De oroliga av Linn Ullmann är en autofiktiv berättelse om en uppväxt med kändisföräldrar, som älskar sitt barn, men som inte riktigt lyckas kommunicera. Betyg: 3 bandspelare av 5.
De oroliga av Linn Ullmann
I år skulle ”demonregissören” Ingmar Bergman ha fyllt 100 år och både hans filmer och person står verkligen i fokus i kulturvärlden. Själv har jag passat på att lyssna på Linn Ullmanns autofiktiva roman, De oroliga, där Bergman helt enkelt är ”pappa”, precis som att mamma Liv Ullmann är ”mamma”. Med två superkändisar till föräldrar, föräldrar som är mitt i karriären och som slagit sig ner på helt olika platser i världen, blir uppväxten helt klart speciell. Varken mamma eller pappa verkar kunna, eller vilja, vara den sortens föräldrar som offrar något för sitt barns skull. Det blir Linn som skickas än hit och än dit. Om somrarna åker hon till Fårö och har märkligt svårt att prata med sin pappa.
På ålderns höst är samtalen också komplicerade. Linn åker till sin pappa och gör (misslyckade) bandinspelningar av deras samtal. Meningen är att de ska skriva en bok tillsammans, men trots Linns kämpande för att få ut något användbart av samtalen så blir de mest virriga och på många sätt sorgliga. Bergman blandar ihop sina kvinnor och barn och svaren på Linn Ullmanns frågor blir svamliga. Bergman hinner dessutom gå bort innan någon bok blev verklighet. Nu finns en del samtal istället återgivna i den här boken. Tillsammans med Linn Ullmanns berättelse skildrar de snåriga föräldrar-barn-relationer och en annorlunda uppväxt, men lyckas också förmedla en väldigt fin värme och kärlek. Och självklart: det finns ingen motsättning mellan gränslös kärlek och en oförmåga att samtidigt vara en 100 % ansvarig och närvarande förälder.
Boken har många smärtsamma partier, men språket är lätt och precist och ger mestadels en varm känsla, en känsla av föräldrar som försöker, även om de inte alltid lyckas, och en dotter som trots allt lyckas navigera. Boken är tydligen en roman, men självklart är det lite kittlande att den uppenbart handlar om Linn själv och hennes kändisföräldrar. Att ingen av de här personerna någonsin omnämns med namn är ett intressant grepp som faktiskt gör berättelsen ännu mer nära och berörande.
Den här boken gick som radioföljetong förra sommaren och jag passade på att ladda ned den i min podcast-app medan det fortfarande gick att göra detta. Även om jag har lyssnat på den här ljudboksversionen först nu så finns den alltså inte tillgänglig som radioföljetong längre. Det är i sanning är synd, för uppläsarna, Marie Richardson och Sten Ljunggren, gör strålande tolkningar som verkligen förhöjer upplevelsen och träffar helt rätt.
De oroliga
Originalets titel: De urolige (norska).
Översättare: Urban Andersson.
Uppläsare: Marie Richardson, Sten Ljunggren.
Utgivningsår: 2015 (första norska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2017 (den här radioföljetongen, Sveriges radio).
Antal sidor: 383.
ISBN: 978-91-0-016708-0.
Linn Ullmann
Linn Ullmann (född 1966) är en norsk författare och journalist. Hon är enda dottern till regissören Ingmar Bergman och regissören och skådespelaren Liv Ullmann. Hon har medverkat i flera av sin fars filmer. Linn Ullmann debuterade 1998 med romanen Innan du somnar. Hennes senaste bok på svenska är Ett välsignat barn (2017). Linn Ullmann har en hemsida.
Förlagets beskrivning
””Jag numrerar, ordnar och katalogiserar. Jag säger: Det var tre kärlekar. Jag är idag lika gammal som min far var när jag föddes. Fyrtioåtta år. Min mor var tjugosju, hon såg både mycket äldre och mycket yngre ut än sin ålder den gången.”
De oroliga är en lekfull, utforskande och genreöverskridande roman om ett barn som inte kan vänta med att växa upp, och föräldrar som skulle föredra att vara barn. Det är en bok om minnen, glömska och de många berättelser som utgör ett liv.”
Den svavelgula himlen av Kjell Westö är en bok där läsaren får följa ett namnlöst berättarjag genom livet (och kärleken) i Helsingfors. Betyg: 3 sommarstugor av 5.
Den svavelgula himlen av Kjell Westö
Den svavelgula himlen är en bok där läsaren får följa en namnlös berättare genom livet. Jag brukar tycka om böcker där man får gå vid sidan av en person och följa hens utveckling, men att sammanfatta vad den här typen av böcker egentligen handlar om brukar vara knepigt. Ett liv är långt och sådana här böcker tenderar också att innehålla många lager.
Ett drag som går genom boken är i alla fall klassfrågan. Som barn lär huvudpersonen känna Alex Rabell, som kommer från en tjusigare familj, medan berättaren själv kommer från helt andra omständigheter. Att komma från en familj med pengar kan få många konsekvenser senare i livet och ge en självklarhet och trygghet som andra, sämre bemedlade, saknar. Det skiner igenom en del i den här boken och karriärmässigt tar sig berättarens och Alex liv också olika vägar, kan man säga. Berättaren kommer att bli författare, men efter en stor succé stannar framgångarna av och han får istället ta ”vanliga” jobb.
Klass och jobb är alltså två spår i den här boken, men det viktigaste temat är ändå relationer och kärlek. Berättaren kommer så småningom att inleda en relation med Alex syster, Stella Rabell. Det kommer inte att hålla i längden, men trots detta kan de aldrig riktigt frigöra sig från varandra. De kommer att gå genom livet och alltid ha en viss plats i varandras liv.
