Judd har precis separerat med sin fru, som han har hittat i säng med sin egen chef. Så går hans pappa bort efter en lång tids sjukdom och hans sista önskan har varit att familjen ska träffas för att sitta shiva, d.v.s att under sju dagar leva tillsammans under samma tak och ta emot besökare som vill beklaga sorgen. Familjen är en brokig skara och det är upplagt för konflikter och jobbiga konfrontationer. Det blir helt enkelt sju jävligt långa dagar.
Tropper skriver rappt och roligt. Trots att bokens teman kretsar kring sorg, ensamhet och rädsla för att leva ensam, så är den underhållande mer än något annat. Jag gillar hur den är skriven, för språket flyter verkligen och formuleringarna och liknelserna träffar alltid mitt i prick. Jag läste boken i jobbets bokcirkel och vi kommer att läsa en annan av Troppers böcker, Konsten att tala med en änkling, i Picket & pocket. Jag ser fram emot att läsa mer av samma författare.
Honungsbiets hemliga liv är en bok i stil med Niceville. Båda böckerna utspelar sig i ungefär samma tid och på ungefär samma plats: amerikanska södern under tidigt 60-tal. Boken handlar om en ung tjej, Lily, som rymmer hemifrån från sin inte särskilt trevliga far. Hennes mamma har gått bort och Lily tror sig ha varit inblandad i olyckan där mamman dog, men hon minns inte riktigt och har ingen att prata om saken med. Pappan behandlar henne illa och utsätter henne för övergrepp med smärtsamma metoder för att straffa henne när hon har gjort ”fel”.
Med sig på rymmen har hon familjens svarta hembiträde, som å sin sida flyr från en orättvis vistelse i häkte. Av en slump hamnar de hos tre mörkhyade systrar som jobbar med biodling. Trots Lilys hudfärg, som skiljer henne från gemenskapen hos systrarna, så känner hon sig för första gången trygg. Hela tiden finns dock rädslan över att pappan ska leta upp henne.
Boken handlar om några inte helt lyckliga ämnen, bland annat så skildrar den de djupa orättvisorna mot den svarta befolkningen och den inte helt lätta situationen för Lily. Ändå är boken varm och gör en glad. Den handlar mycket mer om vänskap och gemenskap än om elände. Sådana här positiva böcker kan man behöva ibland!
Jag minns att jag sprang är en internationell bestseller som var nära att inte bli utgiven. Efter flera refuseringar slutade det med att boken bara blev utgiven i en ljudboksutgåva. Boken nådde skräckromanförfattaren Stephen King, som pushade för den och gjorde att förlag fick upp ögonen för den och sedan var McLarty i en helt annan position att förhandla sig till en bokutgivning. Det är en skön historia om hur det kan gå till att få sin bok utgiven och verkligen inte det första eller sista exemplet på en topplistetitel som blir refuserad till en början. Man får aldrig ge upp!
Jag är glad att boken har getts ut, för den är en skön bok som gör en glad, trots att den behandlar många tunga ämnen.
Handlingen kretsar kring Smithy Ide, som är drygt 40 år och mest sitter ensam hemma och dricker öl och äter diverse skräpmat och onyttigheter. Redan i bokens inledande kapitel förlorar han båda sina föräldrar i en bilolycka och dessutom nås han av ännu ett tungt besked när han städar ur föräldrarnas hem. Han hittar nämligen ett brev, som avslöjar att man har hittat den döda kroppen efter hans sedan länge försvunna syster, Bethany. Kroppen finns nu på andra sidan USA och Smithy bestämmer sig för att resa dit. Lite av en slump kommer resan att ske på hans gamla cykel.
Det blir en resa full av möten och händelser, men kanske mest en inre resa, där Smithy ser tillbaka på uppväxten och minns Bethany, den älskade systern, som redan tidigt började ”höra röster” och en dag bara försvann från dem.
Det är en känslofylld bok och som tur är så är det inte bara elände och sorg. Boken balanseras också upp av en kärlekshistoria och en känsla av att allt går att vända och att allt kan ordna sig, trots allt. Jag gillade det! Det behövs böcker som på ett ärligt och trovärdigt sätt vågar prata om livets svåra stunder och som samtidigt slutar lyckligt.
Frihet är en riktig tegelsten som kretsar kring en amerikansk familj. Mamman är en före detta basketspelare, som nu har riktat in sig på att bli hemmafru. Pappan försöker att rädda världen, men på sitt eget sätt, vilket handlar om att skydda småfåglar.
