När jag var yngre så slukade jag ungdomsböcker som utspelade sig under Andra världskriget (t.ex. Michelle Magorians böcker eller Annika Thorsböcker om Steffi och Nelli). Idag är jag lite kluven till ”genren”. Naturligtvis är det ett hemskt angeläget tema och ju äldre jag blivit, desto viktigare har det känts att upplysas om vad som hände under de här mörka åren. Det finns snart inga vittnen kvar som har varit där och upplevt kriget och då känns det som en skyldighet att ta in så mycket som möjligt, så att man kan föra det vidare. Men, det är ju samtidigt så outsägligt sorgligt med dessa krigsberättelser! Det kanske också är något som har kommit med åldern. När jag var i tonåren så var det så abstrakt. Idag börjar jag typa gråta av tanken på krig. Ju mer medveten jag blivit om vad krig åstadkommer med människor och samhällen och ju mer jag kommit till insikt om hur skört allting är och hur privilegierad jag är, desto svårare är det att orka läsa om människor som går sådana här fruktansvärda öden till mötes.
I Julie Orringers tegelsten kretsar historien kring Andras, en judisk ungrare, som genom ett stipendium får chansen att ta sig till Paris för att utbilda sig till arkitekt. Året är 1937 och på tåget till Paris visar sig de första tecknen på det som komma skall: nazistflaggor på stationerna, ett café han inte får gå in på. Han hinner heller inte studera någon lång stund innan komplikationer uppstår med hans stipendium. Utbetalningarna stryps och han blir tvungen att arbeta hårt för att både finansiera sina studier och att hinna med skoluppgifterna. I Paris träffar han snabbt en landsmaninna, Karla, som har en dotter ungefär i Andras ålder. Andras blir handlöst förälskad, men inte i dottern, utan i Karla.
Och det är här det börjar bli sorgligt, som ni förstår. Hur skulle två judar under tidigt 40-tal kunna leva lyckliga i alla sina dagar? Nej, det är redan på förhand uppenbart att det inte kommer att sluta bra och löpa på utan komplikationer.
Nazisterna far fram i Europa och lägger fler länder under sig och får fler allierade. Snart kan inte Andras förnya sitt visum och måste överge studierna och sitt älskade Paris för att återvända till Ungern, där han omedelbart skickas till ett tufft arbetsläger.
Det här är en berörande och bra bok om några livsöden under Andra världskriget och indirekt ger den en för mig välbehövlig historielektion om hur Andra världskriget drabbade Ungern, som allierades med Tyskland 1940.
Jag kan tycka att boken är lite tjock, men det har både sina för- och nackdelar. Fördelen är att Orringer verkligen tar sig tid att måla upp miljöer och karaktärer. Parismiljöerna med teatrar, caféer och Andras lilla vindsrum i Quartier Latin är alldeles levande framför en. Flugorna, hettan på sommaren, kölden på vintern, stanken, leran och hopplösheten i arbetslägren likaså. Precis som svälten, umbärandena, sorgen och rädslan. På minuskontot tycker jag att böcker sällan vinner på att vara långa och utbroderade. Det blir lite för mycket sidorspår och en viss långsamhet i berättelsen. Här blir det nästan som två böcker: en bok om den relativt sorglösa tiden i Paris, där Klara och Andras träffas och deras relation utvecklas, och en bok som utspelar sig i Ungern och där krigets fasor rullas upp.
Men ärligt talat stör det mig inte tillräckligt mycket att boken är så tjock som den är, för det lilla minuset vägs upp många gånger om av att jag verkligen blev gripen, upplyst och fängslad av den här boken. Den väcker känslor och är svår att lämna ifrån sig. Jag vet med säkerhet att det här är en bok som jag kommer att ha levande i minnet länge. När jag väl läst ut den kändes det nästan som att stänga dörren för några vänner, så bra har Julie Orringer lyckats måla upp Andras och hans nära och kära.
Lycka! har varit denna omgångs bokcirkelbok och ärligt talat hade jag knappast läst den annars. Jag tror att faktaböcker i allmänhet gör sig bäst om man faktiskt är intresserad av ämnet och för min del har jag varken något direkt intresse för andlighet eller något behov av ”självhjälp”. Således har väl den läs läsningen varit lite mer av ett oengagerat bläddrande än intresserat läsande.
