Det känns lite som att Kjell Westö har varit nominerad till typ alla priser som finns, inklusive Augustpriset, det senaste året. Trägen vinner. 😉 Eller vad man ska säga! För nu har han faktiskt belönats med ett pris, Samfundet De Nios stora pris, med motiveringen:
”För ett episkt författarskap av stor bredd och hög intensitet, i vilket ett tragiskt förflutet ger en grundton åt ett svårtytt nu”
Jag borde nog läsa Hägring 38 snart, för övrigt.
Brinnande livet är den tredje novellsamlingen jag läser av Alice Munro och den är också den bok hon själv har sagt är hennes sista. Även författare har väl rätt att gå i pension, kan jag tycka, men visst är det lite speciellt att läsa en författares sista bok. Kan berättelser verkligen ta slut?
De sista novellerna i samlingen är att betrakta som självbiografiska och en av dem är Ögat, som jag faktiskt har läst tidigare eftersom den publicerades i DN i samband med tillkännagivandet att Nobelpriset i litteratur tilldelats Munro.
Liksom tidigare fascineras jag av Munros sätt att berätta. Det är ibland tvära kast i novellerna. Ibland tänker jag mig att författare bara skrapar på ytan i sina berättelser, men Munro gör inte så. Hon kan ägna en god stund åt att ingående beskriva en episod, en miljö eller någon händelse. Helt plötsligt kan hon kasta sig in i något som till synes inte hör ihop alls. Mot slutet hänger allt ihop.
Jag tycker verkligen om Munros noveller. Hon är verkligen en mästare på formatet och hennes berättelser, som inte sällan har kvinnor i huvudrollen, känns både angelägna, berörande och bra.
Några andra som skrivit om Brinnande livet är SvD, Bokhora och Feministbiblioteket. Du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus.
Det har blivit lite mycket Munro den senaste tiden, men jag klagar inte. Jag älskar hennes noveller och tycker gång på gång att det är fascinerande vilka friheter hon tar sig med novellen. Att läsa en bok är som att gå med på en överenskommelse med författaren. Man förstår att det inte går att skriva om varje detalj kronologiskt. Man köper att man får fylla i själv. Det ingår i konstruktionen. Och som läsare förväntar man sig att texter ska vara just sådär att de ger ledtrådar som för berättelsen framåt, men att allting också följer en given mall. Beskrivs något i detalj är det för att det har en central plats i berättelsen eller för att det kommer att återkomma i en nyckelscen senare. Munro verkar ta lätt på den typen av mallar och överenskommelser. Hon kan leda en berättelse mot ett tydligt mål och sedan, helt abrupt, har hela berättelsen skiftat karaktär och handlar om något helt annat. Jag tycker hon är helt otrolig som får ihop det!
Kärlek, vänskap, hat innehåller längre noveller än de jag har läst i För mycket lycka och Brinnande livet. De känns långa i alla fall… Personligen föredrar jag de lite kortare texterna eftersom jag har svårt att hinna läsa ut en hel, lång novell i en sittning. Det känns ändå som en ganska fånig grej att ta upp. Jag gillar verkligen boken. Munro skriver så bra om livets vändningar och hon fyller verkligen sina berättelser med intressanta karaktärer, oftast kvinnor. Kanske mest rörande är den sista novellen i samlingen, Björnen sover, där hon skriver om en man vars fru börjar bli dement. Hur förhåller man sig till situationen när ens älskade flyttar till ett äldreboende och dessutom verkar fatta tycke för en annan man på boendet? Sådana här saker har jag aldrig läst om i en bok tidigare. Munro skriver om livets alla skeenden på ett insiktsfullt och fint sätt.
Bra bok! Jag skulle vilja säga att Munro är en av de mest läsvärda Nobelpristagarna jag hittills har läst.
Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är DN, Lyrans noblesser och Bokfetischist.
