Något som jag verkligen uppskattar med Joyce Carol Oates är att hon inte bara kan skriva om tunga ämnen, oftast om kvinnor i olika utsatta situationer, utan hon kan också väva ihop historierna och ge dessa sårade, utnyttjade och trasiga kvinnor upprättelse och avsluta böckerna med hopp och förtröstan. Det känns som att det verkligen behövs i sådana här böcker, där författaren inte är rädd för att rota omkring bland klassamhällen, utanförskap och annat som är tungt att prata om.
I Lilla himlafågel är huvudpersonerna två unga personer, Krista och Aaron, som växer upp i ett mindre, amerikanskt samhälle, där indianer och halvindianer bemöts med misstänksamhet och oftast lever med betydligt sämre förutsättningar än alla andra och där droger florerar fritt. Det framställs inte som en särskilt trygg uppväxt, utan som en ganska tuff tillvaro med mycket våld och klassklyftor. Deras liv korsas när Aarons mamma hittas brutalt mördad och såväl Kristas som Aarons pappa plockas in som misstänkta för mordet. Berättelsen som följer är en riktigt sorglig och ledsam historia om två män och två familjer som krossas totalt av samhällets agerande och aldrig får upprättelse. Vem som begått mordet är oklart, och på något sätt sekundärt, då det som egentligen tycks engagera folk är det snaskiga i det här brottet: en mördad strippa, som en gång i tiden var en populär sångerska i ett lokalt band och som vågade drömma om en riktig karriär som artist, och de två misstänkta som råkade vara hennes älskare respektive halvindianske man.
Boken är indelad i flera delar, där vi växelvis får följa Krista och Aaron i hur de hanterar det som hänt och samtidigt växer upp och står inför att skaffa egna liv. Det dröjde egentligen till den sista delen innan jag verkligen började uppskatta boken, som fram tills dess inte riktigt engagerade mig på samma sätt som många av Oates tidigare böcker. Den slutar dock precis så elegant och bra som man kan vänta sig av Oates och jag vet att det är en berättelse som jag kommer att bära med mig länge.
När Roger Rosenblatts vuxna dotter hastigt gick bort valde han och hans fru att flytta in till svärsonen och barnbarnen. I den här boken berättar Rosenblatt om hur han bearbetade sorgen tillsammans med sina nära och kära, samtidigt som han åter fann sig vara ”småbarnsförälder”, med allt vad det innebär. De tre barnen är mellan ett och sju år gamla och kräver, som alla barn, otroligt mycket tid. Dessutom är situationen naturligtvis ovanlig och svår. Hur kan man förklara för ett litet barn att mamma aldrig mer kommer tillbaka?
Det är en tunn liten bok, som närmast känns som en dagbok med lite spridda betraktelser och reflektioner. Sorgen och saknaden är mest något som anas mellan raderna. Mest är den faktiskt en rolig bok om att ha barn och att få vardagen att gå ihop. Jag tycker väldigt bra om boken, som är enkel och lätt, trots att den behandlar något så oerhört tungt.
Det råder ingen tvekan om att Abraham Verghese själv är kirurg, precis som bokens huvudperson, Marion. I Skära för sten ges det en hel del fascinerande (och för den känslige: lite äcklande!) operationsrumsscener, vilket får mig att påminnas om Lördag, som jag läste ganska nyligt. Jag tycker det är kul när författare med en annan huvudsyssla delar med sig av sin passion och sitt yrke, för man då kan man få chansen att ta del av värdar som man inte alls skulle kunna få en inblick i annars.
Boken handlar om den blivande kirurgen Marion Stone, som växer upp tillsammans med sin tvillingbror Shiva hos fosterföräldrar i Etiopien. Den biologiska mamman dog i barnsäng och pappan, också kirurg, stack under förlossningen. Ödet vill dock att Marion ska återförenas med sin far senare i livet.
