linje: ett gemensamt projekt, en hållning. Men också en gräns, det som skiljer innanför från utanför.
Ett kontorslandskap i en byggnad av glas. Smattret från tangenter, doften av kaffe. En kvinna har återigen fått chansen efter en tid som arbetslös. Företaget gör manualer i självhjälpssegmentet. Det handlar om att ge människor verktyg. Att förändra. Så att de blir mer effektiva, bättre på att kommunicera. Romanjaget är hårt arbetande och klättrar snabbt inom företaget. Jobbet tar upp allt mer av hennes tid och hon umgås intensivt med kollegorna. Kanske älskar hon rent av en av dem? Men snart börjar det ryktas om nedskärningar. Hon, som alltid haft tillfälliga anställningar, vet att det gäller att hålla sig på rätt sida när bilan faller.
Linjen är en mörkt humoristisk undersökning av arbetet som idé, ideologi och vardag. När det börjas kännas absurt, titta upp och se dig omkring. Känner du igen dig?”
Nog med gissningar! Vilka tror du på?
Visst är det något speciellt med böcker som utspelar sig i miljöer som man känner igen? Jag tycker t.ex. att John Ajvide Lindqvists Människohamn, som utspelar sig i Roslagen, där jag själv vuxit upp, är förvånansvärt läskig. När man själv har vuxit upp i en stad vid havet så blir det faktiskt ganska obehagligt att läsa en bok som handlar om läskiga saker som försvunnit i havet och som nu kommer tillbaka.
Sedan tio år tillbaka bor jag i Umeå och jag måste erkänna att jag har läst väldigt få böcker som utspelar sig den här staden. Ärligt talat kan jag inte komma på en enda just nu. Därför är jag sugen på att läsa Katarina Mazettis senaste, som utspelar sig i ett kollektiv i 70-talets Umeå. Det låter ju tveklöst inte som en skräckis heller, så den passar nog för mig, som ärligt talat är rätt mörkrädd.
”Snö kan brinna handlar om fyra unga vänner som har gruppförlovat sig och bor tillsammans i ett kollektiv i 70-talets Umeå. De växer, mognar, odlar giftfritt och spelar folkmusik tillsammans. Demonstrationer, fester och kärleksproblem avlöser varandra, livet är en revolution och ingen anar att två av dem inte har mer än några år kvar i livet.
Huvudpersonerna beskrivs med stor ömhet och med massor av humor, musiken är den genomgående röda tråden och texten dansar fram.”
Det var ett tag sedan jag läste något av Susanna Alakoski, men snart ser jag fram emot att börja läsa hennes April i anhörigsverige, som väl kan ses som en fortsättning på Oktober i fattigsverige, som kom för några år sedan. Båda böckerna liknar dagböcker till formen – även bokstavligt talat. Det är faktiskt oerhört snyggt formgivna böcker i ett litet, gulligt format, med skön textur på omslagen och med tjusiga bokmärkesband.
Men det är inte för omslagets skull som jag läser Alakoski, utan det är för att jag verkligen uppskattar att hon ger röst åt de som sällan hörs – de som lever i fattigdom, utanförskap och med missbruksproblematik. Även anhöriga och deras situation är något som Alakoski vågar tala om det märks att hon personligen är både berörd och har erfarenhet. Det behövs författare som Alakoski, som med lätt hand han skriva berättelser som upplyser om vad fattigdom gör med människor och som vädjar till mer medmänsklighet, omtanke och värme. Alla hennes böcker har varit tankeställare för mig och jag tycker att alla borde läsa dem!
Jag såg förresten att Alakoski har hedrats genom att utses till hedersdoktor på Malmö högskola. Fint! Välförtjänt!
Vad kul att Svetlana Aleksijevitj får årets Nobelpris i litteratur! Med kul menar jag att jag gläds åt att någon så förhandstippad och önskad författare får årets pris. Jag tycker att det har surrats om henne överallt den senaste tiden. Det har snackats så mycket om henne i nobelsammanhang att jag faktiskt började frukta att Svenska akademien skulle välja bort henne bara därför. 😉 Nu jobbar de knappast så, men ändå.
Själv har jag faktiskt inte läst någon av Aleksijevitjs böcker (ännu), men jag vill gärna läsa någon, eller flera, av dem. 🙂 Vilken bok är bra att börja med? Jag har förstått att hon har skrivit en hel svit med böcker om Sovjetunionens upplösning, men man kanske inte måste läsa i någon viss ordning?
Ibland när Nobelpriset går till en för mig helt okänd författare så tänker jag att det är bra och fint att priset kan användas för att rikta strålkastaren mot en författare som borde upptäckas av fler (till exempel mig), men ibland känner jag också att Nobelpriset emellanåt måste gå till just de här författarna som läsarna verkligen längtar efter att få se som pristagare.
