Etikett: Prisbelönt

  • Stora ljudbokspriset har delats ut!

    Stora ljudbokspriset har delats ut!

    Jag har inte skrivit något om Stora ljudbokspriset! Det borde jag kanske göra. Ljudböcker är verkligen min grej. I perioder lyssnar jag i princip bara på ljudböcker och läser knappt en sida på en egen hand. Det är ingenting jag är stolt över. Faktum är att jag verkligen kände igen mig i Bengt Ohlssons DN-artikel där han skriver om sina försök att lyssna på ljudböcker och hur han vänder sig emot böcker som något som ska pågå i bakgrunden. Hehe. Det är en läsvärd text, för den som missat! Jag önskade att jag hade tid och ro att läsa mer på egen hand istället för att lyssna, men nu ser det alltså inte ut så hemma hos mig.

    Därför älskar jag alltså ljudböcker och jag tycker såklart att det är kul att det finns ett pris som särskilt belönar böcker i det formatet. Sedan något år tillbaka är det Storytel som delar ut priserna, som går till böcker i tre kategorier: Skönlitteratur, Deckare & spänning och Barn & ungdom. Det är läsarnas röster som avgör vilka böcker som blir nominerade, men sedan är det en jury som utser vinnarna. Den här gången gick prisen till Livet efter dig av Jojo Moyes, uppläst av Gunilla Leining, Hämnaren av Dan Buthler & Dag Öhrlund, uppläst av Stefan Sauk samt till När hundarna kommer av Jessica Schiefauer, uppläst av Viktor Åkerblom. Jag har läst Livet efter dig (gillade inte så mycket), men har de andra två böckerna olästa. När hundarna kommer finns faktiskt i min ljudboksapp och väntar, så jag hoppas på att få tid till att lyssna på den snart. Jag har velat läsa När hundarna kommer sedan i höstas, när den belönades med Augustpriset. Den måste ju vara bra med tanke på allt prisregn över den. 🙂

    När hundarna kommer av Jessica Schiefauer
    När hundarna kommer av Jessica Schiefauer
  • I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv

    I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv

    I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist
    I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist

    Tom och hans sambo Karin väntar sitt första barn när Karin plötsligt blir akut sjuk. Förloppet är snabbt. Från den ena dagen till den andra är hon plötsligt döende i akut leukemi. Deras dotter måste förlösas med kejsarsnitt i ett försök att rädda mamman och barnet. Barnet klarar sig, men för Karin blir tillståndet allt sämre. Tom springer mellan neonatalavdelningen och intensivvårdsavdelningen där hans Karin vårdas. Det är en fruktansvärd situation. Som läsare kan man knappt andas för att det är så intensivt, så obegripligt. Malmquist skildrar inte berättelsen med långa utläggningar om känslor och tankar, utan låter berättelsen drivas av de handlingar som bokens Tom desperat utför. Det är fantastiskt skrivet. Det låter kanske inte så spännande eller dramatiskt att få följa Tom när han tar sig mellan avdelningarna, byter filtar, som han vill att mor och dotter ska ha för att känna doften av den andra, och samtalar med vårdpersonal och andra anhöriga, men det är verkligen dramatiskt. I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är som en thriller, omöjlig att lägga ifrån sig. Samtidigt orkar man nästan inte läsa. Det som sker i boken är så jobbigt och överrumplande att det är svårt att ta in. Hur vore det egentligen att mista sin älskade och samtidigt bli förälder för första gången?

    Tom Malmquist är en författare som vet precis hur fruktansvärd den här situationen är. Han har nämligen skrivit sin egen historia. Och som han har skrivit! Det här är sorgligt och vackert och perfekt berättat. Det känns så himla fint att ha fått ta del av den här berättelsen. Tack!

    I korthet

    Rekommenderas för: Den som vill tappa andan och bli omskakad av en sorglig och skrämmande berättelse om att förlora sin älskade och bli förälder samtidigt.

    Betyg: 5 älskade barn av 5.

