Bokblomma

Etikett: Västerbotten

Omläsning: Bakvatten av Maria Broberg

Bakvatten av Maria Broberg är en rik roman om några människor på den västerbottniska landsbygden och deras ensamhet & kärlek, hemligheter & skvaller och om att aldrig vara riktigt fri.

Förra året läste jag Maria Brobergs omtalade debutroman Bakvatten och nu har jag vågat mig på en omläsning. Jag läser sällan om böcker, men den här gången kändes det relevant att fräscha upp minnet lite extra eftersom jag i mitten av mars bokcirklade den i en livesänd bokcirkel.

Bakvatten utspelar sig framför allt under 60-talet på den västerbottniska landsbygden. En av de viktigaste huvudpersonerna, trots att hon inte har någon egen röst i boken, är Margareta, som flyttar till byn Olsele med sin betydligt äldre man, Hebbe, vid slutet av 40-talet. Hon blir snabbt bekant med grannpojken, Assar, som inte är mer än en tonåring, men som ändå faller omedelbart för Margareta. Åldersskillnaden är stor och Margareta har sin Hebbe, men Assar och Margareta hittar ändå till varandra. Genom åren kommer de till och från att inte kunna slita sig från varandra, men de kommer heller aldrig riktigt få varandra. Så småningom får Margareta sonen Håkan och Assar känner sig övertygad om att det egentligen är han som är pappan. Håkan växer dock upp med Hebbe som sin stora idol och fadersfigur. När Margareta så småningom blir änka tar hon fortfarande inte till sig Assar fullt ut. Istället börjar hon sällskapa med Lars och de får sonen Nilas.

Lars älskar hela den lilla familjen han har i byn: Margareta, Nilas och bonussonen Håkan, men han kan omöjligen lämna sitt liv som renskötare. Margareta kan å sin sida inte lämna sitt liv på den lilla gården där hon sköter sina kor. Det blir ett liv där alla slits mellan viktiga pusselbitar i livet och ingen blir riktigt fri. För Margareta blir det långa perioder då hon får leva utan Lars, som sköter sina renar. Då kan dörren fortsatt stå öppen för Assar.

Bokens första delar, de som i huvudsak utspelar sig på 60-talet, berättas av Assar och av Håkan. Läsaren får följa dem i livet, vara med dem i livets med- och motgångar. Båda lever ständigt med en önskan att få höra till och höra hemma någonstans. Båda lever i Margaretas närhet, men utan att fullt ut förstå alla hemligheter som ligger under ytan.

Boken är skickligt uppbyggd och faktiskt väldigt svår att återberätta. Här finns många lager, många huvudpersoner, mycket som berättas mellan raderna. En central händelse, som fram till bokens slut paradoxalt nog tar minimalt med plats, är att Nilas plötsligt försvinner. När Maria Broberg till slut knyter ihop säcken är det för att berätta vad som verkligen hände den pojke som försvann och som i alla år befarades ha drunknat och försvunnit i Vindelälven. Även där döljer sig en hemlighet som tärt hos några av huvudpersonerna. Länge vet man som läsare inte var man ska ha sina sympatier. Det här är verkligen ingen bok där saker är svart eller vitt – alla personer har sina mindre smickrande sidor samtidigt som man känner med dem när man får gå vid deras sida genom ensamhet och känslan av att sakna frihet att leva livet fullt ut.

Det är en otroligt bra bok: mångbottnad och rik och alldeles sin egen. Berättelsen är verkligen snyggt komponerad och språket fantastiskt. När jag läste boken första gången valde jag ljudboken, som är mycket bra inläst av Elias Dahlgren, en uppläsare som kan konsten att krydda berättelsen med den rätta dialekten. För den här andra läsningen har jag hållit mig till pocketutgåvan och har fått gå in i språket och dialekten själv, vilket inte är så dumt det heller. Framför allt kan det vara spännande att läsa om en bra bok. Jag upptäckte att en del scener satt glasklart i minnet medan annat inte hade fastnat alls på samma sätt. Jag vet inte om det berodde på att en del föll bort för mig när jag lyssnade på ljudboken eller om det berodde på något annat. Det fina är att jag fortfarande tycker att boken är himla bra.

