Tid: Livet är inte kronologiskt av Alex Schulman & Sigge Eklund
Alex Schulman och Sigge Eklund har en av Sveriges största och mest omtyckta podcasts. Tillsammans har de också turnerat runt med en scenföreställning och nu är de aktuella med en bok, där de i vartannat kapitel turas om att göra betraktelser kring tid. Jag har nu lyssnat på ljudboksversionen, där de själva läser upp sin bok, och det var lite podcastkänsla över det hela. Jag kan i och för sig erkänna att jag gav Alex & Sigges podcast en chans för ca 3-4 år sedan, när jag var helt grön på podcasts, och då fastande jag inte alls. Jag hade nog inte riktigt förstått formatet och fattade därför inte grejen med två män som sitter och snackar med varandra. Hade jag börjat lyssna idag så hade jag förmodligen fortsatt att lyssna. Gissar jag. I och med att jag inte är en av Alex & Sigges podcastlyssnare så kan jag inte direkt dra några paralleller mellan just deras podd och den här boken, utan om jag ska dra någon parallell så får det bli mer generellt. Men, som sagt, det är verkligen poddkänsla. Boken är snackig och personlig och innehåller igenkännbara och tänkvärda små betraktelser. Boken handlar om hur tiden går och hur man kan förhålla sig till nu och då – hur man kommer överens med sin uppväxt och sitt bagage och hur man lever här och nu med sin egen lilla familj och tacklar vuxenlivet och föräldraskapet. Det är mestadels bra, tycker jag! Ibland är det banalt. Ibland kan jag tycka att det blir lite krystat, som om just temat, ”tid”, gör det lite begränsat och tillkämpat. Ibland känns det som att författarna hellre hade pratat på helt fritt och att de har fått det knepigt att styra in texten på tids-temat.
Jag gillade ändå boken, som sagt. Kanske ger jag deras podcast en ny chans så småningom. För den som faktiskt är en inbiten lyssnare så kan jag tänka mig att den här boken är som ett långt ljudspår med bra bonusmaterial till deras podd och om man också ”känner” författarna genom podden så tror jag dessutom att man får ut extra mycket av boken. Kanske är det min största invändning mot boken egentligen. Den känns mer som en poddbonus är en bok som står för sig själv. Jag tror inte att de hade kunnat ge ut den här boken om de inte hade sin plattform att nå ut med och sitt format som de redan har utarbetat i podden.
I korthet
Rekommenderas för: Den som uppskattar Alex & Sigge och vill läsa (eller lyssna) på deras personliga betraktelser kring tid och kring livet.
Betyg: 3 sommarhus av 5.
Om Tid och om Alex Schulman och Sigge Eklund
Alex Schulman (född 1976) är en svensk författare, podcastare och medieentreprenör. Schulman var lite av en pionjär i den svenska bloggosfären och har drivit flera av Sveriges vid den tiden mest besökta bloggar. Sedan 2012 driver han tillsammans med Sigge Eklund en av Sveriges mest lyssnade podcasts: Alex & Sigges podcast. Schulman har också gett ut flera böcker, bland annat Skynda att älska (2009), där Schulman skriver om sin pappa. Alex Schulman twittrar på @alexschulman och instagrammar på @alexschulman.
Sigge Eklund (född 1974) är en svensk författare, podcastare och TV-producent. Han debuterade 1999 med romanen Synantrop: en kärlekshistoria och hans senaste roman, In i labyrinten, kom ut 2014. Sedan 2012 spelar han in podcasten Alex & Sigges podcast tillsammans med Alex Schulman. Sigge Eklund twittrar på @sigge, instagrammar på @siggeeklund och har en hemsida.
Utgivningsår: 2015 (Bookmark förlag).
Antal sidor: 315 sidor (ca 8 h lyssning).
Andras röster: DN, SvD.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”TID – Livet är inte kronologiskt utgör själva essensen av Alex Schulman och Sigge Eklunds tankar. Boken blir därmed ett naturligt sätt att närma sig författarna, såväl för trogna fans som för dem som kommer i kontakt med dem för första gången. Aldrig tidigare har de varit så utlämnande som här.