    I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist

    Om Tom Malmquist och I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv

    Tom Malmquist (född 1978) är en svensk författare. Han debuterade 2007 med diktsamlingen Sudden death. Sitt stora genombrott fick han dock med den självbiografiska romanen I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, för vilken han bland annat har belönats med Dagens nyheters kulturpris.

    Uppläsare: Björn Wahlberg.
    Utgivningsår: 2015 (första upplagan, Natur & kultur), (den här ljudboksutgåvan, A nice noise).
    Antal sidor: 317 (ca 9 h lyssning).
    ISBN: 9789127141261, 9789188315021.
    Andras röster: Anna BeskowBokstugan, Enligt O, Och dagarna går.

    Baksidestext

    ”Tom och Karin väntar sitt första barn när Karin plötsligt insjuknar och måste föras till sjukhus. Barnet tas ut med kejsarsnitt och som i en mardröm springer Tom i kulvertarna under Karolinska sjukhuset, mellan intensivvårdsavdelningen och Neonatalen; mellan liv och död.

    När han återvänder hem är det utan Karin, ensam med ett spädbarn och en chockartad sorg. Några månader senare dör också hans egen pappa, som han hela sitt liv haft ett komplicerat förhållande till.

    ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv” är en rå och vacker bok om ett år som förändrade allt. En berättelse om förlust, föräldraskap och det liv vi lever, ögonblick för ögonblick.”

  • Nomineringarna är klara till Stora ljudbokspriset (och jag röstar på Färjan!)

    Jag såg att nomineringarna nu är klara till Stora ljudbokspriset. Nu går det alltså att rösta på favoritljudböckerna i kategorierna skönlitteratur, barn & ungdom och deckare & spänning.

    I år har har jag inte lyssnat på någon av de nominerade titlarna i skönlitteraturkategorin, men jag har däremot läst flera av titlarna, däribland två riktiga höjdare: Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri och Liv till varje pris av Kristina Sandberg. Jag vet inte om det är riktigt rättvist att rösta på ljudböcker när man inte vet hur uppläsningen är… Men visst håller jag en tumme för Allt jag inte minns (och Liv till varje pris). 😉

    I deckarkategorin har jag faktiskt lyssnat på Kvinnan på tåget, som jag tyckte var riktigt bra , men som jag inte minns alls nu. 😮 Åh, då är det nog ingen superbra bok ändå, eller hur? Jag har också precis lyssnat på Färjan av Mats Strandberg. Jag tänkte faktiskt precis blogga om den. Den får dock definitivt en röst från mig kan jag avslöja redan nu!

    Färjan - Mats Strandberg

    Röstar gör man här!

  • Snart läser jag Aleksijevitj

    Snart läser jag Aleksijevitj

    Mina föräldrar är de gulligaste. Trots att jag är vuxen och allt möjligt så blir jag fortfarande bortskämd med namnsdagspresent såhär års. Jag har i flera år fått nobelpristagarböcker. I år kom den här guldiga, underbara av årets pristagare, Svetlana Aleksijevitj.

    Bön för Tjernobyl (1)

    Och lättar man lite på omslaget så är den fortfarande lika fin:

    Bön för Tjernobyl (2)

    Det hade jag eventuellt inte förstått om inte någon (Bokhora?) hade visat upp det på Insta.

    Just nu måste jag läsa följande böcker p.g.a. återlämningsdatum på biblioteket + bokcirkel + påbörjat för tusen år sedan:

    Miss Peregrines hem för besynnerliga barn
    Krigsdagböcker
    Nattvakten
    Kristin Lavransdotter
    Wicked

    Men sedan är det fasen dags att kasta sig över det här reportaget om Tjernobyl.