Vad som är fint med Den svavelgula himlen är att tiden är tydligt närvarande. Boken rör sig från 60-tal in i vår tid. Eftersom jag själv är född 1987 kan jag inte direkt svara för skildringen av de första decennierna, men när det närmar sig nutid känns det att Westö träffar helt rätt, så jag misstänker att även de tidigare åren innehåller tidsmarkörer som känns träffande. Westö plockar även upp många tidsmarkörer och omvälvande händelser i nutid, som flyktingkatastrofen 2015. Han har till och med skrivit in en liknande episod som den när den lille pojken Alan Kurdi hittades död på en strand – en bild om kom att skaka en hel värld och som även kommer att göra det i den här boken.
Vad som också är fint, men som kanske är lite komplicerande för mig som svensk, är att boken utspelar sig i Helsingfors med omnejd. Kjell Westö är en finlandssvensk författare, hyllad för sina skildringar av just Helsingfors. Jag tror säkert att hans skildring är bra, men för mig faller såklart mycket bort eftersom jag saknar de rätta referenserna. Nog kan jag läsa mellan raderna att t.ex. Ehrensvärdsvägen och Ramsvik är speciella platser, men jag vet egentligen inte vad som kännetecknar dessa platser, vilken typ av människor som bor där eller vad de liksom betyder. Jag menar inte det här som kritik alltså. Snarare tycker jag att det är kul att läsa något av en finlandssvensk författare och att påminna sig om svenska faktiskt talas även utanför Sverige.
Den svavelgula himlen är en bok som känns lång, så som ju ett liv är, men den känns inte långsam eller långtråkig på något sätt. Jag tyckte om den och det kändes fint att få ta del av bokens berättares liv. När jag läser en sådan här bok, som spänner över lång tid, så känns det nästan som att lära känna någon på riktigt. Ändå vet jag inte om jag kommer att bära med mig boken någon längre stund. Det var trevlig läsning, men den väckte ärligt talat inga nya tankar eller känslor hos mig, trots allt. Jag kan inte förklara varför, för jag kan absolut inte peka på någonting som skaver i berättelsen eller berättandet. Kanske är jag för ung för att relatera och beröras, kanske är det något annat.
Den svavelgula himlen
Uppläsare: Reine Brynolfsson.
Utgivningsår: 2017 (första finska utgåvan, Schildts & Söderströms), 2017 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2017 (den här ljudboksversionen, Bonnier Audio).
Antal sidor: 475 (ca 14,5 h lyssning).
ISBN: 9789100171636, 9789176517857.
Kjell Westö
Kjell Westö (född 1961) är en finlandssvensk författare som slog igenom stort med romanen Drakarna över Helsingfors, vilken är en del i en serie fristående ”Helsingforsromaner”. Westö har belönats med ett flertal priser, t.ex. Nordiska rådets litteraturpris 2014 (för romanen Hägring 38). Hans senaste roman, Den svavelgula himlen, är just nu nominerad till det folkliga bokpriset Årets bok.
Förlagets beskrivning
”Och jag gick hemåt och tänkte att jag kanske måste skriva en berättelse trots allt. En berättelse inte bara om Stella och Alex och mig och våra föräldrar, utan också om barnen, om Sandi och Amir och Tommi Hjelt. Och jag tänkte att den berättelsen måste bli mycket sannare än de andra berättelserna jag skrivit. För att vi levde i den tid vi levde i. För att det finns mörker, och för att det finns ljus. Och så nästa motvilliga tanke: att i så fall skulle jag också tvingas möta ljuset och mörkret i mig själv.
Den svavelgula himlen spänner från det solblekta 1960-talet till vår mörka tid. En Helsingforspojke växer upp i skuggan av den välbärgade och mäktiga familjen Rabell, som har en ståtlig gård i närheten av hans föräldrars enkla sommarstuga. Pojken blir vän med den självsäkre Alex och får vistas nära familjen, som bär på hemligheter under den polerade ytan. Men han blir också förälskad i Alex lillasyster Stella Rabell. Deras band är starkt men relationen är skoningslös, och genom decennierna kretsar de två ständigt kring varandra utan att kunna välja eller välja bort kärleken, samtidigt som den stora världen förändras och tränger in i deras liv.
Det är en episk Helsingforsskildring om familjeband, kärlek och vänskap, men också en kritisk genomlysning av hur våra drömmar och minnen färgas av kön, klass och tidens gång. Här finns författarskapets alla signum och i romanen hörs ekon från Kjell Westös tidigare verk. Men laddningen är starkare och svärtan djupare än förr.”
Någonstans brister himlen av Birgitta Olofsson Liljedahl är en historisk roman om syskonkärlek och om att våga slå sig fri. Tyvärr lyssnade jag på den distraherande ljudboksutgåvan, vilket drog ner betyget rejält för den här boken, som säkert hade upplevts som en väldigt fin och tänkvärd liten berättelse annars. Betyg: 2 skadade fåglar av 5.
Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl
Någonstans brister himlen utspelar sig i 20-talets Bohuslän, där Elis bor med sina föräldrar och systern Signe. En dag är Signe plötsligt borta och Elis anar att allting inte står rätt till. Det heter att Signe har träffat en man och försvunnit till honom, men ganska snart kommer sanningen fram och det visar sig att allt i familjen inte är vad Elis trott. Att Elis pappa kan förmörkas och bli aggressiv när han har druckit vet Elis redan, men vad detta har gett för konsekvenser i hans tidigare liv har han inte vetat förrän nu. När allt det nya har uppdagats för honom och det dessutom sker ytterligare en tragedi inom familjen så ger han sig av efter Signe.
