Jag har läst två av Irvings romaner tidigare och båda minns jag som ganska bisarra och osannolika historier som berättas med mycket värme. Även den här boken följer mönstret.

Boken handlar om en enhänt journalist, Patrick, som får erbjudandet att genomgå en handtransplantation. En kvinna vid namn Doris Clausen skriver ett brev till Patricks kirurg där hon meddelar att hennes man vill donera sin hand till Patrick.

Doris älskar sin man djupt och tror sig inte kunna älska någon annan. Äktenskapet är lyckligt och det enda som saknas är barn. Trots år av försök har Doris fortfarande inte lyckats bli gravid och hon börjar nästan bli besatt av tanken på att bli med barn.

När Doris man sedan dör i en olycka och det blir aktuellt med transplantationen har Doris vissa förbehåll innan donationen kan ske. Hon kräver umgängesrätt med sin mans hand och under sitt första möte med Patrick förför hon den enhänte mannen och blir på så vis äntligen gravid.

Patrick, som har varit med otroligt många kvinnor, känner för kanske första gången äkta känslor. Han blir förälskad i Doris, men märker att Doris egentligen bara är intresserad av hans nya hand. När hans son sedan föds blir han överväldigad av känslan av att vara pappa, men Doris går upp helt i sin mammaroll och intresserar sig fortfarande föga för Patrick. När Patricks kropp stöter bort den nya handen kompliceras Patricks och Doris förhållande ytterligare eftersom Doris intresse av att träffa Patrick nu är ännu mindre. Patrick ger dock inte upp.

Kärlekshistorian, som är bokens centrala handling, är kanske det som utgör det riktigt bisarra i den här boken, men jag tycker att det är en rätt så gripande och lite tankeväckande historia. Den får mig att tänka på den svenska drottning, som först inte ville att man skulle föra bort hennes mans lik och som sedan sparade den döde mannens hjärta i en ask. På samma lite förtvivlade sätt tycks Doris sakna sin man. Det är lite fascinerande att tänka på hur Doris planerar att behålla en kroppsdel från sin man och skaffa barn med den nya ägaren till kroppsdelen för att på så sätt kanske inbilla sig lite att hon faktiskt har fått barn med sin älskade man.

Vid sidan om historian om Patrick och Doris och handen finns det också, som alltid i Irvings böcker, en massa sidospår som ibland kan kännas lite onödiga. Boken innehåller mängder av intressanta personer och lustiga episoder, men det känns som om många av de inte för handlingen framåt utan istället bara fyller ut boken med onödiga saker. Den första hälften av boken är bäst och det är också den delen som främst handlar om Doris, Patrick och handen. Den sista hälften är en ganska tråkig historia som i princip går ut på att Patrick irrar omkring med en massa kvinnor och inte vet hur han ska få sin älskade Doris. Det hinner bli lite tjatigt innan boken tar slut, men det är fortfarande en mycket bra och läsvärd bok. En av Irvings bästa!