Jag tror för övrigt inte att det går att läsa sig till en quick fix till diverse psykiska problem. Nu är i och för sig Lycka! en bok man kan läsa med lite allmänt intresse och inte nödvändigtvis för att man är olycklig och tänker att en bok kommer att förändra detta, men jag tycker ändå att det känns viktigt att säga att jag inte har mycket till övers för korkade självhjälpsböcker. Det är lätt hänt att populärvetenskapliga ”faktaböcker” blir ganska oventenskapliga och att den som läser den också tar fasta på detaljer som kanske inte stämmer så bra överens med den rådande åsikten i forskningssamfundet. I fallet med Lycka! har jag dock svårt att se att det kan skada att läsa Lycka! och plocka till sig det man gillar. Den är i grunden oprovocerande och gör ingen skada. Det tackar jag för, faktiskt. Ett annat bokförslag till den här bokcirkelträffen var t.ex. en bok om healing (!), något som i sig kanske inte låter så farligt, men som liksom så många andra alternativmedicinska (d.v.s. overksamma) metoder kostar sjuka och desperata människor massor med pengar och till på köpet kan skada dem om de t.ex. avböjer riktig behandling på sjukhus. Jag tycker att att alternativmedicin borde förbjudas och att utövare borde straffas. Men det är såklart en helt annan diskussion.
Boken är inte skriven av Dalai Lama, det stora omslagsnamnet, om någon undrade, utan psykiatern (eller psykologen?) Howard C. Cutler, som har samtalat med Dalai Lama och låtit delar av boken bestå av återgivningar av dessa samtal. Boken handlar om hur man ska uppnå lycka genom att visa medlidande (är det en bra översättning? jag tycker det låter helt nedvärderande!), medkänsla och omtanke. Det är sympatiskt och sticks in lite forskningsresultat här och där (fast som forskare så har jag svårt att imponeras av populärvetenskapliga texter, som denna, för där är det alltid knepigt att göra sig en bild av vilka källorna egentligen är och hur heltäckande författaren är i sina sammanfattning.. Sedan är ju den här boken gammal och forskning går ju framåt…). Boken innehåller också ett avsnitt om att övervinna hinder, d.v.s. att hantera känslor som vrede och hat och innehåller några meditationsövningar.
Jag tycker att Dalai Lama verkar vara en mycket klok, öppensinnad och insiktsfull man. Det han säger är inte precis revolutionerande, utan ofta förvånansvärt självklart, men det är ingenting konstigt i sig. Jag gillade särskilt avsnittet där författaren skriver att vi i grunden är omtänksamma och vill göra altruistiska handlingar och mår bra av det. Jag kan bli oerhört provocerad när folk påstår att människan är självisk och att alla goda handlingar vi gör har en självisk grund. Så, liksom så många andra, tänker jag plocka russinen ur kakan och ta till mig av det jag personligen gillar, som den här teorin om den altruistiska människan. 😉
Libby Day har förlorat nästan hela sin familj. När hon var sju år gammal utplånades hennes familj när mamman och de två systrarna mördades kallblodigt av en mördare som också lämnade satanistiska tecken på brottsplatsen. Trots den ringa åldern och att hon inte såg något av förloppet kallades Libby till vittne och det kom att leda till att brodern, Ben, dömdes och sedan dess har suttit i fängelse. Nu, 25 år senare, lever Libby ett inte särskilt fungerande liv. Hon klarar inte av att ta sig till ett arbete varje dag. Faktiskt har hon kroniskt svårt att ta tag i grejer och även att upprätthålla nära relationer. Nu meddelas hon om att hennes pengar är på väg att ta slut. Därför blir det i någon mening välkommet när hon plötsligt blir kontaktad av en kille som erbjuder henne pengar för att besöka hans klubb. Det visar sig vara en grupp privatspanare som är intresserade av Libbys fall och nu vill de träffa henne. Libby tar sig dit för pengarnas skull och träffar så en hel grupp människor som fascineras av Libbys familjs öde. Ingen av de tror att Ben är skyldig.
