Cecilia är den ständigt glada och glättiga hemmamamman som har exakt allt i livet perfekt planerat och i ordning. Varje lite tupperwareburk är prydligt uppmärkt, inköpslistorna är en ren uppvisning i planering och varje liten detalj i ungarnas födelsedagskalas är noga uttänkt. En dag, när hon är på vinden för att ordna med något, så råkar hon stöta till en av makens mer röriga högar. Ut far ett brev med hennes namn textat på framsidan och med påskriften ”öppnas i händelse av min död”. Nyfikenheten är stor, men Cecilia avhåller sig från att öppna det. Ett tag. Sedan trillar hon dit och plötsligt ställs allt på ända. Vem är hennes make egentligen?
Samtidigt som detta sker så packar Tess ihop sina och sonens viktigaste saker och tar flyger till hennes mamma. Hennes man har precis meddelat att han och Tess’ bästa vän är förälskade i varandra och vill leva tillsammans. Tess liv är slaget i spillror och nu flyr hon från problemen. I hennes gamla hemstad, där mamman bor, förbereder sig samtidigt Rachel för årets jobbigaste dag: årsdagen för när hon förlorade sin dotter. Vägarna kommer att korsas för Cecilia, Tess och Rachel och på ett snyggt sätt rullar författaren upp vad som har hänt och hur allt hänger ihop.
Berättelsen liknar filmen Butterfly effect och liknande historier som utforskar ”fjärilsffekten” – hur små händelser kan få stora effekter någon annanstans i systemet. Jag tror att vi alla någon gång har funderat och grubblat över hur saker och ting hade blivit ”om bara…”. Den här boken handlar om just det och den är uppbyggd så att det blir spännande som i en deckare. Jag tyckte faktiskt att boken var en riktig bladvändare.
Samtidigt måste jag erkänna att jag inte blev helt tagen med storm. Till en början hade jag oerhört svårt för det som jag uppfattade som extremt unkna könsroller. Överlag bygger faktiskt boken på en hel del klichéer och den bjuder också, trots spänningen, på en del rejält förutsägbara grejer. Som så ofta med den här typen av feel good-berättelser så är det dock lätt att ha överseende med små brister. Det här är en underhållande och avkopplande bok, varken mer eller mindre. Läsvärd!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en riktig bladvändare om hur små, obetydliga händelser kan få oerhörda konsekvenser och hur människors vägar kan korsas på oväntade sätt.
Betyg: 3+ påskharar av 5.
Citerat ur Öppnas i händelse av min död
””Det finns inget smör”, konstaterade Isabel. ”Inget margarin heller.”
Hon vände sig om från kylskåpet och tittade uppfordrande på sin mamma.
”Är du säker på det?” frågade Cecilia. Hur hade det gått till? Hon glömde aldrig en basvara. Hon hade ett idiotsäkert system. Hennes kylskåp och skafferi var alltid välfyllda. Ibland ringde John-Paul på väg hem från jobbet och frågade om hon ville att han skulle ”köpa mjölk eller något” och hon svarade alltid: ”Öh, nej?””
Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty
Om Öppnas i händelse av min död och Liane Moriarty
Liane Moriarty (född 1966) är en australiensisk författare. Hennes stora genombrott kom med romanen Öppnas i händelse av min död, som har sålts i över 2 miljoner exemplar och som nu är aktuell för en filmatisering. Hennes senaste roman är uppföljaren, Stora små lögner, som kommer på svenska 2016. Liane Moriarty har en hemsida och en fansida på Facebook.
Baksidestext
”Tänk dig att din man hade skrivit ett brev till dig, ett brev som bara får öppnas efter hans död. Föreställ dig också att brevet innehåller hans djupaste, mörkaste hemlighet. En hemlighet som kan förstöra inte bara det liv och den familj ni har byggt tillsammans, utan också andras. Tänk dig att du hittar det här brevet när din man fortfarande lever…
Cecilia Fitzpatrick är en framgångsrik affärskvinna, en mycket älskad fru och mamma och omtyckt av många. Hennes liv är välordnat och det är också hennes hem. Hennes äktenskap med John-Paul är lyckligt, de har tre döttrar och bor i Sydney i Australien. En dag när hon är uppe på vinden ramlar en kartong ner från en hylla där hennes man sparar gamla kvitton. Ur kartongen faller ett förslutet kuvert. Brevet är till Cecilia från John-Paul, men får öppnas endast då han är död. John-Paul är på tjänsteresa men när han ringer berättar Cecilia om brevet, han avfärdar det och ber henne slänga det utan att läsa. Men Cecilia blir inte lugnad utan ännu mer förbryllad. Varför fanns brevet på vinden, i en obetydlig kartong? Ska hon trots allt öppna brevet och läsa, eller? Plötsligt har hennes liv tagit en helt ny vändning på grund av ett brev från hennes man, ett brev som innehåller något hon aldrig skulle kunna föreställa sig…
Internationella succéförfattaren Liane Moriarty har skrivit en gripande, tankeväckande roman. Hon berättar om ett äktenskapsdrama med också om flera personers livsdramer. Den brännande frågan är: Hur väl känner vi egentligen den vi lever med?”
