I höstas rasade många över att en nitisk reporter har snokat reda på vem som troligast är personen bakom pseudonymen Elena Ferrante. Efter månader av efterforskningar så ringades en italiensk översättare in efter att bland annat ha följt pengatransaktioner kopplat till förlaget. Vad jag vet har dock varken Ferrante själv eller förlaget bekräftat någonting, men många blev i alla fall oerhört provocerade av avslöjandet. Själv är jag lite mer neutral. Jag tror att det är närmast oundvikligt att pseudonymer avslöjas. Vi lämnat spår efter oss överallt och om någon vill ta reda på någons identitet så är det förmodligen lättare nu än någonsin att göra det… Det känns ur mitt perspektiv lite naivt att tro att ens riktiga identitet skulle gå att hemlighålla någon längre stund om man uppträder under ett påhittat namn.

Idag tänkte jag hur som helst blogga om 5 böcker som har skrivits under pseudonym. Och ja, jag får kanske börja med Ferrante, när jag nu redan har tagit upp henne. Under namnet Elena Ferrante har alltså en okänd författare skrivit en svit om två kvinnors uppväxt och liv i Neapels fattigare kvarter. Böckerna har gjort braksuccé, i Sverige liksom i många andra länder. Själv har jag läst den första boken, Min fantastiska väninna och tyckte att den var ganska bra, men lite väl lång. Jag har hört att nästa del i serien, Hennes nya namn, är snäppet bättre, så jag är inte helt avigt inställd inför att fortsätta läsningen.

Den senaste boken jag läste som har författats under pseudonym är Jane Eyre av Charlotte Brontë. Ärligt talat visste jag inte att Brontë skrev under pseudonym, men när boken kom ut första gången så använde hon faktiskt namnet Currer Bell. Kanske var ett manligt namn en förutsättning för att få ge ut en sådan här berättelse år 1847? Så himla sorgligt i så fall! Boken är hur som helst en mycket läsvärd klassiker. Det är inte bara en kärlekshistoria utan också en förvånansvärt rolig berättelse och så är det peppigt och härligt att Jane Eyre är så modig och står på sig och står upp för sina ideal hela tiden.

Några andra väldigt läsvärda böcker är böckerna i Alberteserien: Alberte och Jakob, Alberte och friheten och Bara Alberte. Böckerna är skrivna av Sara Fabricius som skrev under pseudonymen Cora Sandel. Det är helt suveräna böcker om en kvinna som kämpar hårt för att få ihop kärleksliv, moderskap och konstnärskap. Jag blev mycket berörd av att läsa böckerna, särskilt den första delen, som utspelar sig i en iskall, norsk stad. Jag fryser nästan bara jag tänker på den! Och där lever Alberte, instängd mellan omgivningens förväntningar och begränsningar… Varför Fabricius valde att skriva under pseudonym känner jag inte till. Kanske ville hon skapa lite avstånd till sitt konstnärskap? Jag spekulerar bara, men Fabricius försökte alltså att slå igenom som konstnär, utan att riktigt lyckas.

Just det att skapa lite distans till sina andra karriärer är kanske en av de vanligaste anledningarna till att välja att skriva under pseudonym. Själv minns jag mycket väl alla spekulationer kring Hans Koppel, på den tiden det inte var allmänt känt att barnboksförfattaren Petter Lidbeck står bakom namnet. Han ville helt enkelt ha ett annat namn på sina böcker som riktar sig till en vuxen publik – och det kan man kanske förstå! Bland Koppels böcker har jag bara läst Vi i villa, men jag är sugen på att läsa mer. Även om jag inte föll pladask för Vi i villa när jag läste den så måste jag säga att den har växt med tiden och att jag fortfarande minns den såhär X antal år senare är ju ett gott betyg, antar jag. Boken kretsar kring en krisande man i ett typiskt villakvarter och jag minns den som en bok fylld av vassa och roliga formuleringar – och mycket sorg och svärta mellan raderna. En annan av hans böcker, Medicinen, har jag förresten sett som film och den tyckte jag också var bra!

En av de roligaste pseudonymerna i mitt tycke använder Håkan Nesser på en bok som jag faktiskt inte har läst, men Nesser gillar jag och när han skriver Paula Polanski på framsidan till boken Straff och låtsas att han själv är översättare, ja, då drar jag verkligen på munnen. Paula Polanski är ett så typiskt nesserskt namn; det är precis så hans språk brukar låta. Och hela grejen är precis sådär mystisk och knäpp som saker och ting brukar vara i Nessers berättelser. Det blir som ett extra lager att även själva författaren är lite lätt höljd i dunkel!