Älskade syster är lite influerad av en verklig händelse: mordet på den 6-åriga barnstjärnan JonBenét Ramsey i USA, ett mord som aldrig klarades upp. Dock är det långt ifrån en dokumentär roman, faktiskt allt annat än särskilt verklighetsnära. I den här boken heter barnstjärnan Bliss Rampike och är ett underbarn på isen. Redan vid fyra års ålder debuterar hon i en konståkningstävling, som hon också vinner, och efter detta följer två år av överdrivet mycket träning, oändliga skönhetskurer, tillväxthormon och injicerade vitaminer, psykologer, privatlärare etc. etc. Det blir en hel cirkus runt Bliss och mamman använder henne lyckligt för att klättra uppåt på den komplicerade sociala stege som utgör den övre medelklassen, med alla sina exklusiva klubbar, arrangerade lekstunder och VIP-fester. Pappan i familjen är en uppkompling som är för upptagen med att göra karriär och vänsterprassla för att vara den fadersgestalt som han kanske borde vara. Någonstans bland annat detta finns bokens berättare: Skyler Rampike, som är den några år äldre brodern i familjen.
Skyler är en ganska ynklig figur, som haltar omkring sedan han som liten tvingades ta gymnastiklektioner och fick ett komplicerat benbrott i en olycka. Han har inga direkta vänner, men skickas ibland iväg på arrangerade lekstunder tillsammans de mest bisarra och tragiska barnen man bara kan tänka sig: bortskämda ungar, som kollar på föräldrarnas sexvideos när de är ensamma hemma, och byter psykofarmaka och jämför diagnoser med varandra på lekstunderna. Men vad Skyler har är Bliss, hans älskade lillasyster, som han med oro och spänning följer på isen på alla hennes tävlingar.
Som alla förstår redan tidigt i boken blir dock Bliss liv otroligt kort. 6 år gammal försvinner hon och återfinns mördad i familjens källare. Händelsen krossar hela Skylers lilla familj och han själv stämplas som obotligt störd och skickas runt, runt till psykiatriska mottagningar, specialskolor för psykiskt funktionshindrade etc.
Oates målar upp ett dysfunktionellt samhälle, som på många sätt är så överdrivet att det faktiskt inte är lätt att ta till sig. Men tar till sig gör man. Naturligtvis kan man inte värja sig från all denna fixering vid ytan, all försummelse av rikemansbarnen, all denna överdrivna, faktiskt helt bisarra, fixering vid att ställa diagnoser, den ena bokstavskombinationen mer fantasifull än den andra, alla dessa mediciner som lättvindligt skrivs ut till vartenda barn. Och Bliss då? Underbarnet som tränades sönder vid 6 års ålder blev mördad och efter detta kan mamman använda hennes namn för att marknadsföra memoarböcker. Det finns med andra ord ingenting som är äkta i den här boken. Det finns så mycket fasader som ska visas upp, men bakom dem är de vuxna otrogna med varandra medan barnen tar överdoser på sina rum, hemhjälpsflickor från Filippinerna (alla heter Maria) sköter hushållet, och TV-apparater står på med ljudet nedskruvat och visar gråtande människor som har förlorat sina barn, men åtminstone har Jesus.
Ibland kan jag tycka att det blir lite för mycket och för överdrivet, men jag slås också av att det finns element i boken som faktiskt existerar i vårt samhälle, även i Sverige. Boken är skruvad, men den säger ändå någonting om vår samtid och den gör det utan att be om ursäkt för sig. Jag är också väldigt svag för sådana här tjocka böcker (650 sidor faktiskt!), där man verkligen får tränga sig in i handlingen, lära känna karaktärerna i den och leva sig in i den. Alltså kan jag inte annat än att gilla den, trots att den nog skulle ha kunnat skurits ned en bit. Det som lyfter den lite extra är slutet, som faktiskt är precis så varmt och hoppfullt som nästan ingen bok slutar nu för tiden. Tack för det!
