Vi måste sluta ses på det här sättet, av Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck, är en unga vuxna-roman om kärlek, vänskap och vuxenblivande. Huvudpersonerna, Hanna och Jens, träffas på ett uteställe under julens ledigheter, spenderar natten tillsammans, men byter inga nummer, ger inga löften till varandra om att ses igen. Ändå korsas deras vägar. Hon: går sista året på gymnasiet och längtar efter studenten – och efter att sticka till Paris med bästa kompisen, något hon planerar att göra bara dagar efter utspringet. Han: nyseparerad småbarnsförälder med ströjobb, där det senaste råkar vara som personlig assistent åt en gymnasieungdom som – japp, det stämmer – visar sig gå i Hannas klass.

Det finns en viss åldersskillnad och, framför allt, olika livssituationer och livserfarenheter. Förälskelsen är dock blind för alla eventuella problem och författarna lyckas skickligt skriva fram den där pirriga, omkullkastande, omvälvande nyförälskelsen. Det textas fram och tillbaka, dröjs kvar så att de ska ”råka” träffa varandra och, samtidigt, måste allt se normalt ut i klassrummet. Ingen av dem är bekväma med att flirta öppet: en elev och en typ lärare.

Samtidigt händer mycket annat i de bådas liv. Jens försöker skapa sig ett nytt liv, utan dotterns mamma. Hanna är också på väg att skapa sig ett eget liv: lämna barndomen bakom sig. Vägen dit är spännande, hela världen väntar. Någonting måste dock lämnas kvar: något som skaver är hennes barndomskompis och bästa vän i klassen. Deras liv börjar gå i olika riktningar och att dejta Jens gör inte direkt att hon prioriterar gamla vänner.

Vi måste sluta ses på det här sättet är en fin bok, på många sätt. Som småbarnsförälder känner jag igen mig i en hel del skildringar av småbarnslivet och när jag läser kastas jag tillbaka i tiden och minns hur det kunde vara att vara 18 år och på väg att bli vuxen. Här finns mycket igenkänning att hämta, på olika sätt.

Kanske är jag fel målgrupp (ja, såklart jag är, herregud!), men ändå måste jag erkänna att jag inte blev helt såld. Jag tycker boken känns lite väl lång och uppehåller sig för länge vid segt dejtande som inte leder någon vart. Jag blir inte ens övertygad om varför Hanna och Jens ser något hos varandra. Alltså, det säger väl mer om mig än om någonting annat, men såhär: jag levde länge utan barn och tyckte det var toppen, men när jag blev förälder så blev mycket annat extremt oviktigt i jämförelse. Livet som småbarnsförälder kretsar så mycket kring ens fantastiska lilla barn att mycket i mitt ”tidigare liv” känns främmande. Studentfirande? Tankar om att åka till Paris efter studenten? Ja, nej, det känns avlägset. Mycket avlägset. Jag har så svårt att se Jens, en sliten pappa, ens orka dejta en artonåring. De verkar ha skoj ihop, sådär som man kan ha som nyförälskad, absolut, men… Jag ser det liksom inte framför mig.

Det är mycket som är bra med Vi måste sluta ses på det här sättet, så är det, och för den som är ca 18 år är den säkert toppen. Medelålders tanter, som jag själv, borde kanske välja något annat.

Vi måste sluta ses på det här sättet

Lisa Bjärbo

Lisa Bjärbo är en svensk författare och journalist.

Johanna Lindbäck

Johanna Lindbäck är en svensk författare och gymnasielärare.