Bakvatten

Bakvatten av Maria Broberg

Förlag: Norstedts (2020).
ISBN: 978-91-1-309851-7.

Maria Broberg

Maria Broberg (född 1977) är en svensk författare. Bakvatten är hennes debutroman.

2021-03-22
Armade cykel av Anita Salomonsson

Armade cykel av Anita Salomonsson är en verkligt berörande bok om lycka och sorg i ett Västerbotten som känns långt borta och alldeles nära på samma gång.

Armade cykel av Anita Salomonsson är en roman som verkligen gick rakt in i hjärtat. Jag har svårt att formulera varför, men jag blev verkligen rörd och berörd. Här får läsaren följa Hjalmar och hans Frida i deras enkla hem på den Västerbottniska landsbygden. Hjalmar är lite egen, får man som läsare förstå, men Frida är den som får allt att hålla ihop, både hemmet och livet.

En gång väntade de en pojke, men han försvann för dem och lever nu endast kvar hos Frida, som skriver till sin ofödde son. Det finns ett tomrum och en ensamhet. Och framför allt en enkelhet. Det här är ett hem där ett syskrin kan framstå som dåraktig lyx.

När Hjalmar plötsligt kommer hem med en cykel, köpt på avbetalning, blir det lyckan och förbannelsen på samma gång. För Hjalmar vecklar världen plötsligt ut sig och blir större, livet blir friare. För Frida är cykeln alldeles för dyr. Ändå finner hon sig och ser hur den ger glädje åt mannen, som så ofta annars tycks falla ned i mörker. Hjalmar cyklar omkring. Frida stretar på med allt som ska uträttas på deras lilla gård. Åren går, livet händer.

När de får en fosterpojke i sina liv blir det deras lycka, men allt har ett slut. Lyckan kommer och går. Livet går. De stretar på och Hjalmar har sin cykel, som en dag tappar all sin glans och enbart blir till olycka.

Det här är verkligen en underbar liten berättelse om ett liv och en tid som känns avlägsen och nära på samma gång. Boken sträcker sig fram till 60-talet på ett ungefär och mellan raderna börjar samhället förändras. Men livet, med upp- och nedgångar är inte stort annorlunda ändå. Jag tyckte väldigt mycket om att få följa dessa udda, enkla, otroliga huvudpersoner genom livet.

När jag läser den här boken blir jag förvånad över att Anita Salomonsson känns som en så bortglömd författare i skuggan av de stora västerbottensgiganterna som Sara Lidman, Torgny Lindgren och P.O. Enquist. Jag skäms för att säga det, men till skillnad från ”alla andra” litteraturintresserade västerbottningar förstår jag absolut ingenting av Sara Lidmans romaner. Jag har gett henne flera försök, men tar mig inte igenom hennes böcker. Det här är något helt annat. Språket är enkelt och precist och den dialekt som dyker upp i dialoger tillför något utan att någonsin hacka upp läsningen. Det här är mycket mer lättläst än Lidman och mycket mer berörande.

Armade cykel

Armade cykel av Anita Salomonsson

Förlag: Norstedts (2004).
ISBN: 978-91-1-301277-3.

Anita Salomonsson

Anita Salomonsson (född 1935) är en svensk författare och hedersdoktor vid Umeå universitet. Hon är uppvuxen i Hjoggböle (precis som P.O. Enquist!).

2021-02-26
Lifsens rot

Lifsens rot av Sara Lidman är en fristående uppföljare på Jernbaneeposet, där Lidman skildrar hur Västerbottens inland befolkades och skriver om det hårda livet vid slutet av 1800-talet. Betyg: 2 hittebarn av 5.

Lifsens rot av Sara Lidman

Lifsens rot av Sara Lidman är den sjätte delen i Jernbaneeposet. Om jag har förstått det rätt så bestod verket ursprungligen av fem delar, som sedan följdes upp med ytterligare två, fristående romaner: Lifsens rot (1996) och Okuldens minut (1999). I Lifsens rot är det Rönnog som står i centrum, men karaktärer från tidigare delar i serien har också en stor plats, däribland Didrik och sonen IsakMårten, som blir Rönnogs stora kärlek.