Det börjar som ett sätt att tjäna pengar genom att gå med på att för privatspanarnas räkning besöka Ben och människor som fanns runt familjen vid tiden då de brutala morden skedde, men snart tvivlar även Libby på att Ben verkligen är skyldig.
Det författaren gör väldigt bra är att trovärdigt skildra förhållandena för Libby, livslångt offer på sitt sätt, genom att hon efter händelserna aldrig har kunnat anpassa sig till samhället och en tillvaro som ställer krav på att man kan ta hand om sig själv, hålla ordning på saker runt omkring och att passa tider. Flynn skriver om strippklubbar de besöker under efterforskningarna och andra sjaskiga miljöer där människorna, som fanns runt Ben vid tiden för mordet, nu har hamnat. Det känns verkligen trovärdigt. Det finns så mycket futtighet, utanförskap och fattigdom som fladdrar förbi i berättelsen. Parallellt med Libbys jakt rullas också det verkliga förloppet fram, bit för bit, tills alls vävs ihop i en skrämmande och spännande upplösning.
Det här är verkligen en lyckad deckare; faktiskt bland de bästa jag läst på år och dag. Det är spännande, oförutsägbart och, framför allt, väldigt bra berättat. Miljöer, karaktärer och dialoger träffar helt rätt och man blir ömsom berörd, ömsom arg och ömsom direkt skrämd.
Jag är inte precis först med att läsa Da Vinci-koden, Dan Browns bestseller från 2004, men jag såg faktiskt filmatiseringen när den var bioaktuell, så berättelsen har inte gått mig förbi (dock minns jag inte mycket från filmen, kan jag erkänna). För den som kanske var för ung för att läsa boken när den var aktuell och verkligen blev en kioskvältare, så handlar den alltså om Robert Langdon, som är expert på symboler. När han är i Paris för ett föredrag dras han hastigt och lustigt in i ett mordfall. En av de anställda på Louvren, själv symbolkunnig, har hittats död och omgiven av symboler som Langdon tror att han har tillkallats för att tolka. Egentligen är han dock själv misstänkt för dådet. Mordet på mannen på Louvren leder vidare till spår som pekar mot ett hemligt sällskap, väl dolda hemligheter och kristen symbolik.
Det är en riktigt spännande och lättläst bok och det är en fascinerande symboljakt som författare leder in läsaren på. Ibland blir det lite väl sökt. Författaren är så ivrig att få berätta om symboler, koder och hur tecken kan tolkas att det blir som små föreläsningar. När boken tar oväntade vändningar så lider boken av samma sak: ställs något på ända tröskar författaren igenom hela händelseförloppet igen och skriver ut i klartext vad som egentligen hände. Absolut ingenting lämnas åt läsaren. Det gör dock inte så mycket. Jag gillade verkligen Da Vinci-koden. Efter en ganska seg höst med för mycket jobb och därtill böcker som med få undantag har känts inspirerande att läsa, så har jag känt mig mycket nöjd över att läsa något som inte bjuder något motstånd alls. Man bara läser och läser. Varje kapitel är lite sådär lagom kort och avslutas med en cliffhanger, så många att det nästan blir parodiskt och som ganska ofta kommer att spinna vidare till något väldigt förutsägbart, men ibland faktiskt är enbart spännande.
Jag har förstått att det finns ett antal böcker om Robert Langdon och att böckerna är till förväxling lika. Med det sagt så kan jag väl säga att jag inte är omedelbart såld på idén att läsa fler av Browns böcker för tillfället, men det känns kul att till slut ha läst den här boken som verkligen alla har läst!
En dag får Susan ett manus från sin exmake och hon lovar att läsa det, men hon vågar inte riktigt läsa och skjuter därför upp det gång på gång tills det börjar bli stressigt och hon inser att hennes lucka är tre dagar i mellandagarna då hon är ensam hemma och har tid att läsa igenom manuskriptet. Hon kastas rakt in i en berättelse om en vansinnesfärd i bil.
I början kunde jag inte riktigt med boken, för språket kändes stolpigt och svårläst, möjligen för att översättningen inte är klockren och/eller att den har några (ca 20) år på nacken. Det fanns inget flyt i språket, utan det hackade sig fram i satsradning på satsradning på satsradning. Sedan vet jag inte om det lättades upp, eller om jag helt enkelt vande mig, för efter hand så störde det mig inte längre.
