Frukost på Tiffany’s är nog mer känd som film än som bok. Boken innehåller förresten inte bara just titelnovellen utan också tre andra, kortare, noveller. De känner nog nästan ingen till alls.
För att börja med just Frukost på Tiffany’s kan jag inte påstå att den sa mig särskilt mycket. Den handlar om Holly, som lever ett märkligt liv, fullt med fester, karlar (prostitution till och med) och pengar, som hon bland annat får för att ge meddelanden till en man som sitter i fängelse. Jag vet inte vad novellen vill berätta. Kanske är den bara tänkt att uppröra med Hollys lite skandalösa liv.
Bokens andra novell, Ett hus av blommor, känns som en töntig vuxensaga med en sensmoral som jag inte förstår. Först de två sista novellerna, En diamantgitarr och Ett julminne, faller mig i smaken. Den ena handlar om en vänskap mellan två män i fängelse och den andra om en vänskap mellan en pojke och en äldre släkting. Det är svårt att skriva om dem utan att säga för mycket, men de är i alla fall precis som jag tycker att noveller ska vara: lagom långa och med lagom tempo, så att man inte tappar intresset.
Noveller är inte helt lätt. Det krävs en del skicklighet för att kunna både bygga upp och avsluta en berättelse på så få sidor som en novell brukar rymma. Jag tycker att Capote har lyckats väl med de två sista, men jag kan inte riktigt förstå varför berättelsen om Holly har blivit en sådan klassiker.
Jag skulle gissa att den här populära boken även har lästs av Jonas Hassen Khemiri, som har skrivit Montecore. Det finns nämligen en del gemensamma nämnare mellan dessa böcker. Liksom Montecore utspelar sig den här boken på flera nivåer och liksom Montecore har författaren lånat ut sitt namn till en av bokens huvudpersoner, som för övrigt också råkar vara en författare. Boken består dels av en brevväxling mellan två personer, där man som läsare bara får ta del av breven från den ena parten och får läsa lite mellan raderna för att förstå vad som har skrivits från den andra personen. Dels består boken av utkastet till en bok, som kommenteras i brevväxlingen. Boken består också av ytterligare en berättelse, som handlar om när de två brevskrivarna reser runt i Ukraina, i jakten på en bortglömd by och ett bortglömd stycke historia.
De ena huvudpersonen är Jonathan, en judisk amerikan med sitt ursprung i Ukraina, som skriver på en bok och som vill leta upp berättelsen om hans släkt. Den andra huvudpersonen är den som kommer att bli judens tolk, trots att hans engelska är bristfällig. Det blir endråplig historia om en roadtrip genom Ukraina och stundvis är det också en sorglig berättelse eftersom resan hela tiden närmar sig en historia om en by som blev utplånad av nazister under det andra världskriget.
Boken blandar högt och lågt och berättandet blandas, som sagt var, ut av Jonathans egna utkast till en bok. Det är en berättelse som närmast liknar en underlig saga som hela tiden rör sig framåt mot slutet – nazisternas intåg.
Det är en märklig bok, som både är underhållande och i nästa stund kan vara svårsmält rå i beskrivningarna om död och sorg. Det jag gillar mest med den är språket, som inte alltid följer regler och rekommendationer när det gäller språkbruk, men som alltid har en självklar del i berättandet och som alltid tillför något viktigt för att göra den här boken till den fascinerande bok det är. Mycket läsvärd!
Under studietiden träffade Mitch en alldeles speciell lärare, Morrie. Han kom att bli mer än bara en lärare: han kom att bli mer som en livscoach och en vän. Efter studenten skiljdes de åt med Mitchs löfte att han skulle höra av sig. Det hinner dock dröja många år innan han slutligen gör som han lovat. När Mitch kontaktar Morrie igen är det för att han har fått reda på att Morrie sedan en tid tillbaka lider av en obotlig neurologisk sjukdom, som sakta gör honom förlamad och till slut kommer att leda till hans död.
Under de sista månaderna av Morries liv börjar Mitch och Morrie att träffas regelbundet igen och de samtalar om livets svåra frågor. Det är en rörande berättelse om en döende man som delar med sig av sina insikter. Hans tankar kring åldrande och död är osjälviska och förunderliga.
Den här lilla boken hinner behandla en hel del filosofiska och fina tankar och det är också svårt att inte beröras av berättelsen om vänskapen mellan Mitch och hans forna lärare och Morries sista månader. Ändå når den inte ändra fram hos mig. Kanske är det för att jag alldeles nyligt läste ut en annan bok om döende, Tätt intill dagarna, och faktiskt inte orkar engagera mig så mycket mer i dessa svåra frågor just nu. Kanske var det av någon annan anledning.