Genom sina träffsäkra analyser av livet i vår samtid levererar Alex Schulman och Sigge Eklund insikter som både är inspirerande och underhållande men också omskakande. Att försöka förstå tiden är att försöka förstå livet.”
Min kamp är Karl Ove Knausgårds uppmärksammade självbiografiska romaner, som kom ut på svenska i 6 delar mellan åren 2010 och 2013 och består av svindlande 4000+ sidor. Det är alltså med en enorm detaljrikedom som Knausgård berättar om sig och sitt liv. Hur mycket som är fiktion och hur mycket som är sanning är väl i och för sig inte gott att veta och förmodligen är det inte speciellt viktigt för läsaren att reda ut det heller.
Jag har aldrig haft lätt för tjocka böcker. Jag tycker om korta, tighta berättelser. Sedan hörde jag en intervju med Kristina Sandberg, som har ägnat cirka 1500 sidor åt att skildra livet för den fiktiva karaktären Maj, som är hemmafru i Örnsköldsvik. Sandberg menade att sidantalet i sig var viktigt för henne: det var meningen att den berättelsen skulle få ta plats, rent fysiskt. Det var en tankeställare för mig att höra Sandberg berätta om Maj-böckerna. Jag hade sällan tänkt på tjocka böcker som något annat än dålig redigering tidigare.
Det är här som det blir lite komplicerat för mig. Jag älskade att läsa böckerna om Maj och att få ta del av ett livsöde för en helt vanlig, bortglömd person, så att säga. Vem hade någonsin ägnat 1500 sidor åt att berätta om hemmafruar tidigare? Knausgårds omfattande verk är något annat. Vem har läst 4000 sidor om en västerländsk, medelklassman? Oj, hoppsan, det har vi ju såklart gjort allihop, många gånger om.
Nej, det här blev ingen storslagen läsupplevelse för mig. Jag gillar i och för sig uppväxtskildringar och Min kamp, som den första delen i serien heter och som är den bok som jag har läst, handlar mycket om Karl Oves uppväxt, hans dåliga relation med sin far och boken hoppar också till tiden efter faderns död och hur Karl Ove försöker att försonas med fadern och minnet av fadern samtidigt som han städar ur sin farmors hem, där den alkoholiserade pappan har bott i slutet av sitt liv. Det är välkomponerat och välskrivet och på många sätt en läsvärd berättelse, men för mig fastnar det när så mycket kring Min kamp och de efterföljande delarna handlar om formatet, snarare än berättelsen. De enskilda scenerna och händelserna är överskuggade av allt snack kring formatet, kring omfattningen, kring detaljrikedomen, kring den ”nyskapande” tanken att skriva såhär mycket om sig själv. För mig är formatet i grunden ointressant när det gäller självbiografiska romaner. Jag vet inte vem eller varför som behöver ta såhär mycket plats, rent fysiskt. Då föredrar jag t.ex. Bodil Malmstens eftertänksamt och poetiskt komponerande texter. I hennes biografi, Mitt första liv, ägnar hon några få stycken för att berätta om det dramatiska när hon försöker att ta sitt liv. Hon skriver några få stycken, som tränger rakt in i hjärtat och berör på djupet. Sådant imponerar på mig. Knausgårds berättande gör mig mest av allt irriterad.
En kul anekdot apropå detaljrikedomen i Min kamps och alla hyllningar av Knausgårds verk: jag hörde i en intervju, som jag tyvärr inte har hittat igen, att någon sagt till Knausgård någonting i stil med att ”han skulle kunna skriva en bok om att skita och folk skulle läsa den”. Och då gjorde han det. Texten finns i essäsamlingen Själens Amerika och boken har förmodligen sålt som smör. Läsarna älskar Knausgård, oavsett om han skriver om en alkoholiserad pappa eller om han skriver om hur han bajsar. Det i sig är fascinerande, men mig imponerar det inte på.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en av 10-talets största litterära snackisar och en självbiografisk roman skriven med en sällan skådad detaljrikedom.
Betyg: 3 tomflaskor av 5.