Boken är ganska lång och jag hade faktiskt svårt att komma in i den, men jag gav den chansen och är glad över det. Författaren väver på ett snyggt sätt ihop alla livsöden i boken till något slags hoppfullt slut och det är en spännande och fascinerande berättelse – lite väl lång kanske, men ändå läsvärd.
Jag är verkligen glad att Revolutionary Road filmatiserades här om året, för annars hade Richard Yates mästerliga roman, med samma namn, aldrig återutgivits och då hade jag troligast aldrig läst den! Nu har jag läst ytterligare en av hans böcker, Easter Parade, som lägligt nog har givits ut på nytt den också. Yates anses allmänt vara en författare som fick oförtjänt lite uppmärksamhet medan han levde och var verksam som författare. Först nu tycks folk verkligen förstå hans verk. Var han före sin tid? Jag vet faktiskt inte!
Jag älskar hur som helst hans berättande. Yates har en sällsynt förmåga att tränga sig in i sina karaktärer och berätta om deras drömmar och förhoppningar. Han berättar så himla fint om människor som lever alldeles vanliga liv, där de utåt sett kan hålla uppe sina fasader, och kanske till och med tjäna som förebilder, men som egentligen känner sig ensamma och har förlorat siktet på de mål de en gång hade med sina liv.
I Easter Parade berättar Yates om systrarna Emily och Sarah. Sarah är den som gifter sig tidigt och blir hemmafru, medan Emily är den som aldrig hittar någon att dela sitt liv med. Hon träffar flera olika män, men förlorar dem allihop, tills hon plötsligt finner att hon har passerat 50-strecket och att systersönerna ser henne som en ”frigjord” och ”självständig” kvinna, som om hennes ensamhet vore ett frivilligt val och inte ett konsekvens av att de män hon träffar vandrar vidare till andra eller försvinner av andra anledningar. På sitt sätt bär Sarah också på grusade drömmar. Livet som hemmafru medger inte den karriär som hon kanske hade velat haft och hennes drömmar om att få jobba med att skriva leder inte till någonting, liksom att äktenskapet mest utvecklar sig till en sorglig plikt, där hon ständigt utstår misshandel.
De båda systrarna hör sällan av sig till varandra och träffar ännu mer sällan sin stackars mor, som sedan länge vårdas på sjukhus, bland annat på grund av psykiska besvär. Deras liv rullar på, på var sitt håll, och när de väl hörs och ses är det med skuldkänslor över att inte kunna göra något för den andres situation eller för sig själva.
Det är sällan en munter läsning, men faktum är att Yates sätt att berätta i sig kan vara ganska uppmuntrande och roligt. Han hittar så fenomenala formuleringar och kan så exakt slå huvudet på spiken när han målar upp sina scener. Ibland blir det faktiskt roligt, i all misär. Jag tycker också att han rundar av med ett fint slut, som varken vänder upp och ned på boken eller förmedlar en stor hopplöshet. Den slutar med samma stämning som boken egentligen håller hela tiden, och som Revolutionary Road också håller; kanske är livet inte mer än såhär, men kanske är det heller inte dåligt?
Det här är en sådan där bok som är så dålig och som är så totalt utan trovärdighet att man blir arg, men ändå kan man av någon anledning inte lägga den ifrån sig. Åtminstone var den lite smått fängslande i början, men inte för att den är intressant och känns viktig, utan för att man vill veta om den är så förutsägbar som man kan tro. Det är den!
Det här var faktiskt ingenting för mig. Boken handlar om en liten, stum flicka som helt plötsligt dyker upp i en amerikansk småstad och hamnar i polischef Ellies och barnpsykiater Julias vård. Det lilla barnet bär spår efter tortyr och tycks ha växt upp tillsammans med vargar istället för människor, men Julia och Ellie tar hand om henne, får henne att utvecklas och blir mycket fästa vid henne, trots att de samtidigt letar efter hennes biologiska föräldrar.
Både Julia och Ellie beter sig som klockrena stollar, bemöter ungens biologiska pappa på ett extremt oprofessionellt sätt och känns ordentligt klichéartade. Och nu har jag inte ens kommit in på allt romantiskt tjafs som boken dessutom är fylld med. Usch!