Berättelsen om bilfärden är verkligen en ren mardröm och man mår typ dåligt av att läsa vad som händer. Tony, som kör bilen, förlorar både fru och dotter när bilfärden är över och typerna i den andra bilen lurar iväg honom för att under tiden våldta och mörda Tonys älskade. Han är i en så utsatt situation och allt han utsätts för känns verkligen sjukt meningslöst och brutalt ondskefullt. Samtidigt blir det för mycket och svårt att köpa. Det startas en polisutredning och allt känns surrealistiskt och konstigt. Polismannen som håller i utredningen är en helt skruvad människa och ingenting av det som följer känns trovärdigt.
Parallellt får man följa Susan i hennes läsning. Jag tycker det är den enda behållningen av boken. Jag har alltid känt att läsning är att göra en inre resa och det är väl också vad Susan gör. Men sammantaget blev jag inte allt för imponerad av boken, tyvärr.
Den senaste bokcirkelboken vi har gett oss i kast med i Picket & pocket är John Kennedy Tooles moderna klassiker Dumskallarnas sammansvärjning Jag har hört många hylla den här boken, som faktiskt kommit att bli så uppskattad att det har rests en staty av huvudpersonen, Ignatius J. Reilly, i New Orleans. 1981 belönades också boken med det prestigefyllda Pulitzerpriset. Ingenting av detta fick dock författaren själv njuta av eftersom han ständigt blev refuserad under sin levnad och det bidrog säkert också till den depression han drabbades av. 1969 begick han självmord och boken gavs ut postumt hela tolv år senare tack vare hans moder, som såg till att ta manuskriptet till ett förlag som till slut gav ut boken.
En viktig grej i boken är språket, där dialogerna, som boken till väldigt stor del består av, är skrivna med den breda dialekt som uppenbarligen talas i New Orleans. Det var säkert ganska nyskapande när boken skrevs, men idag har såklart ganska många böcker givits ut där språket inte följer gängse språkregler. I det här fallet läste jag dessutom en översättning, vilket gör att hela grejen är poänglös eftersom det helt enkelt inte går att fånga dialekten i översättningen och istället blir man som läsare serverad en daterad, svårpenetrerad textmassa som sackar ned lästempot. Jag tyckte jag var ute i hyfsat god tid när jag öppnade boken en dryg vecka innan bokcirkelträff, för boken är trots allt bara ca 400 sidor lång och alltså ingen direkt tegelsten, men det tog mig så lång tid att bara läsa förordet och första kapitlet, så jag insåg direkt att det här skulle bli utmanande att ta sig igenom i tid. Och då handlar det inte bara om att den är utmanande att läsa p.g.a. det omständliga språket och den komprimerade texten. Främst har det varit utmanande för att jag helt enkelt har funnit boken så ointressant att jag har haft svårt att förmå mig att plocka upp den.
Jag är hopplöst dålig på att lägga ner böcker som jag inte gillar – att läsa ut allt jag påbörjar är nästan som en tvångstanke. 😉 Men, det här är tredje gången jag faktiskt känt att det är slöseri med tid att läsa. Det här är ointressant, svårläst och framför allt är det inte ett dugg kul. Den hyllas annars som en oslagbar komedi. Och jag fattar verkligen inte vad boken vill säga. Handlingen kretsar kring den överviktige licentiaten Ignatius, som bor med sin stackars mamma i New Orleans trots att han passerat 30. Han är en loser och dagarna går mest åt till att klaga och göra sig lustig över allt och alla (OBS: det är inte lustigt att läsa om detta). Dagarna fördriver han med att onanera till en bild av sin gamla hund, sitta på bion och må dåligt över sin ”magmun” och att skriva på ett bokprojekt som naturligtvis aldrig kommer att bli något. Till slut säger mamman ändå ifrån och vill att han söker ett jobb, vilket han också gör, trots att han är minst sagt arbetsskygg.