Marco Stanley Fogg, MS kallad, har inte många fasta punkter i tillvaron. Någon pappa har han aldrig haft och modern dog i en bussolycka när MS var liten. Därför har han växt upp hos sin morbror. När även morbrodern går bort blir ensamheten stor. Han gör sig av med sitt arv och när det är slut har han inte längre något att leva av eller någonstans att ta sin tillflykt. Han hamnar på gatan och hade kanske dött där om han inte hade träffat Kitty och senare fått jobb hos en äldre och handikappad man vid namn Effing.
Här blir livet mycket förändrat för MS. Effing börjar berätta sitt livs historia för sin nya assistent och historian som han får berättad för sig visar sig vara märkligt länkat till MS egna liv.
Det är lite fascinerande hur boken tar sin vändning mot slutet och för den som tror på ödet är det säkert en spännande bok. För mig sa den dock inte så mycket. Det som händer i boken är lite för fantastisk för jag skulle kunna inbillas att det skulle kunna hända på riktigt.
Redan på baksidan låter förlaget en förstå att boken har alla ingredienser som man kan vänta sig i en bok av Irving. Mycket riktigt är det en rejäl tegelsten med Irvings sätt att berätta: långa utläggningar och långa personbeskrivningar. Även innehållet är bekant från andra böcker. Stundvis rör den sig i miljöer som är bekanta sedan tidigare och karaktärerna skulle säkert kunna blandas ihop med andra karaktärer.
Bristen på förnyelse är alltså uppenbar, men det är inte det som stör mig. Jag säger inte ens att det är fel. Jag gillar Irvings sätt att krypa in i människor och berätta vilka de är och varför de gör som de gör. Det är inte mycket som lämnas åt slumpen och varenda detalj och varje person har betydelse för att föra berättelsen framåt. Karaktärerna är som vanligt väldigt udda, men beskrivna så kärleksfullt att de känns helt mänskliga hur de än är.
Nej, det finns annat att hata i den här boken. Ca 200-300 sidor in i boken hade jag god lust att slänga boken all världens väg och skriva en lång och bitter text om hur erbarmligt dålig den är. Att Irving gillar att skriva om sex och att hans karaktärer ofta har mycket speciella och annorlunda preferenser när det gäller sex är ingen nyhet. I Tills jag finner dig blir det dock riktigt äckligt, då det som glatt beskrivs som en pojkes tidiga upptäckter när det gäller sexualitet egentligen är regelrätta sexuella övergrepp mot barn. Här finns saker som inte bara är på gränsen till pedofili utan faktiskt är det. Det spelar ingen roll om Irving tycker sig skriva om detta för att läsaren ska få en bakgrund till huvudpersonens (den utnyttjade pojkens) något splittrade liv, men han kommer inte undan med det hos mig. Det här är skit på ren svenska. Övergreppen beskrivs alldeles för naivt för att vara godkänt hos mig.
Av någon anledning ville jag ändå läsa ut boken, så det gjorde jag. När huvudpersonen lämnat barndomen bakom sig och historien fortsätter in i hans vuxenliv känns boken mycket mer läsvärd och ungefär lika engagerande och bra som författarens tidigare böcker.
Själva berättelsen handlar om en skådespelare som växer upp med sin mamma och efter mammans död kommer till insikter som får honom att söka sanningen i de minnen han har av sin barndom med mamman. Det är en spännande berättelse på sitt sätt, men de obegripligt många och onödiga barnsexscenerna tänker jag aldrig förlåta Irving för. Bokens första delar fick mig att vilja ge boken en nolla i betyg. Enda anledningen till att det blev ett högt (för högt?) betyg är att jag på något sätt hann glömma bort den katastrofala början av boken när jag hade läst de ytterligare ca 500 sidorna och hade ”glömt” hur historien började. Mot slutet blev det mest en engagerande bok om identitetssökande och far- och morrelationer och det hade kunnat vara riktigt intressant.
Boken tar sin början vid 40-talet på den amerikanska landsbygden. Lilla Marya växer upp hos sin farbror med familj eftersom hennes pappa har blivit mördad och mamman har gett sig iväg. Det är ingen helt lätt uppväxt som skildras. Marya känner stort utanförskap. Det är inte bara avsaknaden av ”riktiga” föräldrar utan också att hon inte alls strävar efter samma saker som sina skolkamrater som gör att hon inte passar in. De andra tjejerna gifter sig unga, skaffar barn och skaffar arbete på någon av hålans affärer. Marya får stipendier och lämnar sin uppväxtort för att studera litteratur och filosofi.
Så fortsätter berättelsen. För varje kapitel har det gått några år fram i tiden, men det är fortfarande samma Marya. Marya, som söker bekräftelse hos älskare. Marya, som kämpar med att få fortsätta sin tjänst på universitetet. Marya, som inte riktigt har gjort upp med sitt förflutna.