Signe befinner sig i Höganäs, där hon så smått börjar smaka på livet i det framväxande, moderna samhället, som känns så annorlunda och mer lockande än den gamle fiskebyn där hon och Elis har vuxit upp. Elis vill inget annat än att få med sig Signe hem igen, men känner också att lockelserna i Höganäs hela tiden är för stora för systern.
Någonstans brister himlen är en berättelse som jag skulle beskriva som en fin liten historia om syskonkärlek och om att våga bryta sig loss från destruktiva strukturer (och att vara det syskon som blir lämnad kvar). Det är också en bok där tidsandan och längtan efter det moderna, känns tydlig. Ändå måste jag erkänna att boken lämnade mig rätt oberörd. Dels tycker jag att mycket i boken känns sökt och sentimentalt. Självklart vill alla författare förmedla känslor med sina texter, men här faller det ner i en del klichéer och hela upptakten till berättelsen känns ärligt talat lite ”för mycket”, med både Signes försvinnande och det andra dramatiska. Det största problemet med boken är dock uppläsningen. Uppläsaren har gett alla kvinnliga karaktärer en pipig, skör och gäll röst, som jag inte alls kan koppla till exempelvis Signe, som är en sådan stark och handlingskraftig person. Män pratar naturligtvis med basiga och brummiga röster. Jag har en hög toleransnivå när det kommer till ”dramatiserade” ljudböcker, men här är det draget för långt och inläsningen var så distraherande dålig att jag tappade hela berättelsen.
Den som känner sig lockad att läsa en historisk och ”snyftig” roman från 20-talets Sverige gör säkert rätt i att ge Någonstans brister himlen chansen, men läs i sådant fall en pappersbok eller e-bok!
Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl
Någonstans brister himlen
Uppläsare: My Holmsten.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Historiska media), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Historiska media).
Antal sidor: 350 (ca 12 h lyssning).
ISBN: 978-91-7545-575-4, 978-91-7545-469-6.
Andras röster: Bina’s books, Boklysten, Boktanken, Hyllan, Kulturkollo.
Erika Olofsson Liljedahl
Erika Olofsson Liljedahl (född 1982) är en svensk författare och bibliotekarie. Hon är uppvuxen i Höganäs, där också hennes roman, Någonstans brister himlen (från 2017) utspelar sig. Utöver Någonstans brister himlen har Olofsson Liljedahl också skrivit barnböckerna Vinter på berättargränd och Sommar på berättargränd.
Förlagets beskrivning
”Bohuslän, sent 1920-tal. Trettonårige Elis och hans familj lever ett hårt och enkelt liv som fiskare. Arbetet är slitigt och dagarna förutsägbara. När Elis äldre syster en dag försvinner uppdagas också en mörk familjehemlighet.
Elis hela värld rämnar, och han tar ett drastiskt beslut. Han plockar på sig familjens få slantar och lämnar barndomens saltstänkta klippor bakom sig.
Någonstans brister himlen är både ett tätt familjedrama och en gripande uppväxtskildring. Men det är också en berättelse om ett Sverige i förändring, om framtidstro och modernisering, och om dem som hamnar på efterkälken.
Erika Olofsson Liljedahl är bibliotekarie och har studerat vid Lunds författarskola. Detta är hennes imponerande debutroman.”
Vi mot er av Fredrik Backman är den andra delen i serien Björnstad hockey, som utspelar sig i en småstad där det mesta kretsar kring hockeylaget. Det är en fantastiskt fin bok om hur sport kan ena och plocka fram det finaste i människor och en feelgoodbok att bli riktigt glad av! Betyg: 5 paintballgevär av 5.
Vi mot er av Fredrik Backman
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag gillar inte ens hockey, men jag kan ändå inte motstå Björnstad-böckerna. Det här är del två i Fredrik Backmans serie om småstaden Björnstad, ett litet samhälle där nästan allt kretsar kring ortens hockeylag. Vi mot er ska ses som en fristående uppföljare till första delen, Björnstad och den utspelar sig också månaderna efter de dramatiska händelserna som fick avsluta den föregående boken. Nu är det mesta i gungning. Lagets bästa spelare har slutat, Björnstads hockeylag är på väg mot nedläggning och osämjan med grannsamhället, Hed, tar nya proportioner. Det är inte bara i hockey som orterna konkurrerar. Som på så många andra mindre ställen armbågas det om jobb och kommunala satsningar.
Så kommer laget på fötter igen, men den här gången med en ny, kvinnlig, tränare och med en ny sponsor, som en populistisk politiker behändigt plockar fram för att använda i sitt eget fula spel för att spela ut personer mot varandra. För många i Björnstad sitter långt inne att acceptera den nya tränaren, och det kommer dessutom att bli fler fördomar att pröva. Snart kommer det nämligen ut att en av lagets skickligaste spelare, Benji, är homosexuell. De nya slagorden från Hed blir plötsligt ”bögar, horor, våldtäktsmän”.
Hat och fördomar flödar från alla möjliga håll, men det fina är att det mesta i Backmans värld går att ena och laga genom sporten. Själv har jag ingen bakgrund inom idrottsrörelsen och jag har aldrig haft något sportintresse, men jag tycker verkligen om tanken på att det genom sporten finns en arena där människor från olika bakgrunder, klasser och med olika erfarenheter i bagaget kan mötas och känna samhörighet. I den här boken sammanförs gaykillar med fullgubbar, förskolebarn med sportchefen och småkriminella med helylletjejer. Hockeytalanger hämtas från ungdomshem, från hem där folk far illa och från hem i stadens ”mindre fina” utkanter. Inget smuts behöver vara värre än att det kan putsas bort och ingen tröttsam gaphals eller gammal fiende är sämre än att hen kan ändra sig och visa sina goda sidor.