Boken inleder som en berättelse om en kärnfamilj, men utvecklar sig till en berättelse om otrohet och svek. Om man läser om boken i tidningar och på bloggar så beskrivs den ofta som en bok om en familjs uppgång och fall och som en bok om amerikansk nutidshistoria. Det stämmer bra. Det svänger fram och tillbaka i huvudpersonernas kärleksliv och relationer, för att inte tala om deras karriärer. I bakgrunden skildras ett samhälle där medelklassen konsumerar mer och mer och krig inleds i Irak. Äldsta sonen i familjen vill till exempel göra karriär, men gör det genom tvivelaktiga affärer kopplade till Irakkriget.
Boken har hyllats lite överallt, bland annat i DN, men själv tycker jag att boken är för tjock. Det är alltid trevligt att få tränga ned på djupet i berättelser och lära känna karaktärerna ordentligt, men Franzen har på något sätt lyckats skriva över 500 sidor utan att få mig att känna mig engagerad. Visst finns det tankeväckande passager, där Franzen kritiserar den moderna livsstilen och visst är det en fin bok om att leva tillsammans, men den hade vunnit på att ha skurits ned i sidantal.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en rejäl tegelsten om skakiga relationer och om amerikansk nutidshistoria.
Betyg: 3 småfåglar av 5.
Om Frihet och Jonathan Franzen
Jonathan Franzen (född 1959) är en amerikansk författare. Han debuterade 1988 med Den tjugosjunde staden (The twenty-seventh city), men fick sitt stora genombrott med den satiriska romanen Tillrättalägganden (The corrections) 13 år senare. För denna belönades han med det prestigefulla amerikanska litteraturpriset National book award. Hans senaste roman är Renhet (Purity), som kom ut 2015. Jonathan Franzen har en fansida på Facebook.
”Romanen Frihet följer ett flertal medlemmar av familjen Berglund och deras nära vänner och kärlekspartners. Franzen följer dessa relationer under de senaste årtionderna och avslutar nära dagen då Obamas administration tar vid.
När Jonathan Franzens roman Freedom utkom förra året utnämndes den snart till en av de riktigt stora amerikanska berättelserna om vår tid. Här tecknar Franzen ett skarpt, ömsint och humoristiskt porträtt av medelklassfamiljen Berglund, där makarna Patty och Walter som medvetna medborgare och föräldrar kämpar för en bättre värld. Med det amerikanska samhället som fond speglas här hur vi lever våra liv. Hur vi hanterar förväntningar och besvikelser och hur den frihet vi kämpat oss till både kan te sig som en frestelse och en börda.”
Jag förstår verkligen varför Kathryn Stocketts Niceville har blivit en bestseller världen över och varför den har hyllats överallt. Det här är verkligen en bok att tycka om och må bra av – trots att den handlar om rasism. Det är här man hittar bokens styrka: den närmar sig svåra ämnen, men fokuserar på människorna och all värme, snarare än det hemska och ogripbara. Man kan läsa den och bli berörd, men den är tillräckligt feel good för att man ska vilja fortsätta vända blad.
Boken utspelar sig i 60-talets Jackson, Mississippi, där svarta och vita får inte gå till samma bibliotek, sitta vid samma barer eller handla i samma affärer. I överklassfamiljerna sliter svarta kvinnor som hembiträden och trots att de får ansvar för att ta hand om familjens barn finns det ändå en tro att de sprider smitta. Handlingen kretsar kring tre kvinnor, varv två, Aibileen och Minny, är just hembiträden. Den tredje är en ung vit kvinna som har studerat i några år och nu återvänder till Jackson med drömmar om att bli journalist. Hon får en idé om att skriva en bok där hembiträden anonymt vittnar om vilka förhållanden de jobbar under och hur de behandlas av sina arbetsgivare. Idén är djärv och på grund av alla risker är den kanske ogenomförbar, men när Aibileen och Minny bestämmer sig för att ställa upp är projektet snart igång.
Något av det bästa med boken tycker jag är alla karaktärer. Det är en bok som man lever sig in i och det känns som att man känner personerna i den. Karaktärerna målas sällan upp som ”onda” eller ”goda”, utan som de komplexa varelser som människor är och det framkommer att alla överklassfruar faktiskt inte alls har reflekterat över hur deras hembiträde har det. När hembiträdena får en röst, finns det också möjlighet till förändring. Stockett har själv växt upp med hembiträde och boken kan kanske ses lite som författarens uppgörelse med detta.