Rosieeffekten är en fristående uppföljare till feelgoodromanen Projekt Rosie. Böckerna kretsar kring Don, som ”inte är direkt genomsnittlig”, som han själv brukar betrakta det. Det framkommer inte i någon av böckerna vad han eventuellt har för diagnos och det tycker jag är sympatiskt faktiskt. Däremot är det ganska uppenbart att han har ett lite eget sätt att betrakta världen och att han har väldigt utpräglade autistiska drag. Just det här ”inte direkt genomsnittliga” är det jag älskar att läsa om i de här böckerna. Utan att vara det minsta autistisk själv kan jag förvånansvärt ofta känna igen mig i Dons ständiga strukturerande och försök att hitta rationella argument i en rörig värld. Jag både ömmar för, oroas och roas av Don – och känner igen mig emellanåt, som sagt.
I den första boken gav sig Don in i ”projekt fru”, som gick ut på att försöka hitta en livskamrat. Hans omfattande enkäter, som skulle vara till hjälp för att ringa in rätt kvinna, blev ingen succé, men det ordnade sig i alla fall till slut. Nu är han lyckligt gift med sin Rosie. I Rosieeffekten har paret flyttat till New York, där Don gästforskar på Columbiauniversitetet och Rosie försöker att sy ihop sin avhandling samtidigt som hon går på läkarprogrammet. Paret har fullt upp med sina studier och jobb – även sina extrajobb som bartenders – och varandra när det plötsligt visar sig att Rosie är gravid. Don försöker att hantera detta genom att betrakta även detta som ett projekt. Han ser direkt att han kan ha en viktig roll i att coacha Rosie i att äta gravidvänlig mat och att undvika stress. Strategin är ett misslyckande. Rosie och Don slits allt längre isär och tvivel väcks om Don verkligen kan bli en bra pappa. Kan han ens känslomässigt knyta an till den nya familjemedlemmen?
Boken är fylld av tokroliga scener och knäppa sidospår, men till stor del är den faktiskt inte speciellt uppåt. Trots alla speciella omständigheter och annorlunda personer som figurer i boken så skriver Simsion på ett verkligt insiktsfullt sätt om hur ett förhållande kan gå sönder, hur ett par sakta men säkert kan dras allt längre ifrån varandra tills ingenting av det som varit finns kvar. Jag blev överraskad över att boken handlade så mycket om problem i Dons och Rosies relation, men jag tyckte faktiskt att det var ett bra drag. Jag hade nog inte tyckt hälften så bra om en bok som bara hade varit fylld av knasroliga mamma-pappa-barn-scener. Här finns faktiskt vissa sorgliga stråk, även om det i huvudsak är en feelgood, naturligtvis. Naturligtvis förstår man också att det kommer att lösa sig. Det gör ju det i den här genren. Författaren lyckas ändå hålla läsaren på halster ända in i det sista. Kanske är slutet till och med lite för abrupt.
Trots slutet håller jag ändå Rosieeffekten för en av mina feelgoodfavoriter. Den är en varm, fin, rolig, tankeväckande och härlig feelgoodbok om kärlek och föräldraskap – och om att ”inte vara direkt genomsnittlig”. Genom att skriva om Don och att skildra allting utifrån hans sätt att se på världens gör Simsion faktiskt något nyskapande av en genre som lätt faller in i klichéer. Det här är en bok i min smak!
I korthet:
Rekommenderas för: alla som vill läsa en varm, fin, rolig, tankeväckande och härlig feelgoodbok om kärlek och föräldraskap – och om att ”inte vara direkt genomsnittlig”.
Betyg: 4+ blåfenade tonfiskar av 5.
Citerat ur Rosieeffekten
”Jag ägnade nästan två veckor åt Dewhurt’s Textbook of Obstetrics and Gynaecology (åttonde upplagan) samt en genomgång av filmklipp på internet innan jag bestämde mig för att materialet behövde kompletteras med praktisk erfarenhet. Det var som att läsa en bok om karate – givande till en viss gräns, men inte tillräckligt för att ge attackberedskap. Turligt nog befann jag mig, som medlem av den medicinska fakulteten, i en sits där jag hade tillträde till sjukhus och kliniker.
Jag bokade ett möte med David Borenstein på hans kontor.
”Jag skulle vilja förlösa ett barn.”
Dekanens min var svårtolkad, men ”entusiastisk” var inte ett av alternativen.”
