Flickorna av Emma Cline är en fascinerande bok, inspirerad av sekten kring Charles Manson. Jag tyckte nog att det blev lite för mycket: för mycket smuts, övergrepp, detaljer, men visst är det en intressant bok! Betyg: 3 surt luktande tonårstjejer av 5.
Flickorna av Emma Cline blev en riktig snackis här om året och fick fin kritik. Det är lätt att förstå att den väckte mycket uppmärksamhet när den kom. Boken är baserad på verkliga händelser i och med att den är inspirerad av sekten kring Charles Manson, och vad är egentligen mer säljande nu för tiden än mord, tonårstjejer, sexuella övergrepp och sekter? Eller har jag fel?
Det här är dock ingen ”true crime”-berättelse som grottar ned sig i detaljer kring Charles Manson och ”Mansonfamiljen”, Mansons anhängare som han förmådde att begå flera brutala mord. Däremot är det en fascinerande berättelse om en vilsen tonårstjej som dras in i en sektliknande tillvaro. Visst finns parallellerna och likheterna med verkligheten på plats, men det är inte det som är grejen.
I huvudrollen finns fjortonåriga Evie som driver runt vind för våg eftersom båda hennes föräldrar är upptagna med sina nya respektive partners. Att tappa de fasta punkterna i tillvaron i en sådan känslig tid i livet kan säkert vara förödande för vem om helst. För Evie blir det en väg till ett gäng spännande, unga kvinnor som visar sig bo på en gård tillsammans med deras ledare, Russell. Allt är smutsigt och rått, alla följer Russell och hans idéer om hur de ska ha det, inte minst vad gäller deras sexliv. För Evie är det kanske inte i första hand Russell som lockar, utan snarare en av hans kvinnor, Suzanne, som Evie på ett udda sätt ser upp till. Oavsett vilket så leds hon in i den här kontrollerade världen och rakt ned i något farligt.
Det är spännande och fascinerande. Författaren lyckas på en intressant sätt skildra den unga Evies väg ner i detta destruktiva, och hon skriver gripande om Evies utanförskap, vilsenhet och ensamhet. Samtidigt tycker jag att det blir alleles för mycket, för mycket detaljer, för mycket råhet, för mycket smuts, och trots att jag egentligen tror att författaren har skrivit en insiktsfull skildring av vilset tonårsliv, och hur enkelt det kan vara att ledas fel, så har jag jättesvårt att ta till mig av det här, kanske för att jag (som tur är) inte kan relatera till det här över huvud taget. Jag läste mest och skakade på huvudet, men det säger kanske mer om mig än om den här boken.
Flickorna av Emma Cline
Originalets titel: The girls (amerikanska). Översättare: Erik MacQueen. Uppläsare: My Holmsten. Utgivningsår: 2016 (första amerikanska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Natur och kultur), 2016 (den här ljudboksversionen, A nice noise). Antal sidor: 330 (ca 11 h lyssning). ISBN: 9789127142589, 9789188315731, 9789188315724. Andra läsare: Litteaturkvalster & småtankar,Sacrebleu.
»Det var skratten som fick mig att titta upp, och flickorna som fick mig att fortsätta titta.«
Så börjar Evie Boyds berättelse om den sommar i Kalifornien 1969 som förändrade allt.
I början av sommaren är hon fjorton år, uttråkad och otålig. Snart måste väl allting börja? Pappan har lämnat hennes mor för en yngre kvinna och en tyst förtvivlan präglar hemmet.
Det är i parken som Evie får syn på flickorna, en grupp med långa trassliga hår och smutsiga klänningar. De rotar i soporna efter mat och har något vilt över sig, men verkar samtidigt fria. När Evie några dagar senare möter en av dem, Suzanne, får hon följa med till en ranch där den karismatiske Russell lever med sin »storfamilj«, unga kvinnor som verkar göra vad som helst för honom. Evie dras in i Russells trollkrets. Först när hon är för långt in för att kunna backa förstår hon att det som håller på att hända är någonting fruktansvärt, något som kommer att sluta med död.
(förlagets beskrivning)
Emma Cline
Emma Cline (född 1989) är en amerikansk författare, känd för sin succédebut Flickorna (The girls). Emma Cline har en hemsida.
Nada av Carmen Laforet är en bok om en ung kvinna som kommer till Barcelona efter det spanska inbördeskriget. Hon längtar efter frihet och bor hos släktingar i ett praktfullt hus i förfall. Alla verkar ha hemligheter. Betyg: 4 rakknivar av 5.
Nada är Carmen Laforets debutroman, som kom ut när Laforet endast var 23 år gammal. I Sverige har den