  • Skraplotter

    Skraplotter - Kerstin Ekman

    Skraplotter är den avslutande delen i Vargskinnettrilogin, där Kerstin Ekman skildrar livet för några människor med kopplingar till den jämtländska byn Svartvattnet. Den första boken i trilogin, Guds barmhärtighet, kretsade kring Hillevi, som flyttar till Svartvattnet för att jobba som barnmorska. I del två, Sista rompan, är Hillevis dotter, Myrten, en av huvudpersonerna. Myrten, som blev gravid som ogift, födde i hemlighet en dotter, Ingefrid, som hon tvingades att lämna bort. Nu har Myrten gått bort och Ingefrid ärver pengar, värdepapper, skog. Hennes instinktiva känsla är att allt ska skänkas bort till kyrkan som hon arbetar åt, men hon åker faktiskt till Svartvattnet, trots allt. Ingefrid har aldrig lärt känna sin biologiska mor, men nu börjar hon söka sin egen historia.

    Skraplotter är en fin avslutning, där Ekman knyter ihop alla trådar. Hon har ett skickligt sätt att skildra människor och deras egenheter och lyckas alltid väva in intressant historia. Med den avslutande delen i trilogin har hon närmat sig nutid och en del väldigt nutida och aktuella frågor dyker upp. Till exempel fladdrar vargfrågan förbi och en av många cirklar sluts när självaste vargskinnet, från den första boken i serien, dyker upp i samband med detta.

    Jag tycker att Skraplotter är en fin och värdig avslutning på en intressant trilogi om livet i Sverige under 1900-talet och livet för några kvinnor, som alla brottas med sin tids uppfattningar och svårigheter.

    I korthet

    Rekommenderas för: Alla som vill läsa en prisbelönt och intressant bok om att söka sina rötter och alla som vill läsa en värdig avslutning av Ekmans trilogi om hur samhället i Sverige har utvecklats under 1900-talet.

    Betyg: 3 lamm av 5.

    Om Skraplotter och Kerstin Ekman

    Kerstin Ekman (född 1933) är en svensk författare som sedan 1978 innehar stol nr 15 i Svenska akademien. Efter en konflikt kring författaren Salman Rushdie deltar hon dock inte akademiens arbete. Ekman debuterade som deckarförfattare 1959 och har sedan dess gett ut en lång rad romaner inom vitt skilda genrer. Hennes senaste bok, När allt var levande och lustigt, utkom 2015 och är en biografi om Linnélärjungen Clas Bjerkander. Ekman är en mycket uppskattad författare och bland de otaliga priser som hon har belönats med kan Augustpriset nämnas. Det är ett pris som hon dessutom har förärats två gånger (1993 för Händelser vid vatten och 2003 för Skraplotter).

    Uppläsare: Helena Brodin.
    Utgivningsår: 2004 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Bonnier Audio), 2003 (första utgåvan, utgiven av Bonnier).
    Antal sidor: 391 sidor (ca 16 h lyssning).
    Andra delar i serien: Guds barmhärtighet, Sista rompan.
    Andras röster: Alba, SvD.
    Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.

    Baksidestext

    ”Snön har redan kommit till Svartvattnet i västra Jämtland. Prästen Ingefrid Mingus från Stockholm kliver ur bilen, ut i det vita och kalla. Det är hennes allra första besök i byn och hon har kommit eftersom hennes biologiska mor, Myrten, precis har dött och testamenterat sina tillgångar till Ingefrid. Hon träffade aldrig sin mor och adoptivföräldrarna hade alltid sagt att hon var en fattig kvinna men det visar sig nu inte stämma. Tvärtom. Hon var välbärgad och arvet är stort.Genom brev, dagböcker och foton lär Ingefred sig allt mer om sin biologiska släkts dramatiska historia. Hon ser på bilderna att Myrten var en vacker kvinna men vem hon egentligen var längst innerst inne är det ingen som kan berätta. Myrtens fostersyster, Risten, som trodde att de båda hade delat allt i lust och nöd visste inte ens om att hon hade fött en dotter.Och vem var fadern? Ingefred vet inte att han är i livet och att han finns i hennes omedelbara närhet. Men kommerhan någonsin att ge sig till känna?”

  • 5 favoriter som har belönats med Augustpriset

    5 favoriter som har belönats med Augustpriset

    Igår tippade jag årets Augustprisnomineringar i kategorin skönlitteratur. Idag har det rätta svaret avslöjats på en presskonferens. Det här inlägget är dock tidsinställt så det blir ingen återkoppling på den fronten. Däremot tänkte jag fortsätta på Augustpristemat och lista mina 5 favoriter bland tidigare vinnare i skönlitteraturkategorin.