Berättelsen om vargflickan känns som något vem som helst skulle ha kunnat fantiserat ihop på svensklektionerna i mellanstadiet, men inte precis som något som håller i en roman riktad till vuxna personer. Gud, vilken smörja!
Innan jag gav mig i kast med Barack Obamas memoarer var jag lite tveksam och skeptisk. Jag är inte så insatt i USAs historia och politik och jag förväntade mig att en bok av Obama skulle vara väldigt tung och full av politiska diskussioner som jag kanske inte skulle kunna hänga med i. Jag oroade mig i onödan! Min far hade en dröm är välskriven och lätt att hänga med i.
Boken skrevs egentligen 1995, när Barack Obama gick juristutbildningen och som förste afroamerikan någonsin hade valts till ordförande för Harvard Law Review. Det är just situationen för afroarmerikaner som är bokens centrala tema och han återkommer ständigt till det identitetssökande han har ägnat sig åt hela livet. Boken tar sin början på Hawaii, där Obama växte upp med sin vita mamma, fortsätter till Chicago, där Obama jobbade som organisatör under några år och kämpade för att förändra den tuffa situationen för svarta i ett lågstatusområde med stora problem, och till Kenya, dit Obama reser för att träffa släktingar han tidigare aldrig har träffat. Det är personligt, insiktsfullt och slår med full kraft. Obama lyckas verkligen belysa många viktiga punkter kring afroamerikanernas situation.
Naturligtvis är boken också oerhört inspirerande. Jag visste inte mycket om Obama innan jag började läsa den här boken, men det låg nära till hands att tro att han var en kille som fått allt serverat på silverfat och som har vetat hela livet att han ville bli USAs president. Sanningen tycks vara att han har levt ett inte helt lätt liv och att han har kommit dit han har kommit med hjälp av hårt arbete. Jag fascineras över hans engagemang i Chicago, ett ställe han inte hade någon anknytning till innan han flyttade dit, driven av att göra något gott för samhället. Hans slit framstår som så otacksamt och arbetet så motigt, men han gav inte upp.
Jag gillar verkligen den här boken och när jag har läst den känner jag mig glad över att det har gått så bra för Obama. Kanske finns det lite hopp för världen ändå!
I Sorgesång blandar Hustvedt fiktion med verklighet genom att hon har låtit gamla brev och berättelser från sin egen far, vara en del i den här moderna berättelsen om livet i USA. Huvudpersonen är en privatpraktiserande psykoanalytiker, Erik, som efter faderns död börjar läsa pappans gamla dagböcker för att försöka förstå vem han var och hur hans liv var under den depressionen på 30-talet.
Det förflutna kommer också ikapp Eriks syster, vars man, en känd författare, nyligt har gått bort. Efter hans död uppdagas att han eventuellt har haft ett förhållande med en annan kvinna och Eriks syster dras in i en härva där en journalist börjar rota i det som varit.
Viktig i handlingen är också Eriks nyinflyttade hyresgäster, en mor och dotter, och den man som förföljer dem och likt en paparazzi tar bilder av dem och också av Erik.
Det är en fin bok. Jag har svårt att berätta om den. Handlingen flyter på i sakta mak och med många parallella spår och det finns egentligen inga svulstiga scener och faktiskt inte ett särskilt sammanfattande slut heller. Det rullar liksom bara på och när jag la boken ifrån mig så kände jag mig lite besviken över det. Hustvedt lämnar så mycket åt läsaren, men själv levde jag mig in i boken och ville veta vad som händer sedan. Fortfarande var det dock en mycket positiv upplevelse. Jag gillar språket, karaktärerna, miljöerna, allt! Efter att nyligen ha läst Lördag, som handlar om en neurokirurg, tycker jag också att det var väldigt spännande att få följa Erik i hans arbete som inte är helt obesläktat. Hustvedt berättar skickligt genom Erik om de patienter han träffar och förmedlar hur komplex och komplicerad själen och livet är och hur man aldrig kan ta sig ifrån det förflutna.