Mycket i den här boken är förutsägbart och det mesta snubblar längs den fina linjen till att bli outhärdligt sentimentalt. Och jag älskar det! Jag ser mig omkring och ser en värld där folk är självupptagna och intoleranta och där det blir mer och mer normaliserat att uttrycka rasistiska åsikter. Jag ser en värld där populism frodas, klimatfrågan håller på att gå åt helvete, folk dör på Medelhavet och där det i olika hörn av världen sitter olika dårar i närheten av sina små kärnvapenknappar. Vad är det här för jävla värld? Kanske skulle en del av lösningen finnas i att människor träffades oftare. Jag blev i alla fall genuint glad och upplyft av att läsa den här boken, där mångt och mycket faktiskt ordnar sig, tack vare hockeyn och tack vare att människorna i boken är öppna och generösa på ett sätt som människor i verkligheten sällan är. Och att de har någonstans att träffas. Jag vill gärna tro att människor kan förändras till det bättre och att hela samhällen kan veckla ut sig och bli lite mer inkluderande och trevliga ställen att vara på. I den här boken målar Backman upp precis en sådan liten drömvärld som man kan behöva föreställa sig för att bli glad och upprymd för en stund. Jag tycker fantastiskt mycket om varje liten karaktär i den här boken, även om många naturligtvis blir lite kliché, som ni kanske anar. Trots att jag själv har valt att flytta ifrån en småstad så känner jag också en stor värme inför Sveriges alla stackars små orter, där det kämpas så hårt med att få skattekronorna att räcka till både sjukhuset och förskolan och så det där himla hockeylaget.
Ja, jag kan inte annat än rekommendera den här boken, åtminstone för dig som är inställd på att läsa en härlig feelgood. Eftersom det här är en uppföljare finns det två obligatoriska frågor: 1) är den här boken bättre än den första delen? svar: den är minst lika bra i alla fall!, 2) kommer det någon mer bok i serien? ärligt talat känns det inte så, men jag hoppas!!
Vi mot er av Fredrik Backman
Vi mot er
Uppläsare: Marie Richardson.
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Forum), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 524 (ca 15 h lyssning).
Läs även: Björnstad.
ISBN: 9789137150925, 9789176515990.
Andras röster: Feministbiblioteket, Lottens bokblogg.
Fredrik Backman
Fredrik Backman (född 1981) är en svensk författare och bloggare som slog igenom med dunder och brak 2012 med romanen En man som heter Ove. Boken blev en stor bestseller och filmatiseringen är en av de mest sedda filmerna någonsin i Sverige. Fredrik Backman har en blogg, twittrar under @backmanland och instagrammar under @backmansk.
Förlagets beskrivning
”Det är så enkelt att få människor att hata varandra att det är obegripligt att vi någonsin gör något annat.
Efter de fruktansvärda händelser som skakade Björnstad i första boken berättar Vi mot er historien om månaderna efteråt. De bästa vännerna Maya och Ana lever ut sommaren på en gömd ö och försöker lämna omvärlden bakom sig, men ingenting blir som de hoppas. Rivaliteten mellan Björnstad och grannstaden Hed växer till en ursinnig kamp om pengar, makt och överlevnad som exploderar när städernas hockeylag möts. Samtidigt avslöjas en ung spelares innersta hemlighet och ett helt samhälle tvingas visa vad det egentligen vill stå för. Det kommer sägas att våldet kom till Björnstad det här året, men det är en lögn. Våldet fanns redan här.
Fredrik Backmans Vi mot er, den fristående uppföljaren till Björnstad, är en intensiv skildring av drabbande mänskliga relationer i en liten stad. En berättelse om lojalitet, vänskap och kärleken som utmanar allt.”
I museets dolda vrår av Kate Atkinson är en omfångsrik roman (särskilt när det gäller persongalleriet) som berättar om en rad intressanta kvinnoöden. Betyg: 3 oönskade papegojor av 5.
I museets dolda vrår av Kate Atkinson
För några år sedan var vi många som slukade Liv efter liv, en väldigt annorlunda bok som berättar om Andra världskriget genom en huvudperson som gång på gång dör, för att i nästa kapitel leva vidare som om inget hänt. Gång på gång berättas vad som hade hänt om bara döden inte hade ryckt bort henne. Nu har jag läst en av författarens, Kate Atkinsons, tidigare böcker, I museets dolda vrår, och jag anar att den här typen av fantasifulla idéer är något som författaren gärna använder sig av. I museets dolda vrår berättas boken utifrån Ruby, som i det första kapitlet inte är mer än ett embryo som precis har uppstått och ger mamma Bunty gravidkänningar medan hon harvar på med sitt liv, pyrande av missnöje över maken.
Därefter följer en lång berättelse om Rubys liv och mellan varje kapitel finns insprängda fotnötter som är lika uttömmande som egna kapitel. Där berättas om Rubys släktingar och livsöden och, kanske framför allt, deras hemligheter och länkar som ger ledtrådar till varför var och en agerar som de gör. Till slut vecklas det ut en hemlighet som i någon mening funnits i Ruby hela tiden och har varit en tomhet och sorg, svår att sätta fingret på. När den väl uppenbaras är det lätt att som läsare vilja gå tillbaka och se berättelsen i det nya ljuset och att fascineras över de ledtrådar som författaren har strösslat med.
I museets dolda vrår är en omfångsrik roman, inte minst sett till persongalleriet. Tyvärr gjorde jag misstaget att lyssna på ljudboksversionen av den här boken och det var minst sagt svårt att hålla isär alla personer och känna igen vilken tidsperiod just den här berättelsen utspelar sig. Jag är säker på att det hade varit mycket lättare att hänga med om jag hade haft pappersboken framför mig. Det blev tyvärr alldeles för rörigt för mig och jag hade svårt att riktigt få ihop alla berättelser i huvudet. När jag ser tillbaka på vad jag har lyssnat på känns den mest som en novellsamling och inte som en bok med en tydlig röd tråd.