Jag hörde att Pulitzerpriset, i kategorin skönlitteratur, har gått till Donna Tartt i år. Tartt har ju skrivit den moderna klassikern Den hemliga historien, som jag läste för några år sedan och tyckte var okej, men inte så mycket mer. Jag tyckte fantastiskt mycket mer om Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik, som påminner väldigt mycket om Tartts bok eftersom de båda handlar om ungdomar som skaffar sig en egen liten värld, med sina egna regler, och det i båda fallen får väldigt dramatiska konsekvenser.
Vad Pessl och Tartt också har gemensamt, i någon mening, är att de inte är speciellt produktiva… Tartt, som debuterade 1992, har tre böcker i sin bibliografi, där Steglitsan är den senaste och också den som hon fått Pulitzerpriset för. Pessl debuterade 2007 och hennes andra och senaste bok, som inte har kommit på svenska ännu, utkom förra året. Kanske är det en framgångssaga att låta berättelser växa fram långsamt.
Jag kommer nog vilja läsa Steglitsan så småningom, men mest av allt ser jag fram emot när Pessls senaste kommer på svenska.
Egenmäktigt förfarande är en bok som har diskuterats och hyllats på så många ställen att man knappt vågar läsa den i rädsla för att bli besviken! Jag tänkte faktiskt börja med att berätta vad jag inte riktigt kommer överens med i boken och det är det lite kärva språket. Det är garanterat ett medvetet grepp av författaren att skriva precis som hon gör, men det är ärligt talat ett ganska omständligt språk. Trots att texten inte precis är inlindad i en massa miljöbeskrivningar och fluff, så är den ändå ingenting som flödar på, utan tvärtom krävs en del eftertanke under läsningens gång. Dialogerna är heller knappast några som man skulle kunna höra i det verkliga livet och för att uppskatta humorn, som boken faktiskt är väldigt fylld av, så krävs det nog ett visst mått av akademisk torrhet…
Nog om det. Jag tycker faktiskt att det här är en underbar bok. I huvudrollen står Ester, en kvinna i cirkus 25-30 årsåldern (min gissning). I ett jobbsammanhang träffar hon konstnären Hugo, som är en extremt självupptagen man. Ester blir blixtförälskad och snart är hon inne i den fälla som så många förälskade har hamnat i. Hennes föreställningar om kärlek och förälskelse projiceras på den här mannen, som inte precis är förmögen att ge henne något tillbaka. De träffas, hon ringer, hon skickar sms och hon sitter och hoppas på en framtid, men allting är bara en stor lögn och något som hon i sin förälskelse har byggt upp. Hon tolkar och övertolkar de små signaler av intresse som hon får, men i slutändan så får hon just ingenting. Hon grubblar och grubblar över hur och när hon skulle kunna höra av sig. Hela helger kan hon hålla öppna ifall ett tillfälle skulle erbjudas att ses. Men han vill ju inte ses, inte på det sättet. Ibland vill hon ställa krav, kräva hans kärlek tillbaka och kräva att han är lika intresserad av att ses som hon, men hon måste samtidigt undvika att vara krävande för att inte kväva den kärlek som hon hoppas finns där. Därför blir det inga krav; däremot en korkat lycklig förhoppning om att det ska vända, när han plötsligt någon gång hör av sig. Ibland försöker hon fördriva tiden med annat, t.ex. en resa, men det enda som upptar hennes tid är fortfarande Hugo.
Jag har hört Lena Andersson i flera intervjuer det senaste året och om jag inte minns fel så har hon vid något tillfälle i princip sagt att det hon skrivit om också innehåller flera självupplevda episoder. Det tror jag verkligen. Faktum är att jag tror att alla kan känna igen sig i det här. Man vill ruska om Ester, förklara för henne att Hugo inte är intresserad, men framför allt minns man liknande händelser från sitt eget liv och skäms lite över vad förälskelse kan göra med oss. I någon mening blir det lite överdrivet i Anderssons tappning, för hon ger verkligen inte upp, Ester, men det känns, ändå, väldigt autentiskt och igenkännbart. Det är verkligen på pricken beskrivet vad förälskelse kan orsaka och som läsare lockas man både att skratta, men mest skruva på sig lite av obehag över vad Ester gör mot sig själv.