Ännu en hästbok utläst! Jag har nu faktiskt läst alla böcker om de tre stallkompisarna Lisa, Carole och Susan och jag kan nog konstatera att böcker inte är så hemskt bra som jag tyckte att de var när jag var liten.
I Till häst i New York lämnar de tre kompisarna sin lilla idyll till småstad och åker till New York för att titta på en stor tävling, där en vän till dem ska ställa upp. Väl i New York kastas de rätt in i ett typiskt fall för deras klubb, Sadelklubben. De råkar av en slump på en stor flickidol: skådespelaren Skye Ransom och han måste lära sig att rida inför en roll i en film.
Boken varken stör eller berör särskilt mycket, men är ändå hemskt söt och trevlig. Stallkompisar var min barndoms favorithästböcker och jag kan verkligen förstå hur de blev det. Ridlektionerna och ridturerna är beskrivna på ett närmast pedagogiskt sätt och på så sätt att man känner igen sig om man själv är en hästtjej som går på ridskola och lär sig grunderna. Samtidigt är böckerna konstruerade så att vem som helst kan känna igen sig även i de episoder som inte direkt berör hästarna och ridningen. Lisa, Susan och Carole är verkligen olika som personer och alltid finns det någon av dem man som liten tjej kan känna igen sig i och tycka om.
Jag tycker ändå att det har varit skojigt att dyka ner lite i genren igen! Och jag undrar vad jag skulle tycka om t.ex. Peter Pohls böcker eller böckerna om Steffie och Nellie (av Annika Thor) eller om Mirandaböckerna (av Kerstin Sundh) om jag läste om dem. De var favoriter på sin tid, så att säga, men vad skulle jag tycka idag? Skulle jag våga? Eller är risken för stor att jag inte längre hittar något bra i dem? Usch, vad hemskt det vore!
Böckerna om Rut-Emma älskade jag i alla fall som liten och när jag läste om dem i somras tyckte jag fortfarande att de var kanon. En annan som som riktar sig till en yngre publik är Le petit prince och den är ju helt underbar! Detsamma får nog sägas gälla för Astrid Lindgrens böcker, som kan tilltala små som stora, inte sällan på helt olika sätt.
Vilka barnböcker tycker du är ”odödliga” favoriter? Har du vågat läsa om det du gillade när du var liten?
Stallkompisar hörde till mina favoritböcker när jag var 10-12 år och Sadelklubben ställer upp är en av två böcker i serien som jag inte har läst förut. Det var med stora nostalgikänslor jag öppnade den här boken, men också med lite besvikelse som jag la den ifrån mig. Det är tyvärr en ganska platt bok, med enkla intriger och ingen direkt djupdykning i känslor och relationer. Det spelar dock ingen större roll. Hästtokiga tjejer kan nog fortfarande älska böckerna om de tre kompisarna Lisa, Susan och Carole och deras upptåg. I den här boken handlar det om en kadriljuppvisning, som de planerar som en överraskning för att locka fler elever till sin ridskola.
Ett plus i kanten för att skildringarna av hästarna och ridningen faktiskt känns som om de kommer från någon som själv har varit där och vet vad det handlar om. Det är inte överdrivna och löjliga berättelser om tjejer som tävlar i världsmästerskap med vildhästar, utan autentiskt berättat om ridlektioner för några tjejer som har lärt sig grunderna.