Boken inger mycket hopp, utan att för den skull vara naiv och förringa problemet med rasism. Jag tycker att den är tankeväckande och intressant, och också en viktig påminnelse om att man bör se sig omkring och fundera över hur samhället ser ut. Mycket i boken kan upplevas som absurt och orimligt i vårt samhälle, men i ärlighetens namn finns det fortfarande än idag ett behov att se och lyssna till alla grupper. Boken kan fungera som en påminnelse att göra det.
För den som är intresserad av stil och mode, i synnerhet kläder och accessoarer från 60-talet, är The Fashion File en snygg och inspirerande bok. Janie Bryant, som till vardags bland annat designar kostymerna i den populära TV-serien Mad Men, delar här med sig av sina stiltips. En del är ”det gamla vanliga” – de lite tröttsamma tipsen om att klä sig efter sin kroppsform och att våga klä upp sig, men mycket är också välkommet och inspirerande. Inte minst skriver hon mycket om vintage, både hur man hittar vintageplagg och vad man kan tänka på när man handlar, men också tips kring hur man bäst tar hand om de ofta sköra vintageföremålen. Författarna lyfter också fram olika stilikoner och skriver intressanta historiska fakta om kläder och mode. Det är inte så många bilder från Mad Men som man kanske hade kunnat tro, men boken är verkligen rikt illustrerad, dels med modeteckningar, men också med bilder av författarnas egna favoriter från garderoben.
Jag tycker att det här är en fin bok! Inspirerande, snygg och kul! Det är en bok man gärna kan ha framme och bläddra i lite nu och då.
Presidentens hustru är en bok som är inspirerad av Laura Bushs liv och för den som är insatt i USAs historia och politik så kan man känna igen flera verkliga personer i den här skönlitterära boken. Jag hade höga förväntningar, för det känns onekligen som ett intressant uppslag att skriva en bok som mer eller mindre handlar om Laura Bush, och dessutom är min favoritförfattare, Joyce Carol Oates, en av de som har talat väl om den. Naturligtvis blev jag besviken!
Huvudpersonen, Alice, är utbildad bibliotekarie och vid 30 års ålder verkar hon ha blivit ”den eviga singeln”, när hon träffar Charlie Blackwell. De tycks inte ha någonting gemensamt över huvud taget, utöver att de har ett skojigt sexliv (Alice är dock naturligtvis för pryd för att låta honom sova över innan de har gift sig). Bland annat delar de inte varandras politiska åsikter. Men självklart, självklart håller de ihop ändå. De kostar Alice hennes enda riktiga vänskap, eftersom bästa vännen också är intresserad av Charlie, men självklart, självklart, säger hon upp sig från sitt jobb och ger upp sitt liv för att leva med den här karln och vara hans hemmafru/mamma. Sedan rullar åren på. Han blir alkoholiserad (själv har hon förresten sin första fylla vid 31 års ålder och sedan dricker hon just ingenting mer), de skaffar en gullig unge, de lever överklassliv, som Alice kanske inte riktigt känner att hon passar in i, och så småningom är Charlie president. När han blir president har Alice övergivit alla sina egna åsikter. Allt hennes man gör är fint och bra och riktigt och rätt och det finns ingen fråga som hon kan/bör/ska lägga sig i, vare sig det är det meningslösa kriget, som egentligen är en slags slakt som inte leder till någon frihet eller demokrati i det krigsdrabbade landet, abortfrågan (hon har själv gjort abort en gång) eller något annat brännande. Hon engagerar sig för säkerhets skull bara i enkla grejer som omöjligen kan väcka anstöt: AIDS-frågan, analfabetism etc.
Jag blir provocerad av Alices präktighet, hennes brist på eget liv/egna åsikter/någonting eget över huvud taget och hur hon hela tiden framställs som ett offer, trots att man egentligen mycket väl skulle kunna leva Alices liv av eget fritt val och må bra av det. Charlie verkar vara sällsynt ocharmig, plump och sexistisk (i och för sig har jag aldrig varit en av George Bushs fan heller) och Alice är så tröttsamt perfekt att man omöjligen kan känna några sympatier för människan. Det kanske är meningen att man ska känna på det sättet, men någonting får mig att tro att det inte är så. Någonting får mig att tro att man ska läsa den här boken och se det romantiska och fina i att hålla ihop och att man ska beundra Alice för hennes livsval. Det känns verkligen som att boken är skriven på fullaste allvar och det gör mig verkligen tveksam. För mig känns den nästan parodisk och om man utgår från att den är det så kanske man kan se det som intressant och som ett inlägg i frågan om jämställdhet och klassfrågan. Annars får man nog se det som ett stycke ointressant tantsnusk. Väljs själv!