Personligen kan jag också säga att jag känner en enorm tacksamhet när jag läser denna bok. Tacksamhet över att jag är kär i någon som är kär i mig tillbaka. Tacksamhet över att inte behöva sitta och grubbla och övertolka ett sms eller att sitta en hel helg och vänta på ett samtal som aldrig kommer. Det här är inte en bok om kärlek, utan om förälskelse, vilket är en helt annan sak, och jag måste nästan påminna mig själv om det ibland för att inte bli lite arg på Lena Andersson, som är närmast cynisk när hon skriver om de här sakerna. Det finns ju faktiskt lycklig kärlek också, menar jag. Det här är dock mer en bok som, i likhet med Liv Strömquists grundliga genomgång av fenomenet kärlek, i seriealbumet Prins Charles känsla, snarare får en att undra varför man håller på.
Rekommenderas för: Den som vill läsa en noggrann, närmast akademisk, genomgång av var kärlek kan göra med oss.
Betyg: 4+ självupptagna regissörer av 5.
Lena Andersson (född 1970) är en svensk journalist och författare som slog igenom för den stora massan med romanen Egenmäktigt förfarande, för vilken hon också belönades med Augustpriset 2013. Debuterade gjorde hon dock redan 1999 med romanen Var det bra så?.
Utgivningsår: 2013 (första svenska utgåvan, Natur & kultur).
Antal sidor: 205.
Läs även: Utan personligt ansvar.
ISBN: 9789127136991.
Andras röster: Bokhora, Fiktiviteter, SvD.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
”Ester Nilsson är poet och essäist och en förnuftig människa i en förnuftig relation. En dag får hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Från och med nu ska hela hennes tillvaro hänga samman med denna till sin avsikt helt oskyldiga begäran.
I publiken sitter konstnären själv, hänförd, och de två möts för första gången efter föreläsningen. Ett slags kärlekshistoria inleds mellan Ester Nilsson och Hugo Rask, banal i sin enkla grymhet, storslagen i sin fullständiga hängivenhet.
Egenmäktigt förfarande är en berättelse om hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människors svaghet, och hur brutalt resultatet blir. Lena Andersson skildrar här hur det känns att utsättas för den stormande passionen – utan att fullt ut kunna gå upp i den. Det är en detaljstudie i makt och besatthet, rolig och smärtsam om vartannat.”
Det var kul att höra att Barbro Lindgrens belönats med årets Alma-pris (Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne). Jag tror vi alla har minnen av Barbro Lindgrens böcker! Jag har ju inga barn, så jag vet ju inte vad för böcker dagens barn får upplästa för sig, men det glädjer mig att Barbro Lindgren tydligen är högst aktuell fortfarande. 🙂
De Lindgrenböcker som jag minns bäst är nog vilda bebin-böckerna och Max-böckerna, men hon har verkligen varit produktiv! Vilken är din favorit?
Nu är vinnaren av Bokbloggarnas litteraturpris utsedd! Vinnare är John Greens omåttligt populära ungdomsbok Förr eller senare exploderar jag, som handlar om två cancersjuka ungdomar. Jag föreslog denna som bokcirkelbok senast, men det var mest jag som ville läsa den. 😉 Jag kommer nog läsa den längre fram, men med en viss oro över att bli besviken eftersom den hypats så hårt överallt.. :/
Nåja. Jag måste också kommentera det faktum att jag fick denna kommentar efter att jag skrivit att jag lagt min röst på Vägen mot Bålberget (som för övrigt kom tvåa!):
Bokbloggar är små, nischade bloggar och inte ens de välbesökta i kategorin har således särskilt många besökare.. Det gör också att man faktiskt blir skonad från det mesta i form av konstant kritik, eller rent av näthat, som storbloggare råkar ut för. Jag har hört om bokbloggare som fått direkt elaka mejl och kommentarer från läsare som inte håller med i kritiken av någon viss bok, men så mycket värre än så är det knappast för någon. Själv har jag klarat mig helt från otrevliga kommentarer, kanske för att min blogg är så liten.. Ninnis kommentar är absolut inte inom kategorin påhopp eller liknande, men väcker ändå en del trötthet hos mig och jag har ingen lust att låta det passera.