Om Min kamp och Karl Ove Knausgård
Karl Ove Knausgård (född 1968) är en norsk författare, bosatt i Sverige. Han debuterade 1998 med romanen Ute av verden, men är kanske mest känd för sitt självbiografiska mastodontverk Min kamp, som kom ut i 6 delar mellan 2009 och 2011 (på norska). Efter Min kamp har Karl Ove Knausgård främst skrivit essäer. Hans senaste bok är Hemma – borta, som kom ut 2014. Hemma – borta består av en brevväxling mellan Knausgård och Fredrik Ekelund där de diskuterar sommarens fotbolls-VM.
Översättare: Rebecca Alsberg.
Originalets titel: Min kamp.
Utgivningsår: 2010 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 442.
Andra delar i serien: Min kamp 2, Min kamp 3, Min kamp 4, Min kamp 5, Min kamp 6.
Andras röster: Boktoka, DN.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Min kamp är Karl Ove Knausgårds mäktiga självbiografiska roman. Första delen inleds med en svepande beskrivning av varje människas slutpunkt, döden. Det är runt detta ofrånkomliga faktum boken kretsar, från barndom till vuxenhet.
I centrum står en far som i hela sitt liv agerar på ett sätt som gör honom onåbar och omöjlig att förstå. Boken utgår från Karl Oves nuvarande situation med fru och två små barn i Malmö. Han skriver personligt om hur han tvingats sluta dricka eftersom han då tappar kontrollen och gör sig själv och andra illa.
Så kommer telefonsamtalet från brodern med besked om faderns död. Det som följer är ett hårt uppvaknande och en begravning av en far han aldrig kände.”
Flickan med de röda skorna är Maria Housdens egen berättelse om när hennes 2-åriga dotter, Hannah, drabbades av cancer. I korta kapitel berättar hon om den omtumlande tiden. Det är naturligtvis en gripande berättelse och som alltid när det gäller personliga berättelser av det här slaget så är det svårt att recensera den. Här är det ju själva berättelsen i sig, livsödet, som är det centrala och inte de litterära kvalitéerna.
Jag tycker hur som helst att det är en fin bok och författaren har gjort en bra avvägning mellan vad som ska tas med, tycker jag. Det är säkert inte det lättaste att avgränsa sig, men hon har valt scener som berättar mycket om hur hela familjen påverkas av cancern och hon delar också med sig med en hel del detaljer, ibland kanske fåniga sådana, i sammanhanget, som ger en viss känsla för den bottenlösa sorg och den absurda situation det är att förlora sitt barn. T.ex. berättar hon om att hon inte vågar gå och kissa i rädsla för att missa det ögonblick när Hannah är på väg att lämna dem.
Vad jag, som icke-troende, kanske hade önskat är väl egentligen lite mer fördjupning kring människorna och relationerna, snarare än all andlighet som författaren har valt att ta med. Men det säger kanske mer om mig än om boken, i och för sig.
För ungefär 20 år sedan kom Bea Uusma över boken Med Örnen mot polen om Andrées polarexpedition. Det blev början till något som närmast kommit att närma sig en besatthet över att få veta mer om vad som egentligen hände under expeditionen och hur det kom sig att de tre deltagarna dog, trots att det varken saknades mat, verktyg, bränsle, tändstickor, vapen eller ammunition vid tiden när de gick bort.
Det är lätt att ryckas med av Uusmas fascination, för hon skriver både fängslande och intresseväckande om all den information som hon har samlat och ordnat för att försöka lösa gåtan. Hon bilar kors och tvärs, följer med på den ena Nordpolsresan efter den andra, trots att hon beskriver sig själv som en person som varken är äventyrlig eller klarar av kyla, intervjuar alla från konservatorer till spådamer och hämtar upp benrester, som skickats till henne för analys, på en postutlämning i centrala Stockholm.
Inte visste jag att jag, som varken har historia som stort intresse eller ens kände till något om Andrées expedition sedan innan, skulle ryckas med så fullständigt och uppleva boken som en riktig bladvändare.