Jag är säker på att många andra kan läsa och fängslas av den här boken, som bygger på en intressant idé och som, precis som Liv efter liv, är en alldeles egen och minnesvärd berättelse. Jag känner spontant att jag någon gång vill läsa om den.
Kate Atkinson
Kate Atkinson (född 1951) är en brittisk författare och dramatiker. Hon är kanske mest känd för bestsellern Life after life (Liv efter liv). Hennes senaste bok på svenska är En gud i spillror (A god in ruins) som kom ut 2016. Kate Atkinson har en hemsida och en fansida på Facebook.
I museets dolda vrår av Kate Atkinson
I museets dolda vrår
Originalets titel: Behind the scenes at the museum (engelska).
Översättare: Lena Torndahl.
Uppläsare: Katarina Ewerlöf.
Utgivningsår: 1995 (första brittiska utgåvan), 1996 (första svenska utgåvan, Forum), 2015 (utgåvan på bilden, Ponto pocket), 2016 (den här ljudboksversionen, Massolit).
Antal sidor: 429 (ca 16 h lyssning).
ISBN: 91-37-10870-0, 9789176793299.
Andras röster: Boktoka, C.R.M. Nilsson.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”En rörande familjesaga om lycka och tragedi, I museets dolda vrår är bästsäljande författaren Kate Atkinsons prisbelönta debutroman.Redan under befruktningen börjar Ruby Lennox sin berättelse. Inne i livmodern förnimmer hon sin mors tankar och känslor, den kärlekslöshet och det ständiga missnöje hon känner för Rubys far. Hon anar också de omständigheter som kommer att forma hennes liv. Fast besluten om att ta reda på allt om sin familj och deras hemligheter tar hon oss med på en svindlande färd genom 1900-talet.”
Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson är den smärtsamma, men samtidigt förvånansvärt roliga och varma, berättelsen om hur Jeanette växer upp i ett frikyrkligt hem och hur allting sedan raseras när hon blir kär i en tjej. Betyg: 3+ onda andar av 5.
Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson
När jag började lyssna på Det finns annan frukt än apelsiner trodde jag att det var en självbiografi, men jag har sedan förstått att det är en roman, även om den, precis som alla romaner, har självbiografiska drag. I huvudrollen hittas i alla fall en tjej med samma namn som författaren själv: Jeanette. Hon växer upp som adoptivbarn i en frikyrklig familj. Uppväxten präglas av uppfattningen att Jeanette ska bli missionär och Jeanette ger sig också entusiastiskt in i församlingsarbetet med den naivitet som bara barn kan uppvisa. Väckelsepredikandet får dock ett abrupt slut när Jeanette som tonåring blir förälskad i sin första, stora kärlek – Melanie. Homosexualitet är ingenting som accepteras i församlingen och Jeanette blir plötsligt stämplad som besatt av satan och måste överge allt.
Det här är en smärtsam bok om en udda uppväxt, där uppfattningen om vad som går an, och vad som inte gör det, är oerhört snäv. Det måste vara väldigt speciellt, för att inte säga fruktansvärt, att växa upp i en sådan miljö. Hur kan någon hitta sig själv i en sådan miljö? Ändå är det en bok med förvånansvärt mycket värme och humor och jag känner mig närmast upplyft av att det uppenbarligen går att spränga sig fri även när förutsättningarna ser ut som de gör i boken.
Det finns annan frukt än apelsiner kom ut första gången 1985 och har kommit i flera svenska översättningar sedan dess. Jag kan mycket väl förstå att den här bokens popularitet består – Winterson berättar verkligen en helt egen berättelse och har en speciell humor som verkligen funkar ihop med denna uppväxtskildring.
Om Jeanette Winterson och Det finns annan frukt än apelsiner
Jeanette Winterson (född 1959) är en brittisk författare, som liksom huvudpersonen i hennes debutroman Det finns annan frukt än apelsiner, växte upp som adoptivbarn i ett frireligiöst hem, ett hem som hon tvingades lämna efter att ha inlett en relation med en kvinna. Hennes senaste roman på svenska är Tidsklyftan (The gap of time). Jeanette Winterson har en hemsida.
Originalets titel: Oranges are not the only fruit (engelska).
Översättare: Lena Fries-Gedin.
Uppläsare: Ulla Skoog.
Utgivningsår: 1985 (första brittiska utgåvan), 1990 (första svenska utgåvan, i översättning av Caj Lundgren, Gedin), 2015 (första utgåvan i den här översättningen, Wahlström & Widstrand), 2017 (den här inlästa versionen, Radioföljetongen i Sveriges radio).
Antal sidor: 238.
ISBN: 91-7964-059-1, 9789146228981.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Jeanette Wintersons klassiska, numera kultförklarade och ständigt efterfrågade debutroman i nyöversättning.
Liksom folk i allmänhet bodde jag länge hos min mor och far. Min far gillade att se på brottning. Min mor gillade att brottas.
Det här är berättelsen om Jeanette, adopterad och uppfostrad som vore hon en av Guds utvalda i en strängt religiös, frikyrklig arbetarfamilj i norra England. Hon verkar vara förutbestämd att bli missionär, och redan vid unga år är hon en framgångsrik väckelsepredikant. Men 16 år gammal möter hon en annan flicka, och eftersom varken kärlek eller sex ingår i den utstakade planen så tvingas Jeanette lämna kyrkan, hemmet och familjen för att kunna leva med den hon älskar.”