Att blogga på min och de flestas nivå är en hobby som vilken som helst och liksom andra hobbies kostar den både tid och pengar. När jag bloggar vet jag att andra läser, men jag bloggar i huvudsak för att jag tycker om att skriva. Min blogg är gratis att besöka och jag har inte ens lusat ned den med reklam. Därför är det för mig helt självklart att jag fyller den med det innehåll jag gillar och att jag designar den så att den tilltalar mig. Jag har ingen skyldighet att tilltala besökare, även om jag såklart tycker det är extra roligt att skriva om någon faktiskt läser det jag skriver… Jag blir glad att folk besöker min blogg och tycker det är trevligt när folk kommenterar, men när kraven kommer, då vill jag fan spy! Min blogg, min hobby = jag skriver vad jag vill, när jag vill. Ninni kritiserar inte mina inlägg, utan min ”slapphet” när det gäller att rösta fram pristagare till ett pris, som jag i egenskap av bokbloggare kan vara med och utse vinnaren av. Vem som helst med en bokblogg kan vara med och såvitt jag kan förstå finns det inga som helst krav att man måste läsa all svensk utgivning innan man slänger iväg en nominering. Inte heller har någon bett mig att läsa alla nominerade innan röstning.
Jag har ett riktigt jobb och fler fritidsintressen än bloggen. Ingen och inget ska komma och kräva att jag börjar se bloggandet som ett jobb – något sådant vore respektlöst mot de som faktiskt tjänar pengar på sina bloggar. Jag kan inte läsa allt som ges ut i Sverige för att ge en så tillförlitlig röst som möjligt till ett bokbloggspris. Jag kan heller inte ta emot alla böcker som författare och förlag varje vecka frågar om jag vill läsa. Jag kan heller inte ta emot massor av böcker på regelbunden basis för att skriva om dem, vilket en bokklubb frågade mig om en gång utan att nämna ett ord om ersättning. Jag kan helt enkelt inte det. Och jag måste helt enkelt inte det. Jag tar inte längre emot böcker, annat än i undantagsfall, för jag varken vill läsa under tvång eller har tid att göra så. Så är det bara.
Att blogga kan vem som helst göra. Det är inte glammigt och man tjänar normalt sett inga pengar som ens täcker kostnaden för webbhotell och domännamn. Hur man än vrider och vänder på det så finns det ingen skyldighet för mig att göra allt som folk vill att jag ska göra gratis. Så roligt är det inte att blogga! Att ta på sig extremt tidskrävande uppdrag eller att mer eller mindre skriva om böcker på beställning, det är något för den som faktiskt får betalt för den tjänsten. Om alla bokbloggare ska göra det jobbet gratis så har vi nog alla skjutit oss i fötterna. Varför ska allt vara gratis för att det är på nätet? Och varför ska en besökare som Ninni bestämma att jag ska jobba gratis ännu mer än vad jag redan gör?
Missförstå mig inte nu. Jag kräver absolut inte betalt för mitt bloggande och jag förväntar mig inte att Bokbloggarnas litteraturpris eller någon annan ska ge någon ersättning till mig eller någon annan. Däremot tycker jag att Ninni är ett typexempel på en person som jag inte ens vill ha som besökare på min blogg. Jag behöver inte krävande besökare som kommer med ”krav” på att jag ska lägga mer tid eller engagemang i något som jag helt och fullt gör på min fritid och dessutom betalar pengar för att få göra. Jag behöver inte besökare som gömmer sig bakom sin skärm och skriver sig strunt som den inte skulle våga göra om man sågs i verkliga livet. Jag tycker nätet kryllar av alldeles för många gnälliga personer som ställer krav och tror att man kan skriva vad som helst. Det tycker jag är trist faktiskt!