Om Rosieeffekten och Graeme Simsion
Graeme Simsion är en australiensisk entreprenör och författare. Hans debutbok, Projekt Rosie, kom ut 2012 efter att ha vunnit ett debutantpris för bästa opublicerade manus. Ursprungligen skrevs boken som ett filmmanus innan den kom att bli en bästsäljande roman. Simsion har, förutom författandet, doktorerat, arbetat med IT, drivit ett eget företag inom IT-branschen, jobbat som föreläsare, importerat viner samt ägt en antikhandel. 2014 kom uppföljaren till Projekt Rosie, Rosieffekten. Graeme Simsion har en hemsida, en fansida på Facebook samt twittrar under @graemesimsion.
Översättare: Marianne Mattsson.
Originalets titel: The Rosie effect.
Utgivningsår: 2015 (Forum).
Antal sidor: 415.
Andras röster: Böcker i örat.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
Den charmiga feelgood-romanen Projekt Rosie blev en bästsäljare världen över. Alla som undrat hur det går för den udda huvudpersonen Don Tillman får nu svaret i uppföljaren Rosieeffekten.
Don Tillman har gift sig med sin Rosie och de har flyttat till New York, där båda forskar vid Columbia University. Don har svårt att passa in i sociala sammanhang och försöker desperat upprätthålla sitt strukturerade liv som styrs av scheman, listor och rutiner. Det går helt överstyr när Rosie meddelar den glada nyheten: hon är gravid!
Att bli förälder är svårt för vem som helst att förbereda sig på, men för Don är det nästan oöverstigligt. Han måste nu se till att Rosie inte äter något olämpligt, räkna ut att han förväntas vara med vid ultraljudet, och han får mycket men kanske inte så god hjälp av sina sex vänner. Den blivande pappan leds in på helt fel banor och när han till slut inser det är det kanske för sent. Då riskerar han åtal, landsförvisning och värst av allt: att förlora Rosie.”
Dimma över Darjeeling är den andra boken om Göran Borg. I den förra boken, Delhis vackraste händer, hade Göran precis förlorat jobbet och var kanske inte på topp. En oplanerad resa till Indien fick honom dock att blomma ut och gjorde också att han lärde känna Yogi. Nu är Göran tillbaka i Sverige och han är singel igen och har börjat jobbat på en ny kommunikationsbyrå. I tankarna är han dock allt som oftast i Indien och det krävs inte mycket för att han ska ge sig iväg igen. Lite oklarheter mellan honom och en nyfunnen vän får honom att sticka istället för att prata.
I Indien borde det vara fullt upp med bröllopsbestyr. Det är nämligen tänkt att Yogi ska gifta sig med sin älskade Lakshmi. När Göran kommer dit inser han dock snabbt att något är fel och snart förklarar Yogi att trubblet handlar om pengar. Lakshmis far har inte pengar till bröllopet. Det är tänkt att inköpet av ett teplantage ska lösa problemet, men inköpet ger dem egentligen bara fler problem. Det står snart klart att Yogi (och hans blivande svärfar) har blivit lurade. De har inte köpt det teplantage som de trodde och står nu med en minst sagt förfallen egendom istället för det blomstrande plantage som de trodde att de hade köpt.
Sedan följer äventyr och förvecklingar och komiska scener. Maud Olofsson spelar t.ex. en liten biroll, vilket är skoj.
Jag konstaterade efter att ha lyssnat på den första delen i serien att jag tycker att de här böckerna har fått för lite uppmärksamhet. Jag tycker inte att jag har hört det snackas om Bergstrands böcker någonstans, medan andra feelgoodgiganter, som Fredrik Backman och Jonas Jonasson får väldigt mycket media. Bergstands böcker är helt klart läsvärda feelgoodböcker. Det är inte storslagna läsupplevelser, men de är faktiskt både roliga, varma och underhållande och så är det ju lite mysigt att de utspelar sig i Indien också, även om de säkert inte ger en särskilt mångfacetterad bild av landet eller kulturen, trots allt. Vad jag också gillar med de här böckerna är att de handlar om kompisar och vänskap. Feelgoodböcker och andra böcker kretsar mer än gärna kring kärlek och många romaner har också teman som behandlar problematiska vänskapsrelationer på olika sätt, men det finns inte supermånga böcker där karaktärerna ställer upp för varandra, har det kul och gör äventyrliga grejer ihop. Vi har ett samhälle med en väldigt stark par-norm, så jag välkomnar sådana här böcker som handlar om andra relationer.
Sedan kan jag tycka att den första boken i serien är lite vassare än Dimma över Darjeeling. Det blir lite väl hattigt och lite mycket av allt när de reser omkring och löser problem som uppstår. Men allt som allt tycker jag verkligen att det här är en läsvärd bok!
I korthet
Rekommenderas för: Alla som är nyfikna på Indien och som vill koppla av med en lättlyssnad feelgood.
Betyg: 3 samosas av 5.
Om Dimma över Darjeeling och Mikael Bergstrand
Mikael Bergstrand är en svensk författare, journalist och föreläsare. Han är kanske mest känd för sina feelgood-böcker om Göran Borg och hans äventyr i Indien. Precis som sin romankaraktär kommer Bergstrand från Malmö, men har också bott i Indien, vilket är ett land som han fortfarande besöker regelbundet. Mikael Bergstrand har en hemsida och en fansida på Facebook.