Oj, vad jag gillar Joyce Carol Oates. När hennes namn står på framsidan på en bok vet man att man kommer att dras med i något stort, en berättelse utöver det vanliga. Med den här boken har Oates gjort det igen: serverat en magnifikt berättad skildring av en kvinnas liv i det moderna USA. Att hon hämtar inspiration ur självupplevda händelser och händelser från närstående personer är uppenbart, för såhär påträngande insiktsfullt kan man annars inte skriva. Har man läst några av Oates böcker upptäcker man också ganska snart att det är vissa teman som tenderar att återkomma i hennes berättande. Det kan vara Marilyn Monroe som står i huvudrollen (Blonde), det kan vara en kvinna vars mamma nyligt har blivit mördad (Älskad, saknad) eller det kan vara Rebecca Schwart/Hazel Jones, som är huvudperson i den här boken. Oavsett vilken tenderar det alltid att vara kvinnor i beroendesituationer, kvinnor som lider av den allra största ensamheten, kvinnor i utanförskap, kvinnor som är i ett desperat sökande efter en egen identitet, ett eget liv, en trygghet i en värld som tycks vilja dem något ont. Det finns ingen annan författarinna som kan skriva om detta på samma sätt som Oates. Hon kan måla upp livsöden och bakgrunder till de mest desperata eller rubbade handlingar en människa kan begå och hon får alla berättelser att beröra på djupet.
I den här boken står Rebecca Schwart i centrum. Hennes familj invandrar till USA vid 30-talets slut och har ett ganska miserabelt liv i utanförskap. En dag skjuter pappan i desperation både mamman och sig själv och lämnar Rebecca ensam kvar. Rebecca går inte klart high school, utan tar jobb som städerska på ett hotell, där hon träffar mannen som kommer att bli pappa åt deras barn. Rebecca Schwart, med ett efternamn som är taget för att passa bättre i USA, blir således mrs Niles Tignor. Äktenskapet är dock olyckligt och efter upprepade våldsamheter flyr hon därifrån och byter än en gång identitet. Hennes nya namn blir Hazel Jones. Hazel Jones är en behaglig kvinna, en korrekt kvinna, en kvinna som är på resa med sin lilla son Zack, det musikaliska underbarnet. Det är ett kringflackande liv fram tills att hon träffar en man som också får upp ögonen för Zacks musikaliska begåvning och det stora målet blir att stötta gemensamt stötta Zack i hans spelande och tävlande.
Oates berättande är som alltid fängslande och berörande. Det ständiga identitetssökandet blir i den här boken extra påtagligt hos Rebecca/Hazel, som helt byter namn och hela tiden strikt hemlighåller sin bakgrund i ett försök att skydda sig själv, sitt barn, sitt liv. Starkt och fantastiskt berättat!
När Elner går ut på morgonen för att plocka lite fikon från sitt fikonträd blir det en ödesdiger morgon. När hon står högst upp på stegen blir hon stucken av en bisvärm och faller ned. Hon är en äldre dam och har visserligen klarat liknande fall tidigare, men chocken efter bisticken blir för mycket och när hon kommer till sjukhuset blir hon genast dödförklarad. Sorgeprocessen i samhället startar omedelbart och det visar sig att det är en stor skara människor som sörjer. Elner har med sitt nyfikna sätt, öppna sinne och vänlighet charmat alla från en lastbilschaufför med ett kriminellt förflutet till en begåvningshandikappad kvinna.
Elner själv åker iväg i en hiss och hamnar i det som hon efter ett tag förstår är himlen. Det liknar hennes vanliga gata där hemma, men som den såg ut för 50 år sedan, och den är kryddad med märkliga djur som prickiga ekorrar och ett regnbågsfärgat ljus. Hon får träffa gamla vänner, människor hon har beundrat och faktiskt skaparna själva. Hon ställer en massa frågor och får svar, men helt plötsligt blir det dags att gå igen och hon hamnar åter på sjukhuset – återuppstånden.
Nu blir det full kalabalik hos de anhöriga. Dödförklaringen måste dementeras, blommorna till begravningen avbeställas och allt därtill. Framför allt rörs en massa känslor upp hos alla dessa människor som trott att de förlorat sin kära vän.