En droppe midnatt av Jason ”Timbuktu” Diakité är en personlig och stark berättelse om ursprung och framtid, rasism och medborgarrättsrörelsen. Betyg: 4 skvallerjournalister av 5.
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
Jason Diakité har en vit mamma och en svart pappa. Hans hudfärg är således ljusare än faderns, men mörkare än moderns. I den amerikanska södern hade Diakité vid det förra sekelskiftet ändå kallats för ”Negro”. I sin uppväxts Lund kallas Diakité för ”Niggerbajs”, vilket får honom att studera sin vita pigmentfläck på handen och hoppas på att den ska breda ut sig. Det har inte varit lätt för honom att förhålla sig till sin hudfärg och sitt ursprung. Kan man vara hälften svart och hälften vit? Eller både svart och vit? Vad skulle eventuella framtida barn kallas? Diakité konstaterar att om han skaffade barn med en vit kvinna så skulle barnens hud få samma nyans som nötkräm. Några generationer senare, om de eventuella framtida barnen skaffade barn med en vit partner, skulle det inte längre finnas några synliga tecken på det ”svarta” ursprung, droppen av midnatt, som ärvts från de anfäder som togs som slavar och tvingades slita ont på bomullsfälten i den amerikanska södern. Barnens hud skulle ha samma färg som blöt bomull.
När något av en 40-årskris slår till börjar frågorna om släktens historia, arvet och framtiden, pocka särskilt starkt och Diakité bestämmer sig för att söka sitt ursprung och att närma sig sin släkts historia. Det får honom att på allvar försöka komma sin far inpå livet och det tar honom också över Atlanten och till den amerikanska södern, med sina klassklyftor och mörka historia av slaveri.
Resultatet av Diakités efterforskningar och insikter är den här biografin, där han berättar personligt och starkt om sig själv och sin släkt och drar linjer och paralleller till black power-rörelsen, den rasism han mött under sin uppväxt, vägen till att bli hip hop-artist och en hel del annat. I några sidospår gör han t.ex. betraktelser kring mat och konstaterar att mat är en klassfråga – i USA är det de fattiga, de svarta, som äter de tomma kolhydraterna som försämrar deras hälsa. Men han lyfter också den fantastiska matkultur, inte sällan kaloristinn i och för sig, som de svarta i den amerikanska södern stolt kan ta åt sig äran för.
Det finns mycket tänkvärt och intressant att hämta i den här boken, som verkligen är något helt annat än en vanlig ”kändisbiografi”. Det här är en bok med långt högre ambitioner än så och den kan absolut läsas även av de som eventuellt inte har fallit för den musik som Jason Diakité gör (under artistnamnet Timbuktu). Det här är en både intressant och viktig berättelse om rasism.
En droppe midnatt är skriven av Jason Diakité tillsammans med författaren och journalisten Mustafa Can, som har stått för bearbetningen, och resultatet är riktigt bra – berättelsen håller ihop fint, samtidigt som Diakités röst känns igen. Om man, liksom jag, väljer att lyssna på ljudboksversionen får man dessutom höra Diakité läsa sin egen bok, vilket verkligen lyfter texten. Jag kan helt klart rekommendera den här boken och jag kan också uppmana alla som får chansen att lyssna på Jason Diakité om det ges möjlighet att höra honom berätta om sin bok under någon form av författarsamtal eller uppläsning, eller varför inte på den kommande scenföreställningen med samma namn som boken (kan ses på Cirkus i Stockholm och Slagthuset i Malmö hösten 2017). Själv såg jag honom på Littfest i våras och jag kan lova att ingen gick från lokalen oberörd.
Som en liten anekdot kan jag förresten säga att Jason Diakités ”star quality” är något utöver det vanliga. Jag har sett honom uppträda live (som hip hop-artist) hoppandes på kryckor. På Littfest var hans flyg försenat och uppmärksamma personer i publiken kunde då se honom smyga diskret över scenen med väska och allt – direkt från taxin med andra ord – bara för att någon sekund senare fullständigt leverera i ett författarsamtal där han intervjuades av Annika Norlin. Det verkar inte finnas mycket som kan rubba Jason Diakité och hans genuinitet och äkthet gör att det inte går annat än att tycka om honom.
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
Om Jason Diakité och En droppe midnatt
Jason Diakité (född 1975) är en svensk hiphopartist som har belönats med en lång rad grammisar och andra fina priser för den musik han skapat under artistnamnet Timbuktu. Diakité har också belönats med ett antal priser för sitt engagemang mot rasism, däribland 5i12-priset (2013). Diakité har också synts och hörts en hel del i TV och radio. En droppe midnatt (2016) är Jason Diakités första roman, men han har också skrivit en del andra texter, däribland har han författat texten till konstbarnboken Kor han drömma (2013), med illustrationer av Maria Bajt. Han har står också för den svenska översättningen av ungdomsromanen Crossover (2017) av Alexander Kwame. Jason Diakité har en hemsida, en Facebooksida och en YouTube-kanal, instagrammar under @jasontmbk och twittrar under @jasontimbuktu.
Bearbetning: Mustafa Can.
Uppläsare: Jason Diakité.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här ljudboksutåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 309 (ca 10 h lyssning).