”I Mikael Bergstrands fristående uppföljare till den framgångsrika Delhis vackraste händer får vi återigen möta den bittre medelålders mannen Göran Borg.
Han är tillbaka på svensk mark, och på god väg att falla ner i sina gamla hjulspår igen efter den omvälvande resan till Indien och förälskelsen i skönhetssalongsföreståndarinnan Preeti. Men så ska hans bäste vän Yogi gifta sig, äntligen, med sin stora kärlek Lakshmi, och Göran beger sig åter till Indien för att hjälpa honom med förberedelserna inför den stora bröllopsfesten.
Göran följer med Yogi till Darjeeling för att inspektera den teplantage som Yogi köpt för sin svärfars pengar, och som ska bidra till finansieringen av det hela. Men den liknar inte på något sätt de vackra bilderna i säljarens prospekt, utan är i stort förfall. Så nu börjar istället jakten på lurendrejaren och kampen att återfå både pengarna och heder och ära för Yogi. De båda kumpanerna ger sig ut på en strapatsrik resa genom Indien som kommer att ställa dem på svåra prov och utmana deras vänskap.
Dimma över Darjeeling är en roman om fördomar och egoism, om att ta sig upp ur sina nedgröpta hjärnspår och hitta ny mark, om mod, lojalitet och vänskap. Och om den svåra konsten att leva här och nu. Den är skriven med samma mänskliga värme som föregångaren och bjuder på lika många goda skratt längs vägen.”
Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri är en roman om bottenlös sorg, bultande kärlek och ett tidsdokument över vårt samhälle och den rasism som finns överallt. Betyg: 5 minnen i Erfarenhetsbanken av 5.
Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri
Samuel har gått bort i något som kan vara en bilolycka, men som kanske var ett självmord, medan en författare försöker att förstå vad som egentligen hände. Författaren söker upp de som stod Samuel nära och de som bara råkade finnas i Samuels närhet. Vem var Samuel? Vad hände i hans liv vid tiden innan den tragiska händelsen? I korta minnesfragment spelas allting upp, ofta berättat växelvis av rumskompisen och vännen Vandad, som kanske var något mer än så, och exflickvännen Laide. Minnen och motiv går inte alltid ihop, men sakta börjar det klarna hur Samuels liv såg ut och berättelsen rör sig mot den ödesmättade dagen, slutpunkten – och mot författarens egna motiv och minnen, författarens sorg, önskan att förstå, rädslan över att glömma, oförmågan att gå vidare.
På vägen mot slutet skriver Jonas Hassen Khemiri om en förälskelse som blossar upp och suddar ut allt runt omkring. Med pricksäkra detaljer berättar han om förälskelsens första berusande fas, tvivlen som smyger sig på, rädslan för att bli sviken. Från de löjliga sms, som kärleksparet skriver, till kompisarnas trötta, men överseende reaktion, har Khemiri lyckas skriva ett väldigt trovärdig och på många sätt igenkännbar kärlekshistoria, men boken har fler bottnar än så, många bottnar, faktiskt. Khemiri skriver om trendkänsliga stockholmare som köper ekologiska citroner medan papperslösa kvinnor i samma stad blir misshandlade av sina män, vilka de inte kan lämna eftersom att kvinnorna då kan hamna på förvaret och utvisas. Rasism och situationen för papperslösa är teman som spänner över hela boken och genomsyrar vart och vartannat minnesfragment, ibland i mer tragikomiska scener:
”Tjugo minuter senare. Fortfarande ingen taxi. Eller väldigt många taxibilar med ledig-skylten tänd som gasade förbi oss och plockade upp andra kunder längre fram. Till slut bestämde vi oss för att köra en solovink. Jag ställde mig nära ett skyltfönster med mobilen mot örat, Samuel stod ensam vid trottoaren. En Taxi Kurir stannade, Samuel öppnade dörren och sa vart vi skulle och när taxichauffören sagt ja, låtsades jag avsluta samtalet och hoppade in i taxins baksäte. […] Vi släppte av Samuel i Hornstull och fortsatte mot Örnsberg. När vi svängde av Hägerstensvägen lutade jag mig fram och visade kontanterna för taxichauffören.
– Det är ingen fara, sa jag. Jag har pengar. Jag kommer inte råna dig.
Taxichauffören log ett nervöst leende, han försökte hålla ratten lite lösare, men jag märkte hur lättad han var när jag vecklade ut min kropp ur hans baksäte och bilen återfick sin vanliga tyngdpunkt.”
Ibland blottas rasismen i mer hjärtskärande scener, som när Khemiri skriver om papperslösa kvinnor i olika tuffa situationer. Varje scen och varje vittnesmål om rasismen i vårt samhälle är berörande. Allt känns autentiskt. Det är som att Khemiri tar pulsen på samhället och skildrar tillståndet precis som det är med klassklyftor, bostadsbrist, tiggare och människor på flykt.