Det är en gullig liten berättelse om en skara människor som är svåra att tycka illa om. Boken jämförs lite med böckerna om böckerna Ya-Ya flickorna och delvis kan jag väl hålla med om att de rör sig i ungefär samma genre. Det här är en riktig feel good bok! Vad den kan sakna, och vad som faktiskt finns i Ya Ya-böckerna, är lite svärta, något som bryter av mot allt det lyckliga, fina och obefläckade. Personerna i den här boken tenderar att kännas lite overkliga för att de är så perfekta. Det gör dock inte så mycket. Det är en söt liten bok!
Det är 50-tal och Revolutionary Road heter en idyllisk gata i en fint medelklassområde i ett samhälle i USA. Gatan befolkas av fina små familjer som går på middagsbjudningar hos varandra, pysslar i trädgården och låter sina barn springa omkring ute och leka med varandra. Tittar man in i de små hemmen ser man dock något annat än den polerade yta som visas upp. Här finns mannen, som i hemlighet suktar efter grannfrun och drömmer om och försöker att hitta tillfället då han ska kunna ta steget att inleda en affär med henne. Här finns det äldre paret, som försöker att mörka att deras fantastiska son, den bildade matematikläraren, är institutionaliserad på ett mentalsjukhus. Och så är det Frank och April Wheeler, bokens huvudpersoner.
Utåt sett är de ett förtjusande och trevligt par, men innerst inne känner de att livet saknar sin mening. Frank avskyr sitt urtrista jobb och ägnar den mesta arbetstiden åt att skjuta allt arbete framför sig och att flörta med kontorets söta, unga kvinnor, som han inte sällan är otrogen med. April är en rastlös själ som inte gör annat än att längta bort från detta småstadsliv med dess trista människor och futtigheter. När hon kläcker idén att hon och Frank ska ta sina barn och flytta till Europa föds en helt ny motivation hos dem båda. Nu väcks drömmar om att säga upp sig, finna sig själv, göra något som betyder något.
Det är en högst berörande bok om drömmar, förhoppningar och misslyckanden. Den är inte helt olika många av Gardells böcker, där han tar upp ämnen som ensamhet, utanförskap och att hålla uppe en prydlig fasad, och Yates lyckas verkligen måla upp en trovärdig berättelse, som är lätt att dras med i. Språket är enkelt, men väldigt uttrycksfullt och fullt av roliga och påhittiga metaforer. Han lyckas exakt fånga stämningarna, karaktärerna och miljöerna och förmedla den växande känslan av hopplöshet och katastrof. Det är dock ingen domedagsbok, utan ger att visst hopp, även om den tydligt visar att livet inte alltid blir som man tänkt sig och att problem och svårigheter sällan går att fly från.
Jag tycker att det här är en underbar liten bok och det finns mycket i den som man kan lyfta ut och begrunda för sig. Läs bara detta:
Vår förmåga att mäta och fördela tiden erbjuder en nästan outsinlig källa till tröst.
”Synkronisera klockorna på noll sexhundra”, säger infanterikaptenen, och var och en av hans hukande löjtnanter finner en frist från skräcken när de för de två små visarna i lodrät linje medan tonvis av tung arterllerield fladdrar över himlen: den prosaiska, vardagliga urtavlan har, om än tillfälligt, återställt en illusion av personlig kontroll. Bra, intygar den och blickar nådigt upp mellan hårstråna och blodådrorna på varje ohyggligt sårbar handled; utmärkt: än så länge inträffar allt på utsatt tid.
När jag började läsa den här boken gjorde jag det med utgångspunkten att det var en deckare och som deckare tyckte jag att den var ovanligt bra. Berättandet är detaljrikt och berättelsen slutar inte när brottet är uppklarat, utan vi får följa mördarna till det oundvikliga(!) slutet, d.v.s. dödsstraffet. Fram till dess är det en ganska lång resa och det berättas om mördarna liv och bakgrund och vad som händer dem när de åker fast. Det var nog den biten som jag fastnade för mest, för nog kan man fundera på varför folk begår brott. Särskilt det här brottet.