Vampyrböckerna är nu så många att de utgör en egen genre, men för mig har de ändå aldrig lyckats fånga mitt intresse förrän nu. Jag fick Nattens lekar som ett recensionsexemplar och tänkte att det kunde vara ett bra tillfälle att ge vampyrböckerna en chans.
Nattens lekar är skriven av Sherrilyn Kenyon, som enligt förlaget kallas för ”vampyrromanernas drottning” i hemlandet USA. Den handlar om en ”mörkrets jägare”, Talon, som är odödlig och bara existerar för att kunna ta hämnd på en keltisk klan, som har skadat honom i det förflutna, och för att döda daimoner, en slags ondskefulla varelser som stjäl folks själar. I boken träffar han Sunshine, en snygg och sexig tjej, som drömmer om en karriär som konstnär. De dras till varandra på ett närmast övernaturligt sätt och snart kommer det fram vad det är som gör det: Sunshine har i ett tidigare liv varit Talons fru. Deras förhållande hotas dock av Talons ”jobb” och att han har fiender som vill göra allt för att skada honom och de som står honom nära.
På sätt och vis är det en rolig och charmig bok, med både spänning och humor. Problemet för mig är att jag inte riktigt förstår vem den riktar sig till. Den känns på många sätt som en ungdomsbok, men stora delar av den är riktigt tantsnusk. Det kanske är så vampyrromaner är som mest, men i sådana fall är det nog inte min grej. Jag tror säkert att det finns många yngre tjejer som kan älska den här typen av böcker, men själv fastnade jag inte riktigt, trots allt.
I den prisbelönta boken Timmarna berättar Michael Cunningham om en dag i tre olika kvinnors liv. Den ena av dem är Virginia Woolf och det är också hon och hennes roman Mrs Dalloway som väver samman de tre huvudpersonernas liv.
Laura Brown är en av huvudpersonerna. Hon är en hemmafru med ett inte helt lyckligt förhållande och hennes liv handlar ganska mycket om att hålla upp en prydlig fasad, inte minst mot sin man. Någonstans i henne finns en längtan att fly iväg och det gör hon också. Hon rymmer för en stund från sitt hemmafruliv för att läsa ut Mrs Dalloway.
Den andra av bokens kvinnor är Clarissa, som en gång har fått smeknamnet Mrs Dalloway. Den här dagen planerar hon en stor fest för en vän och gammal älskare, som har vunnit ett litteraturpris. Vännen är dock mycket svårt sjuk i aids.
Virginia Woolf behöver förmodligen ingen närmare presentation, även om jag mot alla rekommendationer inte har läst något av henne själv, inte ens Mrs Dalloway. I den här boken, och under den dag som den utspelar sig under, är hon i alla fall i processen att skriva just Mrs Dalloway.
Det är som sagt Virginia Woolf som är länken mellan bokens huvudpersoner, men vad de också har gemensamt är en mer eller mindre utforskad homo-/bisexualitet. Det är inte ofta det förekommer inom litteraturen, så det känns befriande! Det är tre fina porträtt som målas upp och jag gillar bokens idé och hur allt vävs ihop. Kanske vet jag för lite om Woolf och hennes verk Mrs Dalloway för att få ut allt av Timmarna, men jag tycker ändå att jag hade god behållning av den.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Något som jag verkligen uppskattar med Joyce Carol Oates är att hon inte bara kan skriva om tunga ämnen, oftast om kvinnor i olika utsatta situationer, utan hon kan också väva ihop historierna och ge dessa sårade, utnyttjade och trasiga kvinnor upprättelse och avsluta böckerna med hopp och förtröstan. Det känns som att det verkligen behövs i sådana här böcker, där författaren inte är rädd för att rota omkring bland klassamhällen, utanförskap och annat som är tungt att prata om.