Med Allt jag inte minns skriver Khemiri om stora känslor och han tecknar ett viktigt tidsdokument, som också kan ses som ett skarpt debattinlägg i frågan om rasism, men jag måste samtidigt säga att trots allt detta allvar, denna brusande kärlek och bottenlösa sorg så är det humorn som verkligen binder ihop boken. Det är ofta en svart humor, men det här är verkligen en bok som gång på gång får mig att dra på läpparna. Fyndiga formuleringar, knäppa episoder och excentriska karaktärer ger boken en perfekt balans och väger upp det djupa allvaret.
Det finns dessutom en sak som jag är extra svag för när det gäller böcker. Det är mellanrummen – att författaren låter läsaren själv få upptäcka saker i en berättelse. Texter där författaren har månat om att skriva ut varenda detalj berör mig sällan lika mycket som texter där läsaren själv måste förstå vad som utspelas mellan de exakt avvägda orden. Den typen av koncentrerade texter brukar gå rakt in hos mig, som om jag lever det som sker. Här har Khemiri, som redan i sina tidigare böcker mer än väl har bevisat sin språkliga skicklighet, tagit det en nivå längre. Det här är inte bara exakt avvägda ord och en koncentrerad text, utan hela boken består faktiskt av minnesfragment. Och ja, det går rätt in i hjärtat. Det här är det mest hjärtskärande, fina, viktiga, allvarliga och roliga jag har läst på mycket länge. Den här boken har allt. Det är en fantastiskt komponerad och genomtänkt historia där nya lager vecklar ut sig hela tiden. En helt underbar bok! Jag har inte tillräckligt med ord för att förklara hur bra den här boken är.
Citerat ur Allt jag inte minns
”Men lyssnade Samuel? Litade han på sin bästa väns magkänsla? Nej, några dagar senare kom jag ut ur duschen och hittade Samuel vid köksbordet.
– Okej. Okej okej okej, ropade han, halvt glad, halvt panikfylld. Jag gjorde det precis. Jag tryckte på send. Jag messade henne!
– Vem?
– Hon. Kontaktpersonen. Tolken. Jag körde på jobbspåret. Jag tackade för senast och bad henne höra av sig om hennes klient behövde någon mer assistans. Mvh Samuel. Migrationsverket.
– Tackade du för senast?
– Ja, var det konstigt eller?
– Man tackar väl för senast om man har varit på fest? Inte om man har haft ett slumpmässigt möte på en parkeringsplats.
[…]
– Men det kan ju läsas ironiskt också.
– Vilket då?
– Tack för senast. Hon kanske ser det och tänker att det var ett skämt. Var det dumt att avsluta med ”mvh”? Det kanske var för opersonligt? Jag borde ha skrivit ut det med bokstäver – med vänliga hälsningar Samuel Migrationsverket. Eller jag kanske borde ha avslutat med Allt gott. Eller Kram? Vad tycker du? Hade det varit för mycket om jag hade…
Jag stängde ytterdörren och tryckte på hissknappen. Om jag hade kunnat avstyra allt redan där och då så skulle jag ha gjort det. Jag hade en dålig känsla. Men ödets flipperkula var i rullning och ingenting kunde stoppa den.”
Jonas Hassen Khemiri (född 1978) är en svensk författare och dramatiker som romandebuterade 2003Ett öga rött, en bok som väckte stor uppmärksamhet, inte minst för den konstruerade svenska som använts i den. För sin debutroman belönades Khemiri med Borås tidnings debutantpris och han har därefter belönats med ett flertal andra prestigefulla priser, t.ex. Aniarapriset. Khemiri är även en stark röst i samhällsdebatten, t.ex. fick han stor uppmärksamhet 2013 för sitt öppna brev till Sveriges dåvarande justitieminister Beatrice Ask. Brevet, som inleds med ”Bästa Beatrice Ask…”, är en reaktion på det så kallade Reva-projektet, vilket syftade till att verkställa fler avvisningar av papperslösa. Rasism och främlingsfientlighet är teman som ofta återkommer i Khemiris texter. Jonas Hassen Khemiri twittrar på @jhkhemiri och har en hemsida.
Förlagets beskrivning
”Folk säger att Samuel och Laide var själsfränder, att deras kärlekshistoria var helt jävla magisk, att dom var menade för varandra. Folk säger att Samuel gjorde det för att hämnas, för att han var svartsjuk, för att han ville tvinga Laide att minnas honom. Folk säger att det aldrig hade hänt om inte Vandad hade blandat sig i, att det var Vandads fel, att Vandad gjorde vad som helst för pengar.”
Allt jag inte minns är en roman om kärlek och ekonomi. Om vänskap och våld. Om Samuel som lever vidare i allas minnen, nu när Vandad sitter inspärrad, Laide har lämnat landet och huset är förstört.
Ett antal öden krockar i rasande fart i dagens Stockholm. Bakom alla röster om Samuel skymtar en person på flykt från sig själv. Vems minnesbilder går att lita på? Och vad döljer sig i det som vi inte minns?