I boken slaktas en hel familj i Kansas och till synes finns det inget som helst motiv för mordet. Boken utspelar sig vid 50-talets slut och 60-talets början och någon rättspsykiatrisk vård fanns inte, så de kallblodiga brottslingarnas öde är bestämt redan innan rättegången.
Först när boken var utläst såg jag underititeln, ”En sann redogörelse för ett fyrdubbelt mord och dess följder”, och när jag googlade lite såg jag att den här boken kallas ”den första reportageboken”. Det förklarar detaljrikedomen! Att boken baseras på sanna händelser ändrar dock inte mitt intryck av boken. Jag läser den fortfarande som en deckare och som sådan tycker jag att den är bra!
Fördjupade studier i katastroffysik av Marsha Pessl
Vilken bok! Det här är precis min typ av avkoppling! Fördjupade studier i katastroffysik är upplagd som en kursplan med introduktion, litteraturlista (kapitel) och en sluttentamen, som på ett kul sätt tar upp många av de frågor som man som läsare ställs inför under läsandets gång – och det är verkligen många frågor som väcks! Sympatierna hinner ändras både en och två gånger och man hinner både tappa andan av spänning, andas ut och stå inför en riktig cliffhanger igen medan de över 500 sidorna passeras.
Huvudpersonen är den sextonåriga Blue, som under hela uppväxten har flyttat fram och tillbaka över hela USA med sin professor till pappa. Mamman är död sedan länge och livet är mest kantat av pappans överbeskyddande omsorger och en nästan sjuk mängd böcker (i vart och vartannat stycke finns det referenser till litteratur och tidskrifter). Det är först när de slår sig ner i den lilla staden Stockton som den lillgamla Blue får jämnåriga vänner.
Lärarinnan Hannah Schneider för ihop henne med ett sammansvetsat gäng som kallar sig Aristokraterna. Plötsligt blir det en vana att varje vecka gå på middag hos Hannah tillsammans med Aristokraterna och diskutera smått och stort här i livet. Hannah lyckas charma dem alla. Hon ser dem, ger dem råd och tränger sig in i deras innersta. För mönstereleven Blue öppnar sig en ny värld, som inte bara består av att plugga och diskutera djupa ämnen med sin far, utan också består av galna fester med de nya vännerna och att tillsammans med dem smyga på deras märkliga vän och lärarinna. Hur nära Hannah än kommer dem, så avslöjar hon märkligt lite om sig själv och om sin egna bakgrund och liv. Det är först efter en katastrofal campingutflykt som allt ställs på ända och Blue plötsligt står ensam inför en mängd svek och frågor.
Jag blev helt fängslad av boken och kunde inte lägga den ifrån mig. Jag älskar det finurliga berättandet, de roliga referenserna, humorn och mörkret. En både spännande och välskriven roman!
I korhet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en finurligt berättad roman som bjuder på stor spänning och många överraskningar – och roliga bokreferenser.
Betyg: 5 böcker av 5.
Om Marisha Pessl och Fördjupade studier i katastroffysik
Marisha Pessl (född 1977) är en amerikansk författare. Hon debuterade med den uppmärksammade Fördjupade studier i katastroffysik (Special topics in calamity physics) 2006. Pessl har en hemsida, en fansida på Facebook och twittrar under @marishapessl.
””Jag skrev den här redogörelsen ett år efter att jag hittade Hannah död.
Jag trodde att jag hade lyckats utplåna alla spår av den där natten inom mig. Men jag hade fel.
Varje natt när jag slöt ögonen och försökte sova såg jag henne framför mig igen, precis som jag fann henne, hängandes från en tall i en orange förlängningssladd. Nacken var bruten som en tulpanstjälk och ögonen såg ingenting.
Eller så var det just det som var problemet. De hade sett allting.”