ISBN: 978-91-0-016757-8, 978-91-7647-090-9.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
””31 år senare sitter jag i mammas lägenhet på Östra Torn i Lund och minns klasskamraternas glåpord som gjorde det omöjligt för mig att undfly sanningen att min hudfärg var avgörande för hur världen skulle bemöta mej. Jag minns min irrande, envisa jakt efter en mindre splittrad identitet. Jag söker fortfarande platsen där jag hör hemma. En plats där jag inte är mitt emellan. Där jag inte behöver påminnas om mitt hälftenskap. Jag har under så lång tid varken känt mej svensk eller amerikansk, vit eller svart. Jag vet inte om jag kan leva med tanken på att hem bara ska finnas inom mej och aldrig få bli en fysisk plats…
Jag tar fram farfar Silas gamla beiga rock där den hänger längst in i garderoben. Det enda jag förutom några vaga minnen har från honom. Det är så många frågor jag skulle vilja ställa farfar. Den enkle kyparen som i alla fall alltid hade blanka skor. Han som lämnade den fattiga Södern 1920 i hopp om ett bättre liv i Harlem. Samma Harlem som pappa lämnade 1968 i hopp om ett bättre liv i Lund. Varken mamma eller pappa minns att dom någonsin hade ett samtal med honom om hans liv, hans strävan, hans drömmar, hans sorger eller passionerade stunder.
Jag knyter den gröna slipsen runt halsen, tar på mig farfars slitna trenchcoat, mina nyputsade bruna läderskor och går ut.”
I sökandet efter sina rötter gräver Jason ”Timbuktu” Diakité i en familjehistoria från slaveriets USA till folkhemmets Sverige. En droppe midnatt är en gripande berättelse om härkomst, identitet, motstånd, rasism och längtan efter tillhörighet.”
I Om det var krig i Norden av Janne Teller får läsaren leka med tanken på vad som skulle hända om det var krig här hos oss. En mycket tankeväckande bok! Betyg: 5 kakförsäljare av 5.
Om det var krig i Norden av Janne Teller
Om det var krig i Norden av Janne Teller är en ungdomsbok formgiven som ett pass. Som svensk medborgare är det lätt att se passet som en en pryl, vilken som helst, och inte reflektera över vilken makalös tur vi har som kan använda våra svenska pass för att korsa gränser och bli insläppta lite var som helst. Det är ingen självklarhet att ha ett pass eller att kunna resa fritt – se bara hur många det är som inte ser några andra alternativ än att försöka korsa Medelhavet i de mest odugliga farkoster. Om det var krig i Norden kom ut första gången 2002 (i den danska versionen), d.v.s. långt innan ”flyktingkatastrofen” började diskuteras överallt, men tråkigt nog är boken lika aktuell nu som då. Krigen fortsätter på olika håll i världen och för varje konflikt finns tusentals, hundratusentals, miljontals människor som får sina liv och förutsättningar totalt omkullkastade.
I Om det var krig i Norden är det de nordiska länderna som är i krig med varandra. Boken inleds med ”Tänk om det blev krig i Norden. Vart skulle du ta vägen?” och sedan fortsätter tankeexperimentet. Det finns hela tiden ett du-tilltal, som tillsammans med konfliktplatsen gör att berättelsen känns nära.
Det här är ingen lång berättelse, men boken lyckas på ett mycket effektivt sätt väcka tankar. Som person som aldrig har varit på flykt eller upplevt ett krig så går det knappast att förstå vidden av vad krig gör med människor och av den anledningen kanske inte boken ger mer förståelse, men den ger i alla fall mer medkänsla. Jag har aldrig trott att det är en enkel sak att vara på flykt och jag har aldrig trott att det är självklart att just jag har sluppit denna erfarenhet, men efter den här boken är jag ännu mer ödmjuk.
Jag hoppas att så många som möjligt läser Janne Tellers fantastiskt fina berättelse om att vara på flykt. Boken kan hittas i hyllor för ungdomsböcker, men det här är definitivt en bok som även vuxna har all anledning att läsa. Och när du läser, glöm inte att betrakta de fina illustrationerna av Helle Vibeke Jensen. Illustrationer och form är verkligen pricken över i!
Citerat ur Om det var krig i Norden
”Du har slutat fråga din pappa vart.
Vart ni ska ta vägen.
Det finns inget svar på vart. Er familj har blivit en siffra. Fem! Det finns inget land som vill ha fem flyktingar till. Flyktingar, som inte kan språket, som inte vet hur man beter sig i ett klassiskt kultursamhälle, hur man respekterar sin granne, sätter gästens välbefinnande framför sitt eget och värnar om en kvinnas dygd. Flyktingar som inte vet hur man lever i värmen. Nej, det finns inget land som vill ta emot de dekadenta människorna norrifrån. Gudsförnekare, som bara kommer att förstöra de rättrognas levnadsmönster. Arbeta kan de inte heller. De kan inte arabiska, och de är inte vana att hugga i. Flyktingarna från Norden kan inget annat än att sitta på kontor och vända papper. Det behövs ingenstans. Så säger man i den arabiska världen. Den närmaste platsen på jorden med fred och möjligheter till en framtid. Så vart? ”
Om det var krig i Norden av Janne Teller
Om Janne Teller och Om det var krig i Norden
Janne Teller (född 1964) är en dansk författare som också har arbetat med konflikthantering och fredsprocesser på flera platser i världen, bland annat i rollen som rådgivare åt FN och EU. Hon debuterade 1999 med romanen Odens ö. Hennes senaste bok på svenska är novellsamlingen Allt som är (2014). Janne Teller har en hemsida och en Facebooksida.
Originalets titel: Hvis der var krig i Norden (danska).
Illustratör: Helle Vibeke Jensen.
Översättare: Karin Nyman.
Utgivningsår: 2002 (första danska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Lilla piratförlaget).
Antal sidor: 64.
ISBN: 978-91-87027-21-5.
Andras röster: dagensbok.com, Fiktiviteter, Hyllan.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Föreställ dig att det är krig – inte i Irak eller i Afghanistan eller i något annat avlägset land – utan här i Europa. I Sverige – hos oss. Med Om det var krig i Norden bjuder Janne Teller in läsaren till ett tankeexperiment. Genom att vända på perspektiven får hon oss att förstå vad det innebär att vara flykting.