Jonas Hassen Khemiri har skrivit en oförglömlig kärleksberättelse om vår hypersnabba tid, om priset vi människor betalar för att leva tillsammans.”
Jamaica: ett land känt för droger, dancehall, kriminalitet, förföljelse av homosexuella? Jamaica: ett paradis på jorden, med sina stränder, prunkande växtlighet och förtrollande läge i Karibiska havet. En gång i tiden kom spanjorer och britter dit och förde med sig slavar, som levde under obeskrivligt förtryck. När slaveriet avskaffades lämnades över 300 000 människor till en så kallad frihet. Deras ättlingar är fortfarande märkta av sitt folks historia. Fattigdomen är utbredd, och droghandel och kriminalitet är vanliga inslag i mångas liv. Samtidigt kommer en strid ström av rika västerlänningar till Jamaica för att semestra, gå på go go-barer, röka. Exploatera.
Bokens huvudperson är en ung svenska som har lovat en producent att hon ska skildra Jamaica i en dokumentärfilm: ”Du kan filma dina kompisars bara och folk du träffar, så får vi se hur det blir”. Och hon filmar vänner, fester, livet. Hon har varit i Jamaica ett tag, skaffat sig en pojkvän, även om förhållandet i och för sig börjar knaka, och lever både med en viss förståelse för kulturen och en skuldfylld insikt om att hon är turist och egentligen inte hör dit.
På drygt 200 sidor lyckas Ramqvist på ett insiktsfull sätt skildra Jamaica och hur livet kan se ut för ”natives”, som lever långt från turisternas skyddade sfär. Rasism, fattigdom, våld, sex och övergrepp smattrar fram över sidorna så att vilken privilegierad person som helst i väst bör få sig en tankeställare. Jag tycker att det är en helt strålande roman om turismens baksidor och hur spår från kolonialismen ännu i våra dagar är som stora sår i de samhällen som förtrycket en gång har haft sitt grepp. Det jag tycker är särskilt fantastiskt med den här boken är hur tight och precist Ramqvist har lyckats koka ner alltihop. Stilen är perfekt och varje ord sitter där det ska. Här finns inte en enda överflödig rad. Kanske avskräcker det någon att boken är så kort och att det därför blir rätt hattigt, men för mig är formen enbart imponerande. Jag tycker att det här är en mycket bra och tankeväckande bok.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en kort, omskakande roman med reportagekänsla om hur kolonialismen fortfarande genomsyrar samhället på Jamaica.
Betyg: 4,5 riddims av 5.
Citerat ur More fire
”Kanske kommer du till ett hotell på en höjd över havet, en byggnad i vacker gammal kolonialstil med en äkta brittisk tesalong, en privat patio med sittgrupp i vit plast utanför varje rum, stenlagda gångar och en slänt mot vattnet där trädgården väller fram i all sin prunkande prakt, med en liten skylt vid varje plantering så att du ska kunna se vad det är som växer där.
More fire är skriven av den svenske journalisten och författaren Karolina Ramqvist. Hon har bland annat bidragit med en text i den feministiska bestsellern Fittstim, där hon hängde ut artisten Ulf Lundell genom att publicera ett brev som hon har fått från honom och där han på ett väldigt nedlåtande sätt visar sitt missnöje över en recension. Hon twittrar på @Ramqvist.
Karolina Ramqvists första roman utspelar sig i Jamaica, där huvudpersonen har blivit kvar i en absurd känsla av frihet och tvång. Hon vet att hon är turist, och hon vet att hennes frihet är lånad eller stulen. Men landet där slavhandeln en gång hade sitt starkaste fäste öppnar hennes ögon. Hon börjar förstå att kolonialismens historia också är hennes egen. Begäret att veta och handla växer sig starkare. Hon måste leva sitt uppror. I en kärlekshistoria med en ung man ställs allt på sin spets.
More Fire är en berättelse om våld, sex och kärlek på gränsen mellan den första och den tredje världen. More Fire är en roman om längtan till något annat och om att vara eller inte vara fri, om att kunna eller inte kunna välja.
Liv till varje pris är den tredje och avslutande delen i Kristina Sandbergs uppmärksammade och hyllade trilogi om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik. Nu är 60-talet på ingång och Majs sysselsättning börjar betraktas som onyttig och omodern. Nu ska kvinnor lämna ungarna på dagis eller hos dagmammor och göra nytta i samhällets tjänst. Men att ha sett till att barnen har haft det bra? Att ha serverat lagad mat varje dag? Att varje dag i över 30 års tid ha fått ett hem och en familj att fungera och hålla ihop? Är det så dåligt?