Sextonåriga Blue har aldrig bott på samma plats i mer än en termin. Tillsammans med sin pappa, den erkände gästprofessorn, har hon rest runt i USA och fått det mesta av sin skolundervisning i bilen. Trots detta, eller kanske just därför, är Blue en toppstudent som vet mer om den klassiska litteraturen än om det liv som tonåringar förväntas leva. Men när Blues pappa plötsligt beslutar sig för att Blue ska tillbringa hela sitt sista år i high school på ett och samma ställe, tar hennes liv en oanad vändning. På ärevördiga St. Gallway School blir hon indragen i en grupp studenter som kallas ”De blåblodiga” och vars tillvaro kretsar kring Hannah Schneider, skolans karismatiska filmlärare. Snart befinner sig Blue i en komplicerad härva av konspirationer, svek och död.”
Som nybliven singel trodde jag att det här skulle vara en rolig och avkopplande bok, men jag fann den mest löjlig. Boken består av ett antal kapitel med titlar som: ”Han vill faktiskt inte ha dig om han inte bjuder ut dig”, ”Han vill faktiskt inte ha dig om han bara vill träffa dig när han är full” och ”Han vill faktiskt inte ha dig om han går upp i rök”. Helt sant. Mycket av det som står i kapitlen är skojigt och ibland finns det, sorgligt nog, en ganska hög igenkänningsfaktor. Det stora problemet är egentligen inte idén med boken, för jag tror att typ alla tjejer behöver påminnas om att de förtjänar något bättre än killar som inte är helt hundra och att de förtjänar uppmärksamhet och respekt. Problemet är de löjliga texterna och upplägget.
Största delen av boken består av påhittade brev som den manliga författaren svarar på och alla svaren går egentligen ut på att man som tjej inte ska höra av sig, ta initiativ, ta första steget eller bry sig över huvud taget. Taktiken, som författaren propagerar för, är rena 1800-talet och skrattretande. Varje kapitel består också av texter skrivna av den kvinnliga författaren och de är i princip en ursäkt för att hon finns och är en sådan hopplös kvinna som ändå går på alla nitar och börjar hitta på ursäkter för hopplöja dejter som inte hör av sig och så vidare. Jag vill kräkas.
Vore det inte för att alla tjejer borde tänka över vilken respekt vi förtjänar så skulle jag ge den här boken en nolla i betyg. Hade den varit skriven av några andra än Behrendt och Tuccillo så hade jag kanske vågat ge boken ett toppbetyg, för jag tror att sådana här böcker kan behövas. Dock behöver ingen kvinna läsa mansgrisiga texter om hur vi ska lämna över allt agerande till männen eller texter, som är skrivna med utgångspunkten att peppa, men som egentligen bara förringar och förlöjligar alla problem man faktiskt kan ha när det gäller relationer och att dumpa och att bli dumpad.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Älskade syster är lite influerad av en verklig händelse: mordet på den 6-åriga barnstjärnan JonBenét Ramsey i USA, ett mord som aldrig klarades upp. Dock är det långt ifrån en dokumentär roman, faktiskt allt annat än särskilt verklighetsnära. I den här boken heter barnstjärnan Bliss Rampike och är ett underbarn på isen. Redan vid fyra års ålder debuterar hon i en konståkningstävling, som hon också vinner, och efter detta följer två år av överdrivet mycket träning, oändliga skönhetskurer, tillväxthormon och injicerade vitaminer, psykologer, privatlärare etc. etc. Det blir en hel cirkus runt Bliss och mamman använder henne lyckligt för att klättra uppåt på den komplicerade sociala stege som utgör den övre medelklassen, med alla sina exklusiva klubbar, arrangerade lekstunder och VIP-fester. Pappan i familjen är en uppkompling som är för upptagen med att göra karriär och vänsterprassla för att vara den fadersgestalt som han kanske borde vara. Någonstans bland annat detta finns bokens berättare: Skyler Rampike, som är den några år äldre brodern i familjen.