I Lifsens rot skildrar Lidman kvinnoliv, kärlek och tillvaron i Västerbottens inland runt det förra sekelskiftet. Det är inte dumt att lyssna på berättelsen i Sara Lidmans egen inläsning, för hon har en väldig inlevelse och jag tror också att dialekten i boken kommer bäst till sin rätt i en riktigt bra uppläsning.

Med det sagt måste jag tyvärr erkänna det jag redan har avslöjat när jag skrivit om ett par av Lidmans tidigare verk, Din tjänare hör och Den underbare mannen: hur mycket jag än beundrar Lidman som person och hennes ambitiösa projekt att skriva om den här tiden och platsen så kan jag ändå inte fullt ut uppskatta den här berättelsen. Jag önskar att det vore annorlunda, men jag har verkligen svårt att engagera mig i det här. Det är kanske dialekten, eller berättelsens alla små sidospår, ja, jag vet inte, men för mig blir det för omständligt och svårt att ta till sig.

Lifsens rot

Uppläsare: Sara Lidman.
Utgivningsår: 1996 (första utgåvan, Bonniers), 2012 (nyutgåvan på bilden, Albert Bonnier förlag), 1997 (den här Radioföljetongen, producerad av Gun Ekroth för Sveriges radio).
Antal sidor: 279.
Läs även övriga titlar i Jernbaneeposet: Din tjänare hör, Vredens barn, Nabots sten, Järnkronan, Den underbare mannen, Lifsens rot, Oskuldens minut).
ISBN: 91-0-056329-3 .

Sara Lidman

Sara Lidman (1923 – 2004) var en svensk författare känd för debutromanen Tjärdalen (1953), Jernbaneeposet och många andra kritikerrosade och omtyckta böcker. Sara Lidman betraktas som en av Sveriges viktigast 1900-talsförfattare och hon var också en stark röst mot apartheid, atomvapen och Vietnam-kriget. Mer om Sara Lidman finns att läsa hos Sara Lidman-sällskapet.

Förlagets beskrivning

”Sjätte delen i Sara Lidmans klassiska jernbaneepos!
Sara Lidmans stora epos Jernbanan (som rymmer sju delar) handlar om hur Västerbottens inland befolkades, hur jernbanan fick sin sträckning i norr och hur Didrik Mårtenson blev Ol´förarn.
Det börjar en morgon i juni 1878 då gossekarlen Didrik får syn på en artikel i Skjellet-avisen. Där dryftas frågan om en järnbana i norr. Han blir besatt av tanken på en jernbana – senare av bygget av norra Stambanan – genom hans hemsocken Lillvattnet.
Skogsbolagen vill komma åt de orörda skogarna. Lillvattnets folk fruktar världen som den ter sig genom jernbaneloket – ett vidunder ur Uppenbarelseboken. Rallarna ses som hedningar, och Didrik vill högst av allt försona alla med jernbanans idé. Han talar i socken-stämma, på skogsauktioner, i kojor och kök. I hemlighet är det tankarna på Konungens besök vid invigningen som kommer honom att lova alla han möter ett nytt liv.
Sitt sista tal håller han – istället för kungens uteblivna invigningstal – när han skickas som förste tågpassagerare till fängelse i Stockholm.
Jernbanebygget är berättelsens röda tråd. Men det viktigaste i denna krönika är människorna; Anna-Stava – Didriks hustru och stora kärlek, den ljuvliga Hagar – sockenhorans dotter, IsakMårten – storsonen, och hans stora kärlek Rönnog. Och Strömmen, Spadar-Abdon och hans hästmarr Stina, Nabot, Goliat, Fridolf den gode, Julius och Dorn, Månstrimman. Och Nicke.
Det glöder och skälver av passioner, smärta, glädje, humor hos dessa tidlösa gestalter.
Didrik hamnar i fängelse – men det egentliga straffet får han på gamla dar när ”storsonen” IsakMårten gifter sig med Rönnog – Hagars röst – som är den centrala personen i Lifsens rot och Oskuldens minut.
I Lifsens rot arbetar Rönnog som mejerska i Norrbotten i början av förra seklet. Med en stormande hårväxt, tunn hy och en röst som kan skälla och sjunga förälskar hon sig ursinnigt och urskiljningslöst. När hon träffar IsakMårten har hon inget val längre. Om hon bara finge ha honom för sig själv. Bara för sig själv! Ett storslaget kvinnoporträtt och en intensiv kärleksroman.”