    Förra årets vinnare, Liv till varje pris av Kristina Sandberg, är given! Boken är den avslutande delen i trilogin om Maj och jag kan inte annat än sälla mig till hyllningskören som har rosat den här serien. Det är verkligen fantastiskt att få följa hemmafrun Maj med hennes våndor och oro och slitsamma arbete. Böckerna berättar också ett stycke kvinnohistoria som är mycket intressant att ta del av.

    Liv till varje pris

    Lena Andersson knep priset 2013 för sin briljanta kärleksroman Egenmäktigt förfarande, som närmast dissekerar det destruktiva förhållandet (eller: ickeförhållandet) mellan Ester och hennes olyckliga kärlek Hugo. Det är en mycket intressant bok, skriven med ett väldigt eget och akademiskt språk, som funkar oväntat bra.

    Egenmäktigt förfarande

    2012 gick priset till Tomas Bannerhed för hans roman Korparna, som handlar om en pojke som lever i en lantbrukarfamilj vars tillvaro knappt går ihop. Pappan är mycket skör och även pojkens tillvaro blir orosfylld och otrygg. Hans tillflykt blir till skogen och det rika fågellivet som finns där. Korparna är en mycket välskriven och gripande roman. Det är nästan obegripligt att den är Bannerheds debutbok!
    Korparna - Tomas Bannerhed

    2006 belönades Susanna Alakoski med Augustpriset för sin roman Svinalängorna. Jag älskar Alakoski för att hon orkar skriva och berätta om fattigdom, utanförskap och missbruk. Det här är också teman i Svinalängorna, som utspelar sig i Ystad på 60- och 70-talet och skildrar livet för en finländsk invandrarfamilj.

    Svinalängorna - Susanna Alakoski

    2004 gick priset till Bengt Ohlsson med Gregorius, som berättar Hjalmar Söderbergs klassiker Doktor Glas ut läkarens perspektiv. Jag älskar Doktor Glas och då känns det såklart lite vanskligt att läsa en bok som spinner vidare på detta verk, men faktum är att Ohlsson gör Doktor Glas rättvisa. Den närmast fördjupar denna fantastiska läsupplevelse, som handlar om en läkares våndor när en kvinnlig patient söker upp honom och anförtror honom att hon inte står ut med sin inte speciellt attraktive man, Gregorius.

    Gregorius - Bengt Ohlsson

    Off topic: Hur kunde Torgny Lindgren få Augustpriset för Hummelhonung 1995? Fanns det inte någon annan bok än denna äckliga och pretentiösa berättelse som hellre kunde ha belönats? :/ Usch, vad elak jag är, men det är verkligen inte en favoritbok hos mig!

  • 4 böcker av Henning Mankell (1948 – 2015)

    4 böcker av Henning Mankell (1948 – 2015)

    För en vecka sedan nåddes vi alla av beskedet att författaren Henning Mankell har somnat in. Mankell har varit öppen med sin sjukdom, som han också har skrivit om i boken Kvicksand, men det var nog många som ändå nåddes av beskedet med bestörtning. Dagens inlägg blir ett inlägg om några av Mankells böcker.

    Mankell var en oerhört produktiv författare och jag inser att jag bara har skrapat på ytan av hans bokskatt. För många är han förmodligen mest känd för sina deckare med Kurt Wallander i huvudrollen. För mig är han dock mest en barn- och ungdomsboksförfattare.

    Min tidigaste bekantskap med Mankell var hans böcker om den moçambiska flickan Sofia, som förlorar sina ben när hon trampar på en trampmina. Den första boken heter Eldens hemlighet och uppföljaren har jag faktiskt bloggat om och den heter Eldens gåta. Sista delen har titeln Eldens vrede. I Eldens gåta fokuserar Mankell på HIV. Jag tycker det är fint att Mankell har tagit sig an att skriva om såpass tuffa ämnen i böcker som riktar sig till unga. Eldens hemlighet var verkligen en snackis när jag gick i skolan och den öppnade ögonen på många som blev upplysta om hur tillvaron faktiskt kan se ut i krigsdrabbade och fattiga länder.

