Ya-Ya flickorna har inte en lika framträdande roll i den här boken, som är en fristående fortsättning på succéromanen Ya-Ya flickornas gudomliga hemligheter, istället är det andra människor i deras närhet som berättar om episoder från deras liv. Vivi, Sidda och de andra från Pecan Grove i Louisiana är dock tillbaka i den här boken, likaså cajunmaten, den olidliga hettan och lantlivet. Det är en skön miljö att drömma sig in i. Detta trots att tillvaron knappast är odelat ljus för bokens huvudpersoner. Här förekommer både missbruk, fattigdom, misshandel och annat skit.
Trots de lite mörkare fläckarna som boken skildrar känns den ändå mest som en varm feelgood-roman. Den berör inte direkt på djupet och stör inte heller. Behaglig läsning!
Det här är ingen ny bok direkt. Sedan den kom ut har den hunnit läsas av fantastiskt många människor och förvandlats till en film. Den har också fått uppföljare och det är på grund av uppfölarna som jag över huvud taget satte tänderna i den här boken. Jag hittade nämligen en av dem i en rea-låda och slog till och därför blev jag lite tvungen att leta upp den här romanen i bibliotekets arkiv.
Det har varit en trevlig läsning. Huvudpersonen är Sidda, som plötsligt börja tveka på om hon verkligen ska gifta sig. Hon och hennes mamma, Vivi, som är en del av Ya-Ya flickorna, har brutit helt med varandra sedan en tid tillbaka. Det är alltså ganska rörigt kring Sidda när hon bestämmer sig för att dra sig undan en stund för att fundera. Under den tiden hinner hon börja nosa en del på Ya-Ya flickornas gudomliga hemligheter (i form av en klippbok) och hitta en massa sanningar om sig själv, hennes mor och deras förhållande till varandra.
En mysig bok om relationer! Den är inte alltigenom lättsmält, men är i det stora hela rolig och underhållande. En bok som passar bra att slöläsa i sommarvärmen! Jag hoppas att uppföljaren är lika bra.
Frukost på Tiffany’s är nog mer känd som film än som bok. Boken innehåller förresten inte bara just titelnovellen utan också tre andra, kortare, noveller. De känner nog nästan ingen till alls.
För att börja med just Frukost på Tiffany’s kan jag inte påstå att den sa mig särskilt mycket. Den handlar om Holly, som lever ett märkligt liv, fullt med fester, karlar (prostitution till och med) och pengar, som hon bland annat får för att ge meddelanden till en man som sitter i fängelse. Jag vet inte vad novellen vill berätta. Kanske är den bara tänkt att uppröra med Hollys lite skandalösa liv.
Bokens andra novell, Ett hus av blommor, känns som en töntig vuxensaga med en sensmoral som jag inte förstår. Först de två sista novellerna, En diamantgitarr och Ett julminne, faller mig i smaken. Den ena handlar om en vänskap mellan två män i fängelse och den andra om en vänskap mellan en pojke och en äldre släkting. Det är svårt att skriva om dem utan att säga för mycket, men de är i alla fall precis som jag tycker att noveller ska vara: lagom långa och med lagom tempo, så att man inte tappar intresset.
Noveller är inte helt lätt. Det krävs en del skicklighet för att kunna både bygga upp och avsluta en berättelse på så få sidor som en novell brukar rymma. Jag tycker att Capote har lyckats väl med de två sista, men jag kan inte riktigt förstå varför berättelsen om Holly har blivit en sådan klassiker.
Så var det äntligen dags att läsa slutet på denna berättelse, om kampen mellan det onda och goda i trollkarlsvärlden. De sex föregående böckerna har sakta men säkert byggt upp en spänning. I de första böckerna kan man inte riktigt förstå vad som händer och vad allt syftar till. Huvudpersonen är en liten kille, som upptäcker att han kan utöva magi. Han dras in i trollkarlsvärlden, som existerar lite parallellt med den värld vi känner till, och börjar i bok efter bok att inse att det finns en stor ondska som han kanske är utsedd till att förgöra. Jag ska erkänna att jag inte blev frälst till en början, men ju äldre den lilla killen blev, desto råare blev världen omkring honom och när jag vände det sista bladen i den sjätte boken kunde jag inte göra annat än att känna mig rejält fast i denna berättelse. Jag vet inte om någon annan bok har väckt en sådan nyfikenhet hos mig och fått mig att vilja sträckläsa så mycket.