2019-02-20
Den underbare mannen
Den underbare mannen av Sara Lidman är den fjärde delen i Jernbaneeposet, där Lidman skildrar livet i Västerbottens inland vid slutet av 1800-talet, när järnvägen är på väg att byggas. Betyg: 2 uppköpta skogar av 5.

Den underbare mannen av Sara Lidman

Den underbare mannen av Sara Lidman är den fjärde delen i Jernbaneeposet, där Lidman skildrar livet i Västerbottens inland under slutet av 1800-talet. Norrland är på väg att exploateras och en järnväg är på väg att byggas. För Didrik i Lillvattnet blir det närmast en besatthet att få en ”jernbana” till socknen och att på så sätt komma närmare Stockholm och resten av världen. Det är inte ett billigt projekt eller ett projekt utan uppoffringar, särskilt inte för Didrik själv. Boken är på många sätt en smärtsam berättelse om svält och svårigheter, men också en varm berättelse om en brokiga människor och relationer.

Som västerbottning kanske jag har en skev bild av läget, men för mig känns det som att Västerbotten är ett av få landskap som starkt förknippas med enskilda författare. Vi har Sara Lidman, Torgny Lindgren och P.O. Enquist som av många anses ha fångat ett berättande, dialekt och en kultur som kan sägas finnas här. Det är fantastiskt kul, tycker jag, för jag uppfattar det verkligen som att det finns ”Västerbottensförfattare”, medan jag har aldrig har hört talas om t.ex. ”Upplandsförfattare” (ett landskap jag också har bott i under närmare två decennier) – det känns ju kul att som litteraturintresserad bo i ett landskap som också har gjort sig känt för just litteratur. Bland ”västerbottensförfattarna” är Sara Lidmans landskapets kanske största stolthet och hennes författarskap är till exempel i centrum för utsmyckningarna runt centralstationen här i Umeå. Därför känns det så himla pinsamt och tråkigt att jag måste erkänna ett par saker:
1. Jag begriper inte mycket av de två böcker jag har läst av Lidman (Din tjänare hör, vilket är Jernbaneeposets inledande del, och Den underbare mannen). En del brukar lite försiktigt invända att Sara Lidman kan kännas ”svår” för att hon skriver på dialekt, men jag vet inte om det är hela problemet, faktiskt. Ärligt talat brukar jag älska när berättelser är skrivna på dialekt eller om de på annat sätt har en viss lekfullhet i språket och jag är långt ifrån en läsare som kräver grammatiskt korrekt svenska. Nej, det är någonting annat och jag är den första att erkänna att det väl är mig det är fel på, men jag kan bara inte engagera mig i Jernbanesviten. Jag tror att det är böcker man ska sjunka in i och konsumera som man på 90-talet följde såpoperor: romanerna gör sig förmodligen bäst om man verkligen har följt karaktärerna under lång tid och har ”lärt känna dem”, men när jag läser Den underbare mannen känns det mer som att jag har råkat slå på TV:n och hamnat mitt i en film. Jag fattar liksom inte vilka karaktärerna är, hur allt hänger ihop eller vem som är vem. Och hur mycket jag än försöker, hur mycket jag än läser om, spolar tillbaka och lyssnar igen, försöker på nytt, så går det inte in. Jag kan inte ta in. Jag vet inte exakt varför, men det engagerar mig inte. Jag är ledsen, men det går bara inte!
2. Visst tycker jag fantastiskt mycket om det jag har läst av Torgny Lindgren (det mesta i alla fall) och jag har inget ont att säga om P.O. Enquist eller om Sara Lidman heller, för den delen. Jag förstår och beundrar hur Lidman har skildrat Västerbottens inland och den här tiden (även om jag personligen har svårt för Jernbanesviten, som ni hör). Men… innerst inne tycker jag faktiskt att det är lite tjatigt med dessa Västerbottensskildrare. Förlåt mig, men Västerbotten behöver inte vara bred dialekt, pölsa & palt, obegripligt långt avstånd till resten av Sverige, oändliga skogar, tystlåtna människor, ”norrlänningar” och så vidare, och så vidare. Jag är inte helt kompis med att Västerbottens mest kända skildrare i regel skriver om ett ”Norrland” och ett historiskt Västerbotten som jag inte själv känner igen mig i över huvud taget. I Umeå talas det blygsam, om någon, dialekt. Här har vi ett stort universitet, universitetssjukhus, operahus, snabbtåg (ja, här finns inte bara ”jernbanan” utan även Botniabanan) och en flygplats med många avgångar i timmen under högtrafik. Nu har ju inte Lidman skrivit en bok om Umeå 2019, så det är naturligtvis inte rättvist någonstans att jag ”kritiserar” henne, men det är alltså inte kritik riktad till någon av författarna jag räknade upp, såklart, utan mer en reflektion över att Västerbotten är mer än såhär. Om det nu finns ”Västerbottensförfattare” så önskar jag mig härmed ”Västerbottensförfattare 2.0”. Det finns så många idéer om Västerbotten (och Umeå) som liksom inte gäller längre.
Ursäkta för att jag kidnappade det här inlägget om Den underbare mannen och började skriva om Västerbotten istället, men så kan det bli ibland! På ett intellektuellt plan förstår jag storheten med Jernbanesviten och tycker att det är ett imponerande verk. Jag är väl inte riktigt rätt person för att läsa den bara, och inte riktigt rätt västerbottning för att känna mig tillräckligt berörd, som jag nu har försökt förklara. Upplys mig gärna om hur man ska läsa Sara Lidman och på vilket sätt Jernbanesviten är så mäktig, som alla tycker att den är. Det är någonting i min läsning som är… helt fel.