Steven är tolv år och försöker förtvivlat få ihop sin dysfunktionella familj, som består av mormodern, mamman och en lillebror. För nästan 20 år sedan föll Stevens morbror offer för en seriemördare, som grävde ner sina lik ute på heden. Just morbroderns lik hittades dock inte och nu har Steven tagit på sig det hopplösa uppdraget att försöka återfinna kvarlevorna för att, som han föreställer sig, mormodern äntligen ska få någon ro och de ska kunna bli en riktig familj. Han inser själv att utsikterna att hitta rätt på den enorma Exmoorheden är mycket små. I hemlighet skickar han därför ett brev till morbroderns mördare, som är inspärrad och hatad på fängelset. Han försöker i kodade ord få information som kan hjälpa honom i sökandet. Breven kommer dock att väcka något hos mördaren, Avery, som är djupt störd och genom breven kan försjunka i dagdrömmar om de barn han begått fruktansvärda övergrepp mot. När han inser att den han brevväxlar med faktiskt bara är en pojke själv så blir begäret för stort och han bestämmer sig för att ta sig ut.
Mörk jord kan nog läsas som en deckare, som vilken som helst, men i första hand är det inte mordet och att återfinna kvarlevorna efter mördarens offer, som är något centralt tema i boken. Kanske är det inte ens mördarens väckta intresse för Steven som är det viktigaste i boken. Däremot har författaren verkligen lyckats förmedla fattigdomen och ynkligheten i Stevens hem och hur tuff hans tillvaro är med mobbing, utanförskap och flykten ut på heden för att söka efter något han inte ens har någon direkt utsikt att finna. Porträttet av mördaren känns också plågsamt trovärdigt och obehagligt.
Jag tycker Mörk jord var en bra bok! Plus i kanten också för att den är inte är så tjock (ca 250 sidor). En bra bok ska inte behöva vara mycket längre än så!
Några andra som skrivit om Mörk jord är Bokhora, Deckarhuset och Annikas litteratur- och kulturblogg. Den finns att köpa hos t.ex. Adlibris eller Bokus.
För mycket lycka är min första bekantskap med nobelpristagaren Alice Munro, men det är absolut inte det sista jag läser av henne. Den här novellsamlingen föll mig definitivt i smaken.
Jag har läst en del noveller, särskilt de senaste åren, då de har pockat upp som en ganska praktisk liten text att läsa på mobilen, men Munro har verkligen en säregen stil som tar hela formatet till en ny nivå. Hon lär själv ha sagt något i stil med att hon valde novellen eftersom hon inte hade tid att skriva något annat. Jag undrar det, jag! Det krävs något extra av en författare som bara har några sidor på sig att få ihop en hel berättelse.
Jag tror att en nyckel är att våga hoppa i berättelsen, vilket jag gång på gång fascineras av att Munro gör i sina berättelser. Det som börjar med en berättelse av ett par och hur de träffats kan helt plötsligt hoppa iväg till en fest många år senare och sluta som en berättelse som egentligen handlar om en tjej som skriver om sin barndom och sin relation till sin mamma, fosterfar och musiklärare. Allt hänger ihop och är tight, men berättelserna färdas utan att det någonsin känns sökt eller onaturligt.
Vad som också imponerar i För mycket lycka är de vitt skilda berättelser som berättas. De flesta författare upprepar sig eller rent av återanvänder, men här är den enda skenbara röda tråden att alla, eller åtminstone de flesta, har en kvinna i huvudrollen. Munro måste på något sätt ha gjort gedigen research kring allt från tillvaron på ett fängelse till hur man fäller träd.
Jag tycker det är en fantastisk liten samling! För mycket lycka är tio noveller som var och en känns som en hel roman. Underbart!
Några andra som skrivit om För mycket lycka är DN, Litteraturmagazinet och bernur. Du kan köpa den hos t.ex. Adlibris eller Bokus.