Spänningen var alltså rejält uppskruvad från sida ett och hela den närmare 800 sidor tjocka boken, den sista boken om Harry Potter, har jag nu läst ut i en rasande fart. Det känns närmast tomt nu. Frågetecken från tidigare böcker har rätats ut. Kanske är den här sista boken om Harry Potter lite väl pretentiös på sina ställen, men jag ser gärna förbi det. Det här var en underbar läsuppelvelse! Och till min lycka är inte den här sista boken en snabb redogörelse för hur Harry Potter steg för steg går till väga för att slutföra det uppdrag han getts. Tack och lov hinner den nämligen ta en del svängar så att det är nervkittlande ända till slutet.
Jag har inte så mycket mer att skriva. De flesta bokintresserade har nog provat Harry Potter och gillar man de här böckerna så gör man. Gillar man de inte kan man kanske tycka att de är töntiga, att en del personer blir lite väl glorifierade och att en del saker är förutsägbart eller avhandlas för snabbt. Själv har jag verkligen fastnat för Potter. Det är den enda fantasy hittills som jag faktiskt tycker har varit läsvärd. Som vanligt är jag mycket glad åt att den handlar om människor med känslor och med både dåliga och bra egenskaper istället för om abstrakta sagofigurer. Man kan leva sig in i böckerna och känna igen sig, trots att den utspelar sig på en skola som lär ut trollkonst, samtidigt kan man också drömma sig bort till den magiska värld boken utspelar sig i. De flesta kan nog hitta något i de här böckerna.
Nu hoppas jag bara att Rowling sätter punkt på historien på riktigt och inte får för sig att skriva en till serie om häxor och trollkarlar på Hogwarts. Det skulle förta ganska mycket av grejen för mig. De här böckerna var bra och liknar inte riktigt några andra och för mig ska det vara så.
Boken tar sin början 1978, då en fest får att abrupt slut för några tonåringar. En av tjejerna i gänget, Karen, blir plötsligt medvetslös. Medvetslösheten är en koma som kommer att vara i 17 år framåt. Under den tiden hinner Karen med att, med hjälp av kejsarsnitt, föda det barn, som hon och hennes kille, Richard, har väntat utan att han har vetat om någonting. Livet tar en skarp vändning för både Richard och de andra i gruppen, som få se deras vän börja tyna bort, men det är inte bara Karens och de andras liv som förändras medan tiden går. När Karen så småningom vaknar upp ur sin koma, vaknar hon till en värld som hon inte längre känner igen.
När Karen vaknar upp har hennes vänner fullt upp med sina liv, som innerst inne är rätt meningslösa. De jobbar inom filmindustrin, går på droger och ägnar sina barn för lite uppmärksamhet. Det är något som saknas, inte bara hos de gamla vännerna, utan också hos alla människor. En stor förändring är på väg mot världen och bara Karen har sett glimtar om vad som ska hända. Det hon ser är att jorden kommer att gå under.
Det är en ganska pladdrig bok, som utåt sett handlar om några helt vanliga människors liv, men också väcker frågor om varför vi lever som vi gör. Det tog mig lång tid att läsa ut boken. Det är säkert många som finner den tankeväckande och kanske underhållande. Själv tyckte jag dock mest att den var seg. Dessutom känns språket styltigt med en massa konstiga slanguttryck och vardagssvenska. Översättningen känns inte helt lyckad helt enkelt. Jag blev inte så imponerad, men boken har en hel del ljusglimtar och jag tycker mycket om Couplands sätt att berätta.
Under studietiden träffade Mitch en alldeles speciell lärare, Morrie. Han kom att bli mer än bara en lärare: han kom att bli mer som en livscoach och en vän. Efter studenten skiljdes de åt med Mitchs löfte att han skulle höra av sig. Det hinner dock dröja många år innan han slutligen gör som han lovat. När Mitch kontaktar Morrie igen är det för att han har fått reda på att Morrie sedan en tid tillbaka lider av en obotlig neurologisk sjukdom, som sakta gör honom förlamad och till slut kommer att leda till hans död.
Under de sista månaderna av Morries liv börjar Mitch och Morrie att träffas regelbundet igen och de samtalar om livets svåra frågor. Det är en rörande berättelse om en döende man som delar med sig av sina insikter. Hans tankar kring åldrande och död är osjälviska och förunderliga.
Den här lilla boken hinner behandla en hel del filosofiska och fina tankar och det är också svårt att inte beröras av berättelsen om vänskapen mellan Mitch och hans forna lärare och Morries sista månader. Ändå når den inte ändra fram hos mig. Kanske är det för att jag alldeles nyligt läste ut en annan bok om döende, Tätt intill dagarna, och faktiskt inte orkar engagera mig så mycket mer i dessa svåra frågor just nu. Kanske var det av någon annan anledning.