Inför priset hade jag ju en (orealistisk) önskelista, men någon seriös gissning satt jag inte inne på. Jag måste ändå erkänna att jag var väldigt peppad och förväntansfull inför tillkännagivandet. Jag brukar bli det. Det är ett sådant stort och häftigt pris och det finns så många fina storys kring priset. I torsdagens DN fanns det flera fina artiklar om detta. Jag älskar särskilt historien om dagen när Tomas Tranströmer fick veta att han var årets pristagare. Jag vet inte vad det är med mig, men allt som rör Nobelpriset och Tomas Tranströmer får mig att gråta (på riktigt och bokstavligt). Det är något med hela grejen om hur det alltid, i många år, fanns ett pressuppbåd utanför hans hus, som en hyllning. Det är så hjärtskärande på något sätt. Och en dag bara hände det. Tio minuter i ett ringde de från akademien. Åh. Att lyssna på tillkännagivandet är lite som att få dela den där förvåningen och glädjen med en författare.
Men jag måste erkänna att jag har varit pepp hela veckan på det här med Nobelpriset och det gäller inte bara litteraturpriset. Jag älskar att kolla på tillkännagivandena! Jag har ett flexigt, lyxigt, fantastiskt jobb och kan allt som oftast ta paus när det passar. Ett undantag var till exempel fysikpriset förrförra året, som tog… ett tag… för vetenskapsakademien att enas kring. Presskonferensen blev fördröjd i timmar. En timme i alla fall? Jag kommer inte ihåg exakt, men jag kommer ihåg att jag var tvungen att jobba i alla fall.
I år har jag ryckts med av alla förhandstippningar och hype kring den franska forskaren Emmanuelle Charpentier och jag satt som på nålar i både måndags och onsdags när priserna i medicin eller fysiologi samt kemi skulle tillkännages. Charpentier, som är en av forskarna bakom ”gensaxen” CRISPR/CAS9, har gjort sina viktigaste upptäcker medan hon gästforskare på Umeå universitet, där jag själv har gått min grundutbildning (i ett helt annat område än Charpentiers, förvisso). Därav peppen. Det vore så sjukt fint om Umeå universitet kunde få lite Nobelpristagarglans. Jag älskar det där stället. Som student var man alltid så inbjuden till att ta del av eller rent av bidra till den aktuella forskningen och trösklarna var låga till att diskutera med forskare. Man fick vara en person snarare än en futtig student. Den hierarkiska strukturen som finns på ”vissa” andra universitet finns inte på UmU vad jag har märkt. Jag vet mycket väl hur hunsade och illa behandlade doktorander kan vara på somliga andra svenska universitet, där det är lite mer prestige och status inblandat i allting. Jag har hört skräckhistorier om hur doktorander snarare förstör för varandra än hjälper varandra i den ständiga hetsjakten efter resultat, publicitet, forskningsmedel, arbetstillfällen och titlar… Och jag har många trista historier om fruktansvärda handledare också. På riktigt är det så det funkar på vissa håll. Men vad jag har sett så är det inte så på Umeå (jag har säkert en onyanserad och romatiserad bild, men…). Där kunde i alla fall jag, som något så futtigt som student på grundutbildningen, bli tagen på allvar. Jag skulle älska om det vore ett universitet som Umeå som skulle få en liten del av nobelprislyckan, snarare än att något av de vanliga, prestigeuniversiteten, där doktorander är piskade snarare än peppade. Jag ser Umeå universitet som ett öppet, vänligt, nytänkande och kreativt universitet. Det vore härligt om allt detta också kunde generera en Nobelpristagare.
Fast nu blev det i och för sig inte så i år. Får hoppas på nästa. 😉
Och jag fortsätter att hoppas på att Oates belönas med Nobelpriset i litteratur en dag..!
Under en längre tid har jag haft som idé att läsa ut de böcker som jag har hemma. Jag har ju en gång köpt varje bok med en tanke om att läsa dem, men sedan har det inte blivit av och jag har nu fått ihop en imponerande samling hyllvärmare, som de brukar kallas. Till slut nådde jag en punkt när jag kände att jag behövde pusha mig själv till att läsa ut mina böcker genom att slumpa fram vilka titlar jag ska påbörja härnäst. Det har slunkit emellan ganska många bokcirkelböcer och bokklubbsböcker och så har jag lyssnar på en hel del ljudböcker och läst e-böcker från en app som jag har på telefonen, men annars har jag hållit mig till detta. Det har funkat bra. Jag har läst ut massor av böcker som varit stående ett tag, däribland mitt riktigt skämslånga lån (5 år), Det mest förbjudna.
Jag har dessutom läst flera guldkorn ur min egen hylla. I år läste jag till exempel hela underbara trilogin om Maj (mittenboken lyssnade jag på som ljudbok i och för sig). Den första boken hade jag haft i läsplattan i evigheter!