Den underbare mannen av Sara Lidman

Den underbare mannen

Uppläsare: Sara Lidman.
Utgivningsår: 1983 (första utgåvan, Bonniers), 2012 (nyutgåvan på bilden, Albert Bonnier förlag), 1998 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 280.
Läs även övriga titlar i Jernbaneeposet: Din tjänare hör, Vredens barn, Nabots sten, Järnkronan, Lifsens rot, Oskuldens minut.
ISBN: 9100459291, 9789176517529.

Sara Lidman

Sara Lidman (1923 – 2004) var en svensk författare känd för debutromanen Tjärdalen (1953), Jernbaneeposet och många andra kritikerrosade och omtyckta böcker. Sara Lidman betraktas som en av Sveriges viktigaste 1900-talsförfattare och hon var också en stark röst mot apartheid, atomvapen och Vietnam-kriget. Mer om Sara Lidman finns att läsa hos Sara Lidman-sällskapet.

Förlagets beskrivning

”Fjärde delen i Sara Lidmans klassiska jernbaneepos!
Sara Lidmans stora epos Jernbanan (som rymmer sju delar) handlar om hur Västerbottens inland befolkades, hur jernbanan fick sin sträckning i norr och hur Didrik Mårtenson blev Ol´förarn.
Det börjar en morgon i juni 1878 då gossekarlen Didrik får syn på en artikel i Skjellet-avisen. Där dryftas frågan om en järnbana i norr. Han blir besatt av tanken på en jernbana – senare av bygget av norra Stambanan – genom hans hemsocken Lillvattnet.Skogsbolagen vill komma åt de orörda skogarna. Lillvattnets folk fruktar världen som den ter sig genom jernbaneloket – ett vidunder ur Uppenbarelseboken. Rallarna ses som hedningar, och Didrik vill högst av allt försona alla med jernbanans idé. Han talar i socken-stämma, på skogsauktioner, i kojor och kök. I hemlighet är det tankarna på Konungens besök vid invigningen som kommer honom att lova alla han möter ett nytt liv.Sitt sista tal håller han – istället för kungens uteblivna invigningstal – när han skickas som förste tågpassagerare till fängelse i Stockholm.
Jernbanebygget är berättelsens röda tråd. Men det viktigaste i denna krönika är människorna; Anna-Stava – Didriks hustru och stora kärlek, den ljuvliga Hagar – sockenhorans dotter, IsakMårten – storsonen, och hans stora kärlek Rönnog. Och Strömmen, Spadar-Abdon och hans hästmarr Stina, Nabot, Goliat, Fridolf den gode, Julius och Dorn, Månstrimman. Och Nicke.
Det glöder och skälver av passioner, smärta, glädje, humor hos dessa tidlösa gestalter.Didrik hamnar i fängelse – men det egentliga straffet får han på gamla dar när ”storsonen” IsakMårten gifter sig med Rönnog – Hagars röst – som är den centrala personen i Lifsens rot och Oskuldens minut.”
2019-01-19
Böcker från hembygden