Den hemliga historien är lite av en moden klassiker och det är lätt att förstå varför. Den suger sig fast redan från prologen, som börjar med den olycksbådande meningen: ”Snön uppe i bergen smälte och Bunny hade varit död i flera veckor innan vi började inse vilken allvarlig situation vi befann oss i.”. Sedan rullas en spännande berättelse upp om ett gäng collegestudenter som ganska brutalt splittras när de efter en tragisk händelse samt ganska mycket sprit och droger kommer fram till den vansinniga lösningen att en i gänget måste mördas.
Gruppen består av sex studenter som också råkar vara de enda studenterna som studerar klassiska språk. Tillsammans utgör de en sluten, liten värld och det är fascinerande att följa hur gruppen utvecklas och söndras och hur allt leder fram till det mord som redan prologen skvallrar om. Just gruppdynamiken och hur de formar sin egen värld, sina egna regler, sin egen etik och moral och hur de till och med har ett ”eget” språk (grekiska) att använda mellan sig är verkligt intressant och väcker mycket tankar för den som vill dra paralleller till hur vår egna värld ser ut.
Boken är skruvad och knappast en berättelse om typiska tonåringar som gör typiska tonårsgrejer, men det är inte det som är grejen. Här är allt närmast surrealistiskt och det är det som gör att man dras in i det och vill läsa mer. Boken tappade nog lite fart ungefär halvvägs, men jag tycker ändå riktigt bra om den.
Något som jag verkligen uppskattar med Joyce Carol Oates är att hon inte bara kan skriva om tunga ämnen, oftast om kvinnor i olika utsatta situationer, utan hon kan också väva ihop historierna och ge dessa sårade, utnyttjade och trasiga kvinnor upprättelse och avsluta böckerna med hopp och förtröstan. Det känns som att det verkligen behövs i sådana här böcker, där författaren inte är rädd för att rota omkring bland klassamhällen, utanförskap och annat som är tungt att prata om.
I Lilla himlafågel är huvudpersonerna två unga personer, Krista och Aaron, som växer upp i ett mindre, amerikanskt samhälle, där indianer och halvindianer bemöts med misstänksamhet och oftast lever med betydligt sämre förutsättningar än alla andra och där droger florerar fritt. Det framställs inte som en särskilt trygg uppväxt, utan som en ganska tuff tillvaro med mycket våld och klassklyftor. Deras liv korsas när Aarons mamma hittas brutalt mördad och såväl Kristas som Aarons pappa plockas in som misstänkta för mordet. Berättelsen som följer är en riktigt sorglig och ledsam historia om två män och två familjer som krossas totalt av samhällets agerande och aldrig får upprättelse. Vem som begått mordet är oklart, och på något sätt sekundärt, då det som egentligen tycks engagera folk är det snaskiga i det här brottet: en mördad strippa, som en gång i tiden var en populär sångerska i ett lokalt band och som vågade drömma om en riktig karriär som artist, och de två misstänkta som råkade vara hennes älskare respektive halvindianske man.
Boken är indelad i flera delar, där vi växelvis får följa Krista och Aaron i hur de hanterar det som hänt och samtidigt växer upp och står inför att skaffa egna liv. Det dröjde egentligen till den sista delen innan jag verkligen började uppskatta boken, som fram tills dess inte riktigt engagerade mig på samma sätt som många av Oates tidigare böcker. Den slutar dock precis så elegant och bra som man kan vänta sig av Oates och jag vet att det är en berättelse som jag kommer att bära med mig länge.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Judd har precis separerat med sin fru, som han har hittat i säng med sin egen chef. Så går hans pappa bort efter en lång tids sjukdom och hans sista önskan har varit att familjen ska träffas för att sitta shiva, d.v.s att under sju dagar leva tillsammans under samma tak och ta emot besökare som vill beklaga sorgen. Familjen är en brokig skara och det är upplagt för konflikter och jobbiga konfrontationer. Det blir helt enkelt sju jävligt långa dagar.
Frihet är en riktig tegelsten som kretsar kring en amerikansk familj. Mamman är en före detta basketspelare, som nu har riktat in sig på att bli hemmafru. Pappan försöker att rädda världen, men på sitt eget sätt, vilket handlar om att skydda småfåglar.