    Eldens hemlighet - Henning Mankell Eldens gåta - Henning Mankell Eldens vrede - Henning Mankell

    Mankells starka engagemang mot rasism och starka engagemang för att upplysa om kolonialism, rasism, invandring och integration lyser igenom i många av hans böcker. En av hans romaner riktade till vuxna är Tea-bag, som jag läste i tonåren. I boken visar Mankell sin humoristiska sida och väver ihop berättelser från kvinnor med hjärtskärande händelser i bagaget, med en berättelse om en poet som får i uppdrag att skriva en kriminalroman. Satir om kriminalromanfenomenet blandas med viktigare frågor: gripande berättelser om att fly.

    Tea-bag - Henning Mankell

    En tredje bok jag gärna tipsar om är Resan till världens ände, som är den sista delen i en svit om pojken Joel. Boken belönades med Augustpriset 1998. Det är en bok om att växa upp och att komma fram till vad man vill göra med sitt liv.

    Hunden som sprang mot en stjärna - Henning Mankell Skuggorna växer i skymningen - Henning Mankell Pojken som sov med snö i sin säng - Henning Mankell Resan till världens ände - Henning Mankell

    Slutligen måste jag såklart säga något om Wallanderdeckarna. Jag läste min första (och hittills enda) för bara några år sedan. Det fick bli Mördare utan ansikte. När man har läst ett antal deckare så blir en sådan här bok, med över 20 år på nacken, en närmast exotisk upplevelse. Den har en långsamhet och en noggrannhet som ofta har försvunnit i nyare deckare, där allt ska vara spektakulärt och gå snabbt. Jag tyckte att Mördare utan ansikte var en väldigt annorlunda läsning. Om det var länge sedan du läste den borde du överväga att läsa om – du kommer kanske att bli förvånad över hur deckargenren har utvecklats.

    Mördare utan ansikte - Henning Mankell

  • Läge att läsa Aleksijevitj

    Läge att läsa Aleksijevitj

    Vad kul att Svetlana Aleksijevitj får årets Nobelpris i litteratur! Med kul menar jag att jag gläds åt att någon så förhandstippad och önskad författare får årets pris. Jag tycker att det har surrats om henne överallt den senaste tiden. Det har snackats så mycket om henne i nobelsammanhang att jag faktiskt började frukta att Svenska akademien skulle välja bort henne bara därför. 😉 Nu jobbar de knappast så, men ändå.

    Själv har jag faktiskt inte läst någon av Aleksijevitjs böcker (ännu), men jag vill gärna läsa någon, eller flera, av dem. 🙂 Vilken bok är bra att börja med? Jag har förstått att hon har skrivit en hel svit med böcker om Sovjetunionens upplösning, men man kanske inte måste läsa i någon viss ordning?

    Kriget har inget kvinnligt ansikte - Svetlana Aleksijevitj Tiden second hand - Svetlana Aleksijevitj Zinkpojkar - Svetlana Aleksijevitj

    Ibland när Nobelpriset går till en för mig helt okänd författare så tänker jag att det är bra och fint att priset kan användas för att rikta strålkastaren mot en författare som borde upptäckas av fler (till exempel mig), men ibland känner jag också att Nobelpriset emellanåt måste gå till just de här författarna som läsarna verkligen längtar efter att få se som pristagare.