Min sambo jobbar på stadsbiblioteket och när han ställer upp böcker händer det att han hittar roliga titlar. Ibland hittar han knasiga böcker skrivna av författare som råkar dela samma namn som någon av våra kompisar, ibland hittar han (egenutgivna…) böcker med lågbudgetframsidor som är lite sådär allmänt hjärtskärande och skrattretande på samma gång. Ibland (en gång) hittar han en bok som utspelar sig i mina hemtrakter. Nu har jag faktiskt redan läst den här boken när jag var liten, men det var ändå väldigt roligt att han lånade hem Katterna i Öregrund till mig. Det är så mysigt med en bok som handlar om två saker jag tycker väldigt mycket om: Öregrund (där jag har vuxit upp) och katter. Även om boken lika gärna hade kunnat utspela sig i Umeå eller Nordmaling eller var som helst så är det så fint att känna igen sig, att verkligen gå på samma gator och veta precis hur det ser ut.

Katterna i Öregrund av Margareta Ekström

Lite såhär kan det nämligen se ut:

Klockstapeln i Öregrund (där katterna i boken bor, minsann).

Öregrund

Öregrund

En av de saker som jag brukar lyfta fram som härligt med att läsa är att man kan resa genom läsningen. Genom böcker blir det möjligt att ta del av andras livssituationer och erfarenheter och även att göra sig en bild av andra platser, men i sådana här fall kan man också resa hem, så att säga. Jag är väldigt mycket av en nostalgiker och jag tycker verkligen om att få vandra omkring i Öregrund genom läsningen, särskilt eftersom jag inte bor där längre. Det blir som att få komma på besök ett tag och det gör mig alldeles, alldeles glad.

Jag önskar att det fanns fler böcker om min hembygd, men det finns kanske inte så jättemånga fler böcker än just den här. Öregrund är ett samhälle med cirka 1500 invånare, så vad kan man vänta sig? Jag vet i alla fall att det finns en deckarförfattare, Catrin Ormestad (som inte alls är bosatt i Öregrundsområdet utan i Tel Aviv!), som skriver deckare som utspelar sig på Gräsö, vilket alltså är ön precis utanför Öregrund. Det känns också lite som hemma. Den vill jag läsa! Vet du några fler böcker som utspelar sig i norra Roslagen?

Jag skulle gärna lite fler Umeåromaner också, även om jag inte tror att de ger samma effekt. Jag bor i Umeå och kan ju själv gå runt här när som helst, så där finns det ingen nostalgi på samma sätt, men det är såklart alltid roligt att känna igen sig i miljöerna. Det kan få böcker att kännas lite mer levande och nära. När jag googlade på böcker som utspelar sig i Umeå så såg jag att Bibblan svarar har svart på just en sådan fråga och att det också finns en lång rad boktips på minabibliotek (hemsidan för Umeåregionens bibliotek, två artiklar: Berättarnas Umeå och Först att skildra länet). Många av titlarna och författarna är totalt okända för mig, men några som lockar lite extra är i alla fall Snö kan brinna av Katarina Mazetti, böckerna om Folke och Frida av Frida Åslund (de har lite klassikerstatus faktiskt!), En liten chock av Johanna Lindbäck och Nyår av Stig Larsson.

2017-09-14
Vad Torgny Lindgren betyder för mig

Så har Torgny Lindgren somnat in och jag känner att det nästan vore lite konstigt att bara låta det passera här på bloggen. Det är ju så att när man bor i Västerbotten så är det Torgny Lindgren, Per Olov Enquist och Sara Lidman som omedelbart kommer på tal när lokala författare diskuteras och med det sagt så förstår var och en att det är en stor röst härifrån som har tystnat. Betydelsen av Torgny Lindgrens författarskap har såklart många, många journalister och andra uttryckt på fina sätt i tidningar och texter, särskilt nu i dagarna.