Man förstår inte riktigt hur expeditionsmedlemmarna tänkte och det är så rörande att följa dem och sorgligt att inse att expeditionen inte fick något lyckligt slut. Expeditionen startar 1897, då Andrée och hans två yngre kompanjoner ger sig iväg i en vätgasballong. Ingen är polarforskare eller känner till speciellt mycket om Arktis. De har redan innan avfärd råkat ut för en del problem, bland annat har de fått vänta länge på rätt vindar. Ballongen läcker redan innan avfärd, men det verkar de inte fästa så stor vikt vid. Som läsare undrar man verkligen över hur tankarna gick. De har så otroligt många pryttlar och pinaler i packningen: champagneflaskor, kravatter och allt möjligt, men slädarna, som ska användas om de måste landa, är felkonstruerade, och det verkar de inte heller bry sig om att åtgärda innan de reser iväg. Redan när ballongen lämnar land för avfärden går ballongen sönder så att den inte längre kan styras och den driver iväg för vinden, tappar allt mer mark, och slår i backen för gott efter bara några dagar. Nu följer en svår tid, då de tre expeditionsmedlemmarna släpar på de hundratals kilo tunga slädarna i ett försök att ta sig tillbaka till fast mark. De tar sig nästan ingenstans eftersom det blåser åt motsatt håll, så att de driver i fel riktning. Så småningom inser de att de inte kommer att nå land innan vintern kommer och att de måste slå läger. Det kommer att dröja 33 år innan deras kvarlevor hittas, av en slump, på en av världens mest otillgängliga öar, Vitön.
Nu går Uusma i deras fotspår. Hon läser deras noggranna dagboksanteckningar, vänder på varje sten, försöker förstå vad som hände dem när de slog läger, alla anteckningar upphör och de alla tre mister livet.
Det går inte annat än att ryckas med. Uusma har också så fint berättat om den sorgliga sidohistorian om den yngste expeditionsmedlemmens fästmö, som kom att sörja sin förlorade under hela livet.
Åh, vilken fin bok! Jag är inte den som kastar mig över fackböcker, särskilt inte inom historia, men den här lättlästa boken innehåller verkligen allt: en fascinerande expedition, sorgliga livsöden, mysterium och ett stort personligt engagemang.
Boken har nyligen kommit ut i pocket och den innehåller några få, centrala illustrationer. Jag har förstått att boken också finns i en lyxigare, illustrerad upplaga, och även om texten helt klart står på egna ben så kan jag ändå tänka mig att det är värt att försöka få tag på den illustrerade varianten.
Med Björndansen har Anders Roslund tillfälligtvis (?) författat tillsammans med en ny kollega: Stefan Thunberg. Thunberg har tidigare skrivit en del filmmanus, men för den här boken bidrar han kanske främst med sina personliga erfarenheter som bror till tre av medlemmarna till Militärligan. När Militärligan opererade var jag bara några år gammal, så jag minns naturligtvis ingen nyhetsrapportering om detta och har aldrig hört talas om den senare heller. Hur som helst var det gäng kriminella som begick grova rån och gjorde sig kända för att använda tung beväpning: stöldgods från vapenkassuner. Då ingen ligamedlem begått brott tidigare fanns de inte i några register och genom att vara extremt välplanerade och öva noga innan varje rån, lyckades de lämna minimalt med spår. Men naturligtvis sprack allt till sist, mycket p.g.a. den broder som inte kunde få nog av kicken och hela tiden ville begå fler rån, mer spektakulära rån.
Boken är ingen dokumentär roman, antar jag, men nog måste den innehålla många element från verkligheten också. Kanske är det det som är min enda stora invändning mot boken: den har sådan dokumentär karaktär att den i mitt tycke skildrar lite för många detaljer och händelser. Det hinner bli lite tjatigt mellan varven.
Men såklart är det en fascinerande berättelse. Inte minst är det intressant att läsa om relationerna mellan ligamedlemmarna, där tre alltså var bröder, och deras otrygga barndom, som boken är uppblandad med.
I lördags såg jag filmen Capote, som kretsar kring tiden när den amerikanske författaren Truman Capote skriver på sin sista bok, Med kallt blod. Med kallt blod är baserad på en verklig händelse: ett fruktansvärt fyrdubbelt mord, utfört av två mördare utan något direkt motiv. De kom sedan att dömas till döden. Boken är verkligen detaljrik och intressant, men när jag läste den först visste jag faktiskt inte att den har dokumentära drag. Jag trodde det var en deckare!