Det är inte bara samhället som förändras. Även Majs lilla familj går in i nya faser. Nu är barnen, Anita och Lasse, vuxna och på väg att skaffa egna liv. Men Lasse, Lasse… Maj undrar om han ska stadga sig. Han gör väl ingen ung kvinna med barn? Maj oroar sig och funderar. Oron finns också för Anita, Anita, som sitter med näsan i böcker. Ska hon gifta sig en dag? Hur ska det gå för Anita, som tar studenten och ska ända bort till Lund för att studera? Och maken, Tomas, med sina alkoholproblem, som återkommer i perioder. Tomas, som i alla år har försörjt hela familjen med sin stadiga inkomst från familjeföretaget, hamnar nu i en knivig sits när familjeföretaget först blir uppköpt och sedan omstrukturerat så att Tomas förlorar jobbet. Vem ska anställa en man i 50-årsåldern? Till en början är alla vid gott mod. Det finns ett kapital, det finns möjlighet att satsa på något nytt, men satsningarna går inte så bra som man hoppats.
Böckerna om Maj är fängslande utöver det vanliga. Det är en makalös resa längs ett stycke kvinnohistoria. Sandberg skriver ingående och noga om kafferep, kvinnlig vänskap, en hemmafrus våndor. Hon skriver om en familj där barn är på väg att flyga ur boet, om att räcka till åt sina barn och barnbarn och om att hålla ihop. Jag vet knappt vad jag ska skriva för att sammanfatta den här boken och den här trilogin. Att läsa om Maj är som att få en fin gåva, att få förtroendet att få ta del av en annans människas hela liv. Det är så fint, så fint, så fint, så fint. Jag älskar de här böckerna. Jag älskar att Sandberg skriver om hemmafrulivet, samhället, familjeliv, kärlek, vänskap och ett liv som blev som det blev. När hon skriver om Majs omsorger, tillkortakommanden och kärlek… Det är så att tårarna vill spruta när jag läser. Böckerna om Maj rymmer så himla mycket människa, så himla mycket känsla, så himla mycket liv och så himla mycket historia som vill berättas. Det här är det bästa jag har läst på mycket länge. Jag kan inte riktigt fatta, vill inte riktigt förstå eller acceptera, att de här böckerna nu är slut.
Jag måste börja med att säga att titeln till den här boken, Hon som älskade honom, känns skrämmande. Jag har inte mycket till övers för romancegenren. Hittills har jag just inte läst någon romance som har känts som min kopp te. Jag hoppades verkligen att rubriken skulle syfta på något annat, att boken inte skulle vara så förutsägbar, men tyvärr så säger rubriken precis vad det handlar om. Det är en klassisk flicka blir kär i pojke-berättelse.
Huvudpersonen heter Malena och hon har jobbiga saker i bagaget. Det berättas inte så mycket om detta, inte till en början i alla fall, men det skildras hur hon nästan kryper ur skinnet i sin lägenhet i stan. Hux flux bestämmer hon sig för att bryta upp. Hon hittar ett torp ute på landet och bosätter sig där. Där ska hon kunna jobba ifred (hon är översättare), slippa stadens buller och, innerst inne, så flyr hon såklart från det hon har varit med om.
Hennes hyresvärd är en attraktiv man och en älskad familjefar. Han heter Nathan och lever tillsammans med sin fru, deras dotter och några fosterbarn. Det är en genuint varm och välkomnande familj. De målas upp som godheten själva: empatiska, omtänksamma och trygga. Hela deras tillvaro är en perfekt liten kärleksbubbla där alla tar hand om varandra och bryr sig om varandra. Malena vill hålla sig lite på sin kant, men dras in i gemenskapen när hon går med på att undervisa två fosterbarn i svenska. Fosterbarnen är flyktingar och de får verkligen Malena att tina upp. Hon får särskilt starka band till Mortaza, som spänt väntar på att få uppehållstillstånd.
Det är den här delen av berättelsen som är behållningen, tycker jag. Det hade varit en helt annan bok, men jag hade gärna sett en bok som hade handlat om Malena och hur hon stöttar Mortaza i hans tuffa situation. Tyvärr blir det inga djupdykningar i ämnet, för även om Mortaza har en central del i berättelsen, så är det den förutsägbara lovestoryn mellan Malena och Nathan som är i huvudfokus. Den berättelsen är för mig totalt ointressant. Det är mest en massa klichéer staplade på varandra (hans stora mun, hur hon drar händerna genom hans korpsvarta hår, hur hennes hand drar sig som en magnet till hans och så vidare). Persongalleriet känns också extremt platt, minst sagt.
Nej, det här var sannerligen inte min kopp te. Den känns tunn, mallad och extremt förutsägbar. Jag hoppades länge att kärleken skulle handla om en vänskaplig kärlek mellan Malena och Mortaza, men nej, det handlar om en typisk kvinna som blir räddad från sitt känslomässiga kaos av en man med vassa käkben och en varm famn… Så trist!
Jag visste mycket lite om den här boken när jag började läsa, men ibland är det faktiskt skönt att inte ha några speciella förväntningar på en bok. Just den här boken kom upp som bokförslag i jobbets bokklubb och jag bestämde mig för att låna den på biblioteket. Exemplaret på bibblan saknade omslagspapper och därmed baksidestext, så det var bara att kasta sig rakt in i berättelsen.