Jag hade inte förväntat mig den här tegelstenen när jag gick till biblioteket för att hämta ut Anna Gavaldas senaste. Båda hennes tidigare böcker är ganska tunna i omfånget, men den här landar på 535 sidor. Trots den markanta skillnaden i längd känner jag igen Gavaldas sätt att berätta. Det är roligt och tragiskt och det är vackert och vardagligt på samma gång.
Berättelsen kretsar kring fyra människor och deras brokiga liv. Vad de har gemensamt är den ensamhet som för dem samman och blir början till stora förändringar i deras liv. Framför allt får vi följa Camille, som har hamnat på glid i livet och slutat teckna trots att hennes konstnärliga begåvning är en av de största sakerna hon har. Istället för att ägna sig åt måleriet bor hon i ett kallt och dragit kyffe och jobbar som städerska på nätterna. Hennes tillvaro är miserabel och tvingar henne till sist några våningar ner i huset, ner till Philou – den stammande, ensamma och historieälskande vykortssäljaren, som hjälper henne när hon blir sjuk och när hon inser att hon inte kan stanna i sin så kallade bostad. I samma lägenhet bor också Franck, som arbetar och sliter alldeles för mycket och inte har en sekund över till sig själv, särskilt inte sedan hans mor, Paulette, blivit för gammal för att klara sig själv och som därför kräver hans tid.
Det här är en sådan där bok som man blir glad av och som man blir helt fylld av hopp efter att ha läst. Det är en varm och levande berättelse om fyra människor och hur livet kan förändras när man tar sig ur ensamheten och vågar släppa människor inpå livet. En oerhört fin bok!
Ännu en gång återvänder Jonas Gardell till Juha, Jenny och de andra som växte upp i Sävbyholm på 70-talet. Återigen är det Juha som ser i backspegeln och glimtar från det som varit varvas med en berättelse om hur Juha åker runt och besöker gamla klasskompisar för att ta reda på vad som hände på skolavslutningen i nian, då han själv lämnade Sävbyholm för att aldrig mer komma tillbaka. Det är Jennys berättelse som han vill ta reda på. Vad var det som hände Jenny? Äckel-Jenny, Jenny med det flottiga håret, Jenny som aldrig har fått vara med.
Det är en obehaglig historia som rullas upp, men som vanligt är Gardells böcker aldrig fria från hopp och styrka. Jenny känns som en bra bok att avsluta den här trilogin med. Som läsare får man se hur vuxenlivet ter sig för de tonåringar som tidigare böcker har handlat om och man får se hur märkta alla är efter vad de varit med om under åren i Sävbyholm, paradiset på jorden. Tyvärr känns dock inte boken lika berörande som tidigare böcker. Kanske för att den är lite splittrad mellan nutid och återblickar. Det är dock en mycket bra bok, där Gardell som vanligt tar upp utanförskap och ensamhet på ett sätt så att vem som helst kan känna igen sig.
Att göra en fullständig och perfekt beskrivning av en människa är någonting som får anses vara omöjligt. Den här bokens berättare gör dock ett försök att beskriva en slumpvis vald människa. Människan som ska beskrivas blir Anna och berättaren inser själv att det bara är Annas näsa som hon har lyckats beskriva på ett bra sätt.
Det här är dock ingen jättetunn roman, så den innehåller trots allt någonting som måste anses vara en beskrivning. I boken får vi följa Anna genom hennes liv och se vad som händer henne i livet och följa henne i hennes möten med andra människor.
Det hade kunnat vara intressant, men jag tycker mest att boken är tråkig. Ett liv är vanligtvis ganska långt och det består mest av dagar som är tråkiga vardagar. Att läsa en beskrivning av en människas liv kan således vara rätt tröttsamt. Åtminstone blev jag rätt uttråkad av den här boken. Dessutom känns det som att vissa saker ältas om och om igen. När Anna blir ovän med en kär vän får vi i kapitel efter kapitel läsa om hur svårt hon tar det.
Jag tycker inte att det någonsin blir särskilt engagerande eller spännande. Det är rätt och slätt en bok om en helt vanlig människas liv. Visst händer det saker i Annas liv, men boken berättas av en tredje person och Annas verkliga känslor och tankar försvinner ofta för att ge plats åt beskrivningar om ditt och datt. Jag blev inte så road.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Ya-Ya flickorna har inte en lika framträdande roll i den här boken, som är en fristående fortsättning på succéromanen Ya-Ya flickornas gudomliga hemligheter, istället är det andra människor i deras närhet som berättar om episoder från deras liv. Vivi, Sidda och de andra från Pecan Grove i Louisiana är dock tillbaka i den här boken, likaså cajunmaten, den olidliga hettan och lantlivet. Det är en skön miljö att drömma sig in i. Detta trots att tillvaron knappast är odelat ljus för bokens huvudpersoner. Här förekommer både missbruk, fattigdom, misshandel och annat skit.