Boken har en hel del likheter med den påstått självbiografiska boken Jag ska ta dig dit, men det större tidsspannet gör att man kanske inte får samma djupdykning i den här boken. Här berättas Marya liv i korta, avgränsade episoder. Inget fel i sig, för Oates gör det på ett sätt så att det alltid är gripande och spännande. Fint berättat.
Capybaran, som är världens största gnagare, är ett märkligt djur som kanske inte så många känner till. De finns i Sydamerika och påminner om jättestora marsvin. När en kompis till mig visade bilder på Capybaror här om dagen mindes jag en gammal barnbok som jag vet att jag gillade när jag var yngre. Så kom det sig att jag läste om denna tunna lilla bok.
Vår vän Capy handlar om en familj som skaffar sig en capybara som husdjur. Den är söt och trevlig när den är liten, men ju äldre och större den blir, desto svårare är det att hålla den som husdjur. Själva berättelsen är en liten solskenshistoria som inte lämnar så mycket avtryck, men bilderna är väldigt fina. Vem som helst med ett husdjur kan nog känna igen sitt djur i bokens capybara, som glufsar i sig kattmat, är envis och som förväntansfull stirrar på dörrhandtaget för att få någon att komma och öppna.
När den ansedda författaren Joshua Seigl anser sig behöva en assitent, för att komma igång med sitt i stort sett avstannade arbete, blir det helt oväntat en obildad och ung kvinna som får anställningen. Till skillnad från de andra som aspirerat för platsen har hon ingen direkt utbildning eller något intresse av litteratur, men Seigl känner sig mycket fäst vid denna flicka, Alma, som han känner att han behöver beskydda och hjälpa. När han senare råkar ut för en neurologisk sjukdom, som gör att han stundvis har svårt att röra sig, blir behovet av hans assistent ännu större än tidigare och han känner sig glad över att han har Alma.
Alma kommer helt uppenbart från svåra förhållanden och hon har råkat ut för många otäcka övergrepp. Någon äkta kärlek eller omtanke verkar hon inte ha stött på och inom henne finns en stor bitterhet och ilska som bottnar i en stor osäkerhet. Påhejad av den man, som hon själv benämner som sin ”älskare”, men som egentligen är hennes råa och känslokalla hallick, bestämmer hon sig för att hata sin nya arbetsgivare. Hatet ursäktar hon med att Seigl är jude och det som från början mest är en massa föraktfullt prat om honom och en del småstölder från honom blir till öppet prat om att hon vill döda honom.
Den rena ondska som kommer från denna totalt trasiga kvinna är plågsam att läsa om. Det är så innerligt och rått och rätt igenom ondskefullt att sympatier är helt omöjliga att känna för den stackars tjejen.
Seigl beskrivs som oändligt sårbar. Han är helt ovetande om det som pågår runt honom och är fullt och fast övertygad om att Alma bara vill honom gott. Att hans nya assitent trasar sönder förhållandet till hans syster och försvårar för honom på andra sätt kan han inte heller se. Han är lyckligt omedveten om verkligheten och känner sig mot alla odds upplivad av sin nya assistent, som han anser tillför viktiga saker i hans liv. Livet verkar annars i mycket ha stannat upp. Han har en mängd ofullbordade manuskript omkring sig, men tycks sakna självförtroende för att slutföra någon av dem och ge ut den uppföljare, till debutromanen, som alla väntar på. Han lever ensam och verkar rädd för att slå sig ned med den kvinna som han trots allt tycks älska. Han vill alla gott, men han så tankspridd och godtrogen att han lätt blir utnyttjad av dem omkring honom.
Boken tar en del stora och spännande svängar och som läsare tvingas man inse att ingenting är svart eller vitt. Det är två märkliga människor som boken handlar om och Joyce Carol Oates berättar om dem med en oerhörd skicklighet. Fantastiskt skrivet och en mycket berörande och fascinerande berättelse! Boken gör ofta ont att läsa, men man glömmer den inte efteråt.
En mentalsjuk kvinna har rymt från ett hårt bevakat sjukhus på en ö, där farliga och psykiskt sjuka brottslingar vårdas i 60-talets USA. Teddy Daniels är den kriminalare som får i uppdrag att åka dit och reda ut fallet. Han hamnar dock i någonting mycket mer än en vanlig polisutredning.
Det är en mycket spännande berättelse som tar en del skarpa svängar. I början tyckte jag att boken var irriterande skriven, med för mycket beskrivningar av Teddy Daniels drömmar, men i slutet föll bitar på plats och då kunde jag på allvar uppskatta boken, som annars inte kändes som särskilt mycket till läsupplevelse. Hur som helst utvecklade den sig till riktigt spännande och intressant. En bra bok att sträckläsa för en stunds tidsfördriv!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Frukost på Tiffany’s är nog mer känd som film än som bok. Boken innehåller förresten inte bara just titelnovellen utan också tre andra, kortare, noveller. De känner nog nästan ingen till alls.