Men vad har då Torgny Lindgren betytt för mig? Ja, det började bra genom att jag läste Pölsan, som inte liknande någonting annat jag hade läst. Jag var inte så gammal när jag läste den, så vad den egentligen handlade om var nog lite svårgripbart, men berättelsen gjorde ändå avtryck och jag tyckte om boken. På den följde bland annat Ormens väg på hälleberget, som delvis skrämde iväg mig med sitt omständliga språk och alla bibliska referenser (som såklart flög över huvudet på mig som icke-kristen). Jag bloggade ändå väldigt positivt om Ormens väg på hälleberget, så det måste ändå ha funnits någonting fängslande i den, trots allt. Klingsor, Lindgrens sista verk, har jag också läst. Jag tyckte om Klingsor, men inte heller handlingen i Klingsor känns enkel för mig att redogöra för såhär i efterhand. Det verkar vara så Torgny Lindgrens böcker fungerar för mig: de väcker känslor, upplevs på många sätt som lite obegripliga, men när jag lägger dem ifrån mig så är det ändå med en känsla av att ha läst någonting riktigt fint. Det är ovanligt. Jag brukar bli irriterad och tappa intresset när böcker känns krångliga och gåtfulla.

Varje Torgny Lindgren-bok är lite som en gåta med flera lager. Det märks att litteraturvetare och kulturskribenter verkligen hittar de där lagren och berörs av dem. Jag kan inte läsa så. Men jag läser ändå och det finns någonting i rösten som värmer och håller mig kvar. Om Torgny Lindgren har skildrat det Västerbotten jag känner igen? Nej, nej. Om Torgny Lindgren berättar om människor och händelser som jag kan relatera till? Nej, inte det heller egentligen. Det måste verkligen finnas någonting magiskt i Lindgrens sätt att berätta. Om man, som jag, har haft förmånen att lyssna på honom i författarsamtal så vet man också hur fängslande hans berättelser även var när han talade. Otroligt. Det är verkligen en speciell röst som har lämnat oss.

(Ja, sedan har vi Hummelhonung förresten… Den vill jag inte blogga om idag…)

2017-03-19
Din tjänare hör

Sara Lidman hör till Västerbottens stoltheter, får man nog säga. Hon har till och med förärats ett konstverk vid Umeå centralstation, där hennes texter finns bakom en upplyst glasvägg och citat pryder marken. Som Umeåbo har jag naturligtvis varit nyfiken på denne författare och det var därför med höga förväntningar som jag började läsa Din tjänare hör, vilket alltså är första delen i den så kallade Jernbanesviten, där Lidman skildrar livet i Norrlands inland under 1800-talet.

Men åh, så långsamt det har gått att läsa ut den här boken! Jag har läst och börjat om och läst om igen sedan i april och nu är den äntligen avslutad. Jag tycker att den här boken har varit märkligt svår att komma in i. Huvudpersonerna är många, dialekterna gör ett och annat svårtolkat och handlingen är inte speciellt klart utstakad. Jag kan faktiskt inte redogöra riktigt för vad den här boken handlar om. En och annan episod är rolig eller rörande, men trots att jag nu till slut har gått i mål med den här boken så ser jag inte riktigt karaktärerna klart framför mig. En del av problemet är nog att Din tjänare hör är den första delen i en serie och det som presenteras i just den här första delen är karaktärerna och ett frö till det som böckerna kommer att kretsa kring i senare delar, d.v.s. järnvägen, norra stambanan. Jag tror att den som tar sig tid att läsa fortsättningen kommer att se mycket mer i den här boken än vad jag gjorde.

Haha. Åh. Det här är ju mitt fel, till största delen, såklart. Jag har inte gett den här boken tillräckligt med tid, inte suttit ned och tolkat och funderat som man kanske borde. Det jag kan säga om den är väl på sin höjd att om du läser den, vilket du förmodligen borde, så ge den tid!

Själv läser jag hellre Kerstin Ekman. Exempelvis.

Boken finns bland annat hos Adlibris och Bokus.