Trots att det här arrangemanget har funkat fint så måste jag erkänna att jag saknar den där lustbetonade läsningen. Nu tar jag en paus från mitt eviga hyllvärmarprojekt. Min nya läsplan är att läsa precis just de böcker som jag är sugen på för stunden. Jag kommer så fort som möjligt låna hem en massa godis från biblioteket, däribland Mãn av Kim Thúy eftersom jag föreställer mig att hon kan vara min favoritförfattare i hela världen, men jag har hittills bara hunnit läsa Ru och jag har inte Mãn bland mina hyllvärmare. 😉 Jag minns knappt när jag var på biblioteket och lånade senast!! Jag är så pepp bara på det att gå till biblioteket att det är lite löjligt. Hehe. Och det ska bli så roligt att låna hyfsat aktuella böcker. Mina hyllvärmare är ju allt som oftast lite smågamla, såklart.
Projekt hyllvärmare återstartar i januari tror jag… Jag vill fortfarande läsa alla mina böcker, annars skulle jag inte ha dem.
Får se hur många böcker jag hinner med till dess.
De böcker jag är mest peppad på just nu:
Jag känner mig outsägligt rik som jag välja på allt detta.
I veckan har jag varit på bokklubbsträff med jobbets bokklubb. Det är ett trevligt lunchmöte som vi har några gånger i halvåret. Upplägget är som så att vi diskuterar helt kort vad vi har läst sedan sist och sedan tipsar vi om nya böcker. Av någon obegriplig anledning följer sedan en omröstning där man har två röster var och då brukar 2-4 böcker ramla ut som ”vinnare”. Sedan läser folk lite vad som helst, eller inget, tills nästa gång. En gång i tiden var jag flitig med att föreslå böcker, men jag har kommit av mig. Jag insåg efter ett tag att jag alltid tog någon random bok som jag hade hemma och om jag ändå bara ska läsa det jag har hemma så faller ju lite av poängen med en bokklubb bort. Jag vill ju gå dit och få lite tips!
Jag blir överöst av pressutskick och nyhetsbrev från en stor del av de större svenska förlagen och dessutom följer jag massor av bokhandlare och förlag på Facebook, Twitter och Instagram. Utöver detta läser jag bokbloggar i skaplig mängd och läser DN:s kultursidor från pärm till pärm (inte för att en tidning har pärmar, men ni förstår säkert ändå). Jag ser Babel på SVT, prenumererar på typ 10 litteratur- och kulturpoddar, läser Vi läser, bokcirklar med bokcirkeln Picket & pocket… Jag saknar inte boktips, om man så säger. Ärligt talat har jag bra koll på vad som är aktuellt, vilka böcker som är snackisar, vilka som älskas av kulturskribenterna, vilka som säljer som smör, vilka som skickas ut i talrika mängder till bokbloggare.
Men jag har insett att bokklubbens tipsfunktion inte är så obetydlig ändå. Välbekanta favoriter som Att föda ett barn eller Jag heter inte Miriam kan dyka upp helt plötsligt, när snacket om dem har tystat i alla andra medier och man har hunnit glömma att man ville läsa dem. I bokklubben kan det också dyka upp väldigt specialiserade tips, t.ex. ”gillar ni nördig sci-fi med mycket detaljer? då borde ni läsa…”. Sedan kommer det tips om böcker som jag aldrig har hört talas om någon annanstans, åtminstone inte tillräckligt ofta för att det ska sticka upp ur bruset. Oskuldens museum (en älsklingsbok), Ögonblicket och Systerland är tre snabba exempel på riktigt bra böcker som jag troligast aldrig hade läst om jag inte hade hört talas om dem i bokklubben.
Nu har jag fått tips om dessa två:
I år är det 125 år sedan deckarlegenden Agatha Christie föddes. Jag såg att novellförlaget Novellix firar det med att ge ut en liten box med fyra Agatha Christie-noveller. Som alltid när det kommer till Novellix så är formgivningen en riktig fullträff, tycker jag. Formgivaren Sara R. Acedo har fått till riktigt snygga och finurliga mönster som anknyter till titlarna och hon har både lyckats få varje enskild bok att vara fin i sig själv samtidigt som de verkligen är vackra ihop och har ett tydligt formspråk som gör dem till en helhet.
När det gäller Christie är jag verkligen ingen kännare. Den enda jag har läst är Mordet på Orientexpressen. Det vore inte fel att läsa några fler, känner jag!
Jag vet inte hur många gånger jag har sagt/tänkt/skrivit att jag vill läsa Jane Eyre, denna klassiker som berört så många kvinnor genom historien. Ändå har det inte blivit av ännu. Tyvärr.
I veckan fick jag dock denna underbara, ja, underbart vackert formgivna, Brontë av Modernista.
Villette [1853] var en för sin tid utmanande roman, med dess skarpa ifrågasättande av tidens kvinnoroll. Först efter modernismens genombrott fick romanen den klassikerstatus den förtjänar – ett mästerverk av Charlotte Brontë som legat i skuggan av den världsomspännande succén Jane Eyre.
Förväntningarna är skyhöga. 🙂