Om det var krig i Norden är en liten bok, utformad som ett pass. Författaren försätter läsaren i flyktingens position och väcker frågor om tolerans och medmänsklighet.
Janne Teller föddes 1964 i Köpenhamn med österrikisk/tysk familjebakgrund. Hon har studerat statsvetenskap och arbetat som rådgivare åt FN och EU runt om i världen, med konflikthantering och fredsprocesser. Sedan 1995 ägnar hon sig åt sitt skrivande på heltid och bor i New York. Bakom bokens illustrationer står den prisbelönta danska illustratören Helle Vibeke Jensen.
Om det var krig i Norden har fått stor uppmärksamhet och strålande recensioner runt om i Europa.”
Värddjuret av Marie Hermanson är en lågmäld skräckroman om en kvinna som blir värddjur åt puppor av en nära utdöd fjärilsart. Det är en tänkvärd bok med många lager.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
I Värddjuret, av Marie Hermanson, har en kvinna i 35-årsåldern huvudrollen. Hon är singel, barnfri, frilansarbetare – ärligt talat den mest fria kvinna jag har träffat mellan ett par pärmar, och trots att det kanske inte är just detta som är bokens huvudsakliga tema så var det faktiskt det som berörde mig mest. Jag vet inte om det var författarens mening att göra en poäng av att huvudpersonen i boken är helt obunden och fri, men för mig var det en närmast överrumplande läsning, jag fick nästan en aha-upplevelse. Jag känner verkligen ingen, särskilt ingen kvinna, som inte är bunden till jobb eller familj. Dessutom upplever jag att vi alla har förväntningar på oss att sträva efter just fast jobb och familj, som om det vore en universell väg till lycka. Det här är den första gången jag gläntar på en berättelse som, åtminstone delvis, visar på ett annat sätt att leva och faktiskt inte skildrar det som någonting problematiskt att leva ensam. Jag tycker att bokens huvudperson är rakt igenom inspirerande och lätt att tycka om. Hon bor själv. Reser till andra sidan jordklotet själv. Hon försörjer sig genom att teckna och behöver ingen annans feedback för att veta vad hon ska prestera i jobbet. Hon framstår som helt självsäker.
Paradoxalt nog befinner sig huvudpersonen snabbt i en situation där hon faktiskt inte är speciellt fri. Efter en resa till Borneo kommer hon nämligen hem med en liten böld på låret. En excentrisk läkare, med fjärilar som specialintresse, vill mena på att bölden innehåller puppor och att en närmast utdöd fjärilsart kan komma att kläckas om hon bara håller sig i den rätta, tropiska miljön och låter larverna ha det bra. Han erbjuder henne att bo i sitt fjärilshus en tid och kvinnan går med på detta.
Tiden hon spenderar i fjärilshuset låter henne göra inre resor och begrunda händelser under uppväxten. Samtidigt krymper hennes värld allt mer. Ju mer tid hon spenderar i fjärilshuset, desto vagare blir världen utanför. Sakta byggs det upp en obehaglig känsla av att allt inte står rätt till med vare sig fjärilslarverna eller hennes vistelse i fjärilshuset.
Marie Hermanson har ett återkommande grepp att hon blandar in övernaturliga och lite mardrömsinspirerade episoder i sina romaner så att det blir en slags lågmäld skräck. Det här är dock den av hennes böcker där jag tycker att hon syr ihop det som bäst, medan det i en del andra romaner har funnits långsökta scener som har varit svåra att få ihop utan alltför störande logiska luckor. Det här är förvisso ingen realistisk roman, men det är en roman där det rakt igenom känns som att idén håller och som att det absurda verkligen adderar något till berättelsen i stort. Jag fastnade verkligen för den här överraskande berättelsen och jag hade mycket gärna bokcirklat den, faktiskt. Det är en bok som väcker tankar och funderingar och jag hade gärna diskuterat den med andra och fått lite fler vinklar på vad som egentligen händer. Även utan dessa diskussioner tycker jag dock att Värddjuret är en verkligt fin läsupplevelse. Det här är en udda och välskriven bok med många lager.
Det droppade från bladen av något tidigare regn. Eller om det helt enkelt var luftens fuktighet som kondenserades.
Och när jag satt där på stenblocket och såg ner i det guldbruna vattnet så hände något med mig.
Jag gav upp. Jag släppte allt. Jag lade av mig hela bördan.
Jag såg på stimmet med små fiskar som strök tätt förbi mina ben, såg skuggan som följde dem över botten. De vände samtidigt som en enda varelse och försvann in i den mörka undervattensgrottan, som rotvältan rivit upp.
Jag såg på trädrötterna, som bildade komplicerade mönster under vattnet, och på de tunna solsträngarna.
Och jag kände igen alltihop.
Med ens insåg jag att jag alltid hade suttit här. Mitt andra liv hade bara varit ett kort avbrott, en parentes, ett besynnerligt misstag.
Jag hade inte alls kommit vilse.
Jag hade kommit hem.
Senare har jag fått veta att jag var borta högst fyrtio minuter. Det var alltså inte särskilt länge jag satt där vid rotvältan i floden, men jag minns det som längre än en livstid.
Ur Värddjuret av Marie Hermanson
Värddjuret
Den första utgåvan av Värddjuret gavs ut av Bonniers 1995, men jag har läst den som e-bok, i en utgåva utgiven av Bookmark 2014. ISBN: 91-0-056131-2, 9789187173387.
Marie Hermanson
Marie Hermanson är en svensk författare och journalist. Hon debuterade 1986 med romanen Det finns ett hål i väggen och har därefter skrivit en lång rad romaner. Flera av hennes romaner har dramatiserats: Värddjuret har satts upp som teater och Mannen under trappan har visats som TV-serie.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.