Jag fattar inte humorn. Det är väl bara så. Stilen är lite som den i Den ljuva giftkokerskan – där den så kallade humorn består av att författaren bygger upp absurda scener, stoppar in överdrivna och onyanserade karaktärer och låter dem babbla på och spela över till MAX. Lite som en riktigt, riktigt, riktigt dåligt fars eller pajig dratta på ändan-komedi som riktar sig till barn. Fast sämre. Mycket sämre.
Mina bokcirkelkamrater Med näsan i en bok och Nobelprisprojektet var väl inte heller så imponerade och resten av bokcirkeln tyckte också att boken sög. Som snittbetyg belönades den med 1,2 av 5 av oss bokcirkeldeltagare… Jag kan inte ens komma ihåg när jag gav en etta åt en bok senast. Jag såg att Nobelprisprojektet fick en kommentar om att ”vi väl bara är tjejer i bokcirkeln” (för tjejer är väl humorbefriade, eller?). Det är vi inte. Och för att föregå någon eventuell fråga om detta eller annat rörande vem boken riktar sig till så kan jag säga att det här är en bok som knappast är läsvärd för någon, oavsett kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Läs inte. Snälla.
Det var ett tag sedan jag läste något av Joyce Carol Oates och kanske just därför blev jag den här gången extra förtjust av att läsa någon av hennes böcker. Den här gången har jag läst Änkans bok, där Oates berättar om tiden när hon blev änka år 2008. Det är möjligt att boken innehåller fiktiva inslag, bearbetningar för att den ska bli en bra bok; det där vet jag faktiskt inget om, men oavsett vilket så känns Änkans bok så äkta och innerlig att jag knappast har läst något så fint och personligt någonsin tidigare.
Joyce delar med sig av sorgearbetet, går verkligen till botten med sorgens innersta, och fäster särskilt mycket vikt vid att beskriva alla de små vardagsdetaljer, som alla ringar in den förtvivlan hon befinner sig i. Hon struntar i att svara i jobbtelefonen eftersom hon vet att de som ringer kommer att fråga efter Ray. Hon tvingas sanera en dödsattest från kattpiss, från en av katterna som är olycklig efter husses död. Hon frågar sig vad hon ska göra av alla presenter som bara väller in från folk som vill visa sitt deltagande och som hon inte vet hur man källsorterar eftersom det alltid var Ray som ordnade med sophämtningen. Hon reser kors och tvärs och gör författaruppläsningar för att slippa vara hemma. Hon går även till sitt jobb vid universitetet och tror att ingen vet att hon nyss blivit änka, men självklart vet alla. Tankarna snuddar vid självmord och hon frågar sig ifall det var fel av henne att ta sin man till sjukhuset i staden där de bor, istället för något annat sjukhus.
”Trots att jag skriver den här minnesboken för att in i minsta detalj ta reda på vad man kan göra av fenomenet ”sorg”, är jag inte längre övertygad om att det finns något inneboende värde i sorg; eller om det finns det, om visheten kommer av att man upplevt en fruktansvärd förlust, så är det en vishet man skulle kunna klara sig utan.”
När boken tar sin början har Joyces man sedan 47 år tillbaka, Ray, precis insjuknat i något som visar sig vara lunginflammation. Känslor som rädsla och oro hinner bytas till lättnad över att det inte var något värre och via några tillstånd med viss försämring så hinner lättnaden återfinna sig när Ray efter ett tags sjukhusvistelse börjar uppvisa förbättring och det börjar talas om rehabilitering. Sedan går det blixtsnabbt: Ray får en sekundärinfektion och hinner gå bort innan Joyce ens har hunnit ta sig till sjukhuset.
Hon skriver så bra, Joyce Carol Oates, och det känns lite som en gåva att få dela den här sorgeperioden med henne; att få läsa om hur hon faller och tar sig upp, faller och tar sig upp, efter att ha förlorat sin älskade livskamrat. Och som alltid i en Oatesbok så slutar den inte med en bottenlöst sorg. Precis som alltid kan man ana ljusningar.
”Så här är mitt liv nu. Absurt men oförutsägbart. Inte absurt för att det är förutsägbart utan oförutsägbart eftersom det är absurt. Även om jag har förlorat meningen med livet, och mitt livs stora kärlek kan jag kanske fortfarande hitta små värdefulla saker bland utspillda sopor.”