Handlingen kretsar kring Michel, som går i Frankrikes motsvarighet till gymnasiet. Skolan är kämpig, särskilt matten, och runt omkring sker stora förändringar, både i det stora och lilla perspektivet. Det är 50- och 60-tal och ett inbördeskrig pågår i Algeriet (då: en fransk koloni), kommunismen förtrycker människor, det kalla kriget pågår. I familjen finns det stora slitningar. Storebrodern vill gå med i armén, vilket han också gör, med allvarliga konsekvenser. Föräldrarnas relation är komplicerad. Det finns ett framgångsrikt familjeföretag, men allt, såväl företag som familj, kan rasera när som helst.
Om dagarna tillbringar Michel tid med en tjejkompis, som det stormar kring. Eller också går han till schackklubben, där han träffar en samling excentriska män, många på flykt från kommunismen, som ibland låter glimtar av sina liv sippra fram; familjer som övergetts, relationer som gått sönder.
Till synes obetydliga händelser och tillfälligheter kan få stora konsekvenser. Många gånger har man inte ens något val här i livet: från den ena dagen till den andra kan förutsättningarna ha förändrats. Det gäller schackspelarna, som har en hel del i bagaget, men också Michel, i sitt kärlekstrassel och i sin sköra familj. Jag tycker Guenassia ringar in det väldigt fint i den här boken.
Det är en väldigt innehållsrik bok, måste jag säga, men man hinner också avverka rätt många ämnen på dryga 600 sidor. Jag tycker det är besvärligt med tjocka böcker, mest för att de är så otroligt otympliga att bära omkring på (den här finns inte som e-bok), men man får i bästa fall igen det genom att man verkligen ges tid att komma in i berättelsen och lära känna karaktärerna. Guenassia är verkligen duktig på att måla upp miljöer och personer, dessutom, och man kan verkligen se dem framför sig. Jag älskar de här Parismiljöerna och känner med personerna som boken kretsar kring. Faktiskt så gillade jag den här boken riktigt, riktigt mycket. Men med det sagt så kan jag också säga att boken känns rätt tydligt indelad i delar och det lämnar mig med känslan att det här inte hade behövt varit en bok, utan lika gärna hade kunnat vara typ tre, separata och var för sig intressanta, böcker.
Nåja. Den här boken är, trots detta, välskriven och därtill både lättläst och engagerande. Kan rekommenderas!
Åh, vad hon är rolig, Kerstin Ekman! Jag blev väldigt förtjust i den oväntat humoristiska tonen i Häxringarna, men här går hon verkligen in för att skriva underhållning. På sitt sätt.
I huvudrollerna finns Lillemor Troj, respekterad författare och akademiledamot, och den utlevande och bullriga Babba, som är den som egentligen har skrivit alla Lillemors romaner. Medan Babba har skrivit har Lillemors bidrag bestått i korrekturläsning och att vara ansiktet utåt. Till skillnad från Babba, som inte bryr sig mycket om kläder och det yttre, passar hon i de finare salongerna och kan åka runt på signeringar och uppläsningar.
Nu börjar dock deras hemlighet hotas och hela fasaden rämna. Babba har, bakom Lillemors rygg, skickat ett manus i eget namn till konkurrerande förlaget Rabben och Sjabben (fniss) och där berättas hela upplägget. Boken är i princip en biografi över Lillemor och indirekt Babba och deras vänskap. Nu får Lillemor manuskriptet (”paperassen”) i sina händer och hon läser i förskräckelse.
Jag inser att man måste vara ganska mycket kulturtant för att gilla den här humorn, men jag skrattar mig verkligen igenom boken, kulturtant som jag är. Formuleringarna är på sätt och vis invecklade; kryddade med omständliga och gammaldags ord, men de sitter bra och det finns ett imponerande flyt i texten. Det är himla rolig läsning, faktiskt. Utöver att vara en lekfull och humoristisk bok med blinkningar till Ekmans egna författarskap så är det också en verkligt fin bok om vänskapen mellan de här två omaka kvinnorna och hur vänskapen följer genom deras liv med sina toppar och dalar.
Jag börjar verkligen fastna för Ekmans böcker. Hon skriver så otroligt bra och har en förmåga att kunna baka in både allvar, humor och historia i sina böcker. För att inte tala om naturbeskrivningar, träffsäkert skildrade relationer och levande karaktärer. Hon har ett skarpt öga för omvärlden och en sällsynt förmåga att få ihop tighta texter där hon beskriver den. Grand final i skojarbranschen är lite extra kul att läsa om man, som jag, har läst några av hennes andra böcker. Nog finns det väl lite Lillemor och lite Babba i Ekman själv. Roligt att hon bjuder på sig själv som hon gör i den här boken!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Rosieeffekten är en fristående uppföljare till feelgoodromanen 