I filmen görs det väldigt tydligt vilken möda Capote la ned när han skrev boken. Dokumentära romaner var då något helt nytt. Författaren följde fallet väldigt nära och lärde också känna en av mördarna.
Jag gillade filmen! Den kanske var lite långsam, men den var ändå bra och intressant. Philip Seymour Hoffman gör en väldigt fin skådespelarprestation som den excentriske Capote. Capote slits mellan det oetiska i att tjäna pengar på andras olycka, det känslomässigt svåra i att lära känna en dödsdömd människa och skuldkänslor över att egentligen inte orka med.
När Pikej föds på den indiska landsbygden är kastsystemet officiellt avskaffat, men lever ändå kvar. Pikejs familj hör till de kastlösa, oberörbara, och därför kan han t.ex. inte leka med barnen i skolan eller ens sitta i klassrummet under lektionerna. Utanförskapet och klassklyftorna är enorma. När han växer upp är det pappans önskan att Pikej ska bli ingenjör och bygga ett nytt, modernt Indien, men Pikej har inte den talangen och kommer istället att gå sin egen väg. Hans stora talang är istället att han är duktig på att teckna. Han flyttar till New Delhi och lever som hemlös i långa perioder. De småpengar han tjänar får han genom att just rita porträtt (”10 minuter, 10 rupier!”). Porträttmåleriet kommer också att göra honom känd eftersom han också ritar flera framstående indiers porträtt. En dag träffar han en ung svenska, Lotta, och blir förälskad. Lotta stämmer också precis in på en profetia som uttalades om Pikej när han föddes. Profetian sa:
”Han ska gifta sig med en flicka som inte kommer från stammen, inte från byn, inte från distriktet, inte från provinsen, inte från delstaten och heller inte från vårt land.
[…]
Din tilltänkta hustru ska vara musikalisk, äga djungel och vara född i oxens tecken.”
Pikej och Lotta håller ihop under en månad, men sedan åker Lotta hem till Sverige igen och de har bara lite sporadisk kontakt via brev. Pikej längtar dock mycket efter den kvinna som ödet verkar ha valt ut åt honom. Som fattig och kastlös finns dock inte ekonomi att flyga till Sverige – det hade i så fall kostat honom flera års besparingar. Till slut bestämmer han sig: han ska cykla till Sverige.
Boken är baserad på verkliga händelser och det är helt klart en fascinerande historia. Själv hade jag dock trott att berättelsen skulle handla mer om resan och livet i Sverige, men istället uppehåller sig ca 2/3 av boken i Indien. Det är i och för sig intressant i sig att få en inblick i livet för Indiens fattiga och Pikejs tillvaro, men jag tyckte ändå att det blev lite småsegt på något sätt. Det jag gillar bäst är trots allt den fina berättelsen om Pikejs och Lottas förhållande och även de rätt roliga anekdoterna med kulturkrockar, som boken är kryddad med.
Det är förmodligen inte helt lätt att bygga en bok runt verkliga människor, inser jag. Ska det bli en riktigt bra story måste man våga skära bort mycket runt omkring och bygga upp kring det som är bärande i berättelsen. Här känns det som att personerna och berättelserna inte blir riktigt levande eftersom berättelsen berättas kronologiskt och med ganska kortfattade redogörelser för vad som händer Pikej. Lotta har fått väldigt lite utrymme i boken och jag gjorde mig ingen bild av henne över huvud taget.
Det är som sagt en väldigt annorlunda och intressant berättelse, men jag önskade nog lite mer av själva berättandet och jag hade gärna läst lite med fördjupat om vad som möter Pikej i Sverige.
Vad gäller Pikej och Lotta så är det fortfarande gifta och lever lyckliga i alla sina dagar, såvitt jag kan förstå. Härligt!