2015-07-05
Det blev bokcirkel ändå

Jag trodde inte att jag skulle komma iväg på bokcirkel här om dagen, för just nu har jag så fruktansvärt mycket jobb som har kört ihop sig. Jag fixar det sista med min avhandling, nämligen, och det är miljoner detaljer att få ihop och deadlines att hålla. Man blir helt snurrig.

Det var faktiskt en otroligt skön paus att gå på bokcirkel, även om det inte blev en jättelång stund. Vi hann diskutera Klingsor i alla fall. Jag hade glömt väldigt mycket, kände jag, men min bokcirkelkompis Nobelprisprojektet har lyssnat på den fram och tillbaka och memorerat det mesta, kändes det som, så jag fick hjälp med att fräscha upp minnet. Jag tyckte faktiskt om Klingsor. Känslan minns jag! Vi brukar betygsätta böcker som vi läser i cirkeln och Klingsor fick 3 i medelbetyg. Det innebär inte att alla tyckte att den var ”ganska bra”, utan att några tyckte att den var kass och andra gillade den. 😉 Jag hör till de gillande, som sagt. Jag fattar att man kan uppfatta den som ältande, seg och absurd, men jag tyckte den var rolig. Den är någonting komiskt i denna berättelse om en medelmåttig konstnär i Norrlands inland som har stora tankar om sig själv…

Den här boken har vi läst på vårt lilla Västerbottentema som vi har kört nu under vintern/våren och nästa författare blir Sara Lidman. Jag har inte läst någonting av henne förut, så det ska bli intressant. Vi har en omröstning på gång just nu och jag hoppas att Din tjänare hör vinner, för den har jag redan hemma. Hehe.

Apropå författare från Västerbotten… Känner ni till Norrlands litteraturpris? Det gjorde inte jag fram tills för två dagar sedan, då jag läste en lista på nominerade titlar till årets pris. Det är alltså ett pris som delas ut av Norrländska litteratursällskapet. Bland de nominerade finns bland annat Kristina Sandberg för sina böcker om Maj. Jag läser del två just nu och är mycket förtjust. Det är fantastiska böcker om hemmafrulivet vid 1900-talets mitt. Bland de nominerade finns också flera andra författare som jag är nyfiken på. Det är nästan så att jag tycker att vi borde lägga till minst en Västerbottenförfattare till vårt tema. 😉

2015-04-17
Klingsor

Två författare åker till Västerbotten för att gå i konstnären Klingsors fotspår och skriva hans biografi.

Klingsors konstnärskap börjar när han hittar ett vint glas i skogen. Det är som att det har formats av den snedhuggna stubben och fått ett liv och nu vill Klingsor skildra livet, livet i tingen. Han målar stilleben efter stilleben i olja och han utbildar sig genom en brevkurs. Varje stilleben föreställer de ting han har omkring sig, vanliga bruksföremål. Brevkursen kommer att leda honom till kärleken, men hans konstnärliga utveckling kommer att stå och stampa. En utställning i Avaträsk blir det, men inte så mycket mer. Behövs det mer? Lindgren skriver om en konstnär som verkar ha ro och verkar ha sin egen mening i sitt skapande. Och det är ju otroligt fint.

Det är inte helt lätt att skriva om den här boken. Den är inte speciellt lång och på något sätt är det själva berättandet som är det mest fascinerande och inte berättelsen i sig. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som är så härligt med den här boken, men det är sannerligen en fin bok. Den är både rolig, varm och tänkvärd och Lindgren lyckas verkligen säga något intressant om skapandet och betraktandet, samtidigt som han skildrar Västerbotten och den där stereotypa bilden av människorna som bor i det norrländska inlandet och deras blygsamhet. Är det ens möjligt att måla något från Västerbotten? Klingsor får rådet att lämna sin hemby, men å andra sidan är det just en av hans målningar med ett annorlunda motiv som blir hans mest misslyckade.

Jag blev glad av den här boken! Den är så fint berättad också, genom författarna som ställer frågor, försöker hitta svar, försöker förmedla vad det det här konstnärskapet består av. Jag kan särskilt rekommendera att lyssna på ljudboken, som är uppläst av författaren själv. Det förhöjer verkligen upplevelsen att få lyssna till Torgny Lindgren!

Boken finns utgiven av Norstedts och du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är DN, Och dagarna går och Kulturbloggen.

2015-03-17