Den afghansk-amerikanske författaren Khaled Hosseini har gjort stor succé med sina skildringar av det krigsdrabbade Afghanistan. I Och bergen svarade utspelar sig en stor del av boken i ett relativt nutida Kabul och Afghanistan skildras nu som ett land under återuppbyggnad. Det är dock inte i första hand krig och fred och situationen i Afghanistan som står i fokus i Hosseinis senaste bok: här är det istället människor och relationer som är huvudfokus.
Handlingen växlar mellan huvudpersonerna och flyttar sig fram och tillbaka i tiden. Den tar sin början 1952, när en man vandrar från sin by in till Kabul för att lämna ifrån sig sin dotter. Dottern, Pari, skiljs så från sin bror, som hon är mycket fäst vid. Hon är så ung att hon kommer att växa upp i tron att hennes fosterföräldrar är hennes riktiga föräldrar. Minnena från hennes biologiska familj och hennes hemby bleknar bort. Trots detta kommer hon, liksom brodern, att växa upp med en tomhet och saknad som de kanske inte han sätta fingret på, men som ändå alltid är närvarande.
Jag tycker att Och bergen svarade är en väldigt fin berättelse om släktband och hur betydelsefull familjen är för att forma oss till de vi är. Det är också en fängslande bok med ett flödande och lätt språk. Genom att växla mellan huvudpersonerna, som verkligen lever helt olika liv och under helt olika förutsättningar, blir berättelsen väldigt dynamisk och intressant. Jag gillade den verkligen! Boken är inte helt lik Hosseinis tidigare böcker, utan kan nog upplevas som mer spretig, men jag tycker faktiskt om att den har lite lösa trådar här och var och att den kretsar kring så många olika människor.
August är född med ett missformat ansikte och i barndomen har han opererats otaliga gånger. Trots operationerna liknar han fortfarande inte andra barn, utan har ett ansikte som folk har svårt att ställas inför. För att skydda honom mot omgivningen har föräldrarna valt att undervisa honom i hemmet, men nu ska August snart börja femman och man bestämmer att det är dags för Auggie att gå i skolan med andra barn.
Det blir inte alls en lätt resa. En del elever på skolan blir skrämda och en del blir direkt elaka. Å andra sidan finns det andra som upptäcker att August är en fantastiskt rolig kille som är lätt att umgås med. Det blir ett speciellt år för August. Han har ingen aning om vilka svårigheter som kommer att komma, men inte heller om hur mycket han kommer att växa som person och vilka fina vänner att han kommer att träffa.
Det här är verkligen en varm och hjärtknipande bok, utan att för den sakens skull vara sentimental eller sakna problematiseringar. I boken får man främst följa August under hans år i femman, men också andra personer runt omkring honom, som t.ex. storasyster Via. Hur gör man när man älskar sin bror, men ibland känner att föräldrarna inte har tid och energi över till något annat än brorsan? Och hur gör man egentligen när man börjat en ny skola, och för första gången kan vara något annat än ”Auggies syster”, när det är dags för skolteater och det är tänkt att familjen ska komma och titta?
Jag tyckte jättemycket om den här boken. Det är en lättläst och fin bok för unga, men som vuxen har jag också haft stor behållning av att läsa den.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
När jag var yngre så slukade jag ungdomsböcker som utspelade sig under Andra världskriget (t.ex. Michelle Magorians böcker eller Annika Thors böcker om Steffi och Nelli). Idag är jag lite kluven till ”genren”. Naturligtvis är det ett hemskt angeläget tema och ju äldre jag blivit, desto viktigare har det känts att upplysas om vad som hände under de här mörka åren. Det finns snart inga vittnen kvar som har varit där och upplevt kriget och då känns det som en skyldighet att ta in så mycket som möjligt, så att man kan föra det vidare. Men, det är ju samtidigt så outsägligt sorgligt med dessa krigsberättelser! Det kanske också är något som har kommit med åldern. När jag var i tonåren så var det så abstrakt. Idag börjar jag typa gråta av tanken på krig. Ju mer medveten jag blivit om vad krig åstadkommer med människor och samhällen och ju mer jag kommit till insikt om hur skört allting är och hur privilegierad jag är, desto svårare är det att orka läsa om människor som går sådana här fruktansvärda öden till mötes.