Det är oktober och Susanna Alakoski reser med tåg kors och tvärs för att föreläsa. Där hemma ligger akter och journalanteckningar som handlar om hennes familj: mammans självmordsförsök, Susannas fosterhemsplacering, misshandel, brorsans stölder… Magen är i uppror och tanken på det kyligare vädret kan inte lämna henne i fred: hur ska alla hemlösa klara sig när vintern kommer?
Inte allt för långt efter det att den här boken kom ut i höstas så svängde intresset för frågan om fattigdom. Efter reportaget i Uppdrag granskning, där Janne Josefsson åker runt och raljerar kring att det inte finns några fattiga barn i Sverige, så tappade den känsliga medelklassen intresset för att bry sig om barn i fattigdom. Jag hamnade för bara någon vecka sedan i en pinsam jobblunch där jag insåg att jag satt bredvid människor som tror att barnfattigdom i Sverige handlar om att barn inte har råd att ha en egen iPhone. Och visst är det ett svårt begrepp, det där med fattigdom, särskilt om man betänker att fattigdom närmast har en annan betydelse i länder där klassklyftorna är större och fattigdomen helt enorm.
Ändå är det ju oerhört futtigt att förneka att fattigdom finns och de som bara skakar av sig hela frågan om klass, utanförskap och fattigdom borde verkligen läsa den här boken för att få lite perspektiv. Alakoskis dagbok är ett viktigt reportage om hur fattigdom slår mot människor. Det handlar inte om iPhones. Det handlar om utanförskap, att ta för mycket ansvar som barn, att inte kunna ta sig ur fattigdomen. Den handlar också om att kunna ta sig ur utanförskapet och fattigdomen, men leva med ständigt dåligt samvete och att ständigt oroa sig över sina nära och kära som inte har tagit sig därifrån.
Jag tycker verkligen om den här boken. Den skakar om och är intressant. Dessutom skriver ju Alakoski så bra! Oktober i fattigsverige är en bok med luftig text där en del stycken bara är några rader. Men pricksäkert lyckas hon hela tiden skriva berörande.
Utøya den 22 juli 2011, ni vet vad som hände. En av de som befann sig på ön var Siri Sønstelie, som var på sitt första AUF-läger när allting plötsligt blev en obegriplig mardröm och hon och de andra ungdomarna var tvungna att fly för sina liv och försöka gömma sig undan det som man vid det laget inte hade en aning om. Vem sköt? Varför? Hur många? När kommer någon och hjälper?
Väldigt klaustrofobiskt.
Samtidigt, i bombade Oslo, kör pappa Erik Sønstelie omkring när han får ett telefonsamtal från sin dotter och förstår att hon menar allvar. Det är inte lek. Det är någon som skjuter. Han kör direkt mot Utøya, trots att han egentligen inte kan vägen och sammanstrålar med andra anhöriga i något som är lite av ett kaos där ingen har information och ingen kan bekräfta något av de besked som ändå lämnas. Hur många är dödade? 10? 30? Fler? Vem ska få ett samtal från sitt barn och vem kommer aldrig mer att få återse honom/henne?
Eriks och Siris gemensamma bok är intressant skildring av vad som hände den där dagen för de som var där, och vad som hände efter. Det går inte att bedöma de litterära kvalitéerna av en sådan här bok. Man kan bara läsa och gripas, faktiskt. Boken berättar också om vad som hände några av Siris bekanta: ungdomar som också var på ön och som på grund av sitt utseende och/eller invandrarbakgrund blev gripna på plats… Författarna är inte utan kritik till polisens agerande; inte minst belyser de vilken tid det tog innan någon kom dit och att det under hela tiden fanns en helikopter som bara stod i Oslo och väntade. Jag har inte följt Utøya-fallet särskilt noga, så för mig var den på vissa plan en ögonöppnare.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Min kamp är Karl Ove Knausgårds uppmärksammade självbiografiska romaner, som kom ut på svenska i 6 delar mellan åren 2010 och 2013 och består av svindlande 4000+ sidor. Det är alltså med en enorm detaljrikedom som Knausgård berättar om sig och sitt liv. Hur mycket som är fiktion och hur mycket som är sanning är väl i och för sig inte gott att veta och förmodligen är det inte speciellt viktigt för läsaren att reda ut det heller.
Det är oktober och 