    Inför priset hade jag ju en (orealistisk) önskelista, men någon seriös gissning satt jag inte inne på. Jag måste ändå erkänna att jag var väldigt peppad och förväntansfull inför tillkännagivandet. Jag brukar bli det. Det är ett sådant stort och häftigt pris och det finns så många fina storys kring priset. I torsdagens DN fanns det flera fina artiklar om detta. Jag älskar särskilt historien om dagen när Tomas Tranströmer fick veta att han var årets pristagare. Jag vet inte vad det är med mig, men allt som rör Nobelpriset och Tomas Tranströmer får mig att gråta (på riktigt och bokstavligt). Det är något med hela grejen om hur det alltid, i många år, fanns ett pressuppbåd utanför hans hus, som en hyllning. Det är så hjärtskärande på något sätt. Och en dag bara hände det. Tio minuter i ett ringde de från akademien. Åh. Att lyssna på tillkännagivandet är lite som att få dela den där förvåningen och glädjen med en författare.

    Men jag måste erkänna att jag har varit pepp hela veckan på det här med Nobelpriset och det gäller inte bara litteraturpriset. Jag älskar att kolla på tillkännagivandena! Jag har ett flexigt, lyxigt, fantastiskt jobb och kan allt som oftast ta paus när det passar. Ett undantag var till exempel fysikpriset förrförra året, som tog… ett tag… för vetenskapsakademien att enas kring. Presskonferensen blev fördröjd i timmar. En timme i alla fall? Jag kommer inte ihåg exakt, men jag kommer ihåg att jag var tvungen att jobba i alla fall.

    I år har jag ryckts med av alla förhandstippningar och hype kring den franska forskaren Emmanuelle Charpentier och jag satt som på nålar i både måndags och onsdags när priserna i medicin eller fysiologi samt kemi skulle tillkännages. Charpentier, som är en av forskarna bakom ”gensaxen” CRISPR/CAS9, har gjort sina viktigaste upptäcker medan hon gästforskare på Umeå universitet, där jag själv har gått min grundutbildning (i ett helt annat område än Charpentiers, förvisso). Därav peppen. Det vore så sjukt fint om Umeå universitet kunde få lite Nobelpristagarglans. Jag älskar det där stället. Som student var man alltid så inbjuden till att ta del av eller rent av bidra till den aktuella forskningen och trösklarna var låga till att diskutera med forskare. Man fick vara en person snarare än en futtig student. Den hierarkiska strukturen som finns på ”vissa” andra universitet finns inte på UmU vad jag har märkt. Jag vet mycket väl hur hunsade och illa behandlade doktorander kan vara på somliga andra svenska universitet, där det är lite mer prestige och status inblandat i allting. Jag har hört skräckhistorier om hur doktorander snarare förstör för varandra än hjälper varandra i den ständiga hetsjakten efter resultat, publicitet, forskningsmedel, arbetstillfällen och titlar… Och jag har många trista historier om fruktansvärda handledare också. På riktigt är det så det funkar på vissa håll. Men vad jag har sett så är det inte så på Umeå (jag har säkert en onyanserad och romatiserad bild, men…). Där kunde i alla fall jag, som något så futtigt som student på grundutbildningen, bli tagen på allvar. Jag skulle älska om det vore ett universitet som Umeå som skulle få en liten del av nobelprislyckan, snarare än att något av de vanliga, prestigeuniversiteten, där doktorander är piskade snarare än peppade. Jag ser Umeå universitet som ett öppet, vänligt, nytänkande och kreativt universitet. Det vore härligt om allt detta också kunde generera en Nobelpristagare.

    Fast nu blev det i och för sig inte så i år. Får hoppas på nästa. 😉

    Och jag fortsätter att hoppas på att Oates belönas med Nobelpriset i litteratur en dag..!

  • Karolina Ramqvist belönas med PO Enquist-priset

    När PO Enquist fyllde 70 år (för 10 år sedan) instiftade Norstedts, författarens utländska förläggare och Bok & Bibliotek ett pris i hans namn och i år har priset gått till en författare som jag läste alldeles nyss: Karolina Ramqvist. Priset får hon för hennes senaste roman, Den vita staden. Den vill jag läsa! Det jag har läst hittills är More fire. Det är en kort, tight och tankeväckande roman om kolonialismens spår på Jamaica.

    Priset är tänkt att gå till en yngre författare på väg ut i Europa och bland tidigare pristagare finns bland andra min favorit Jonas Hassen Khemiri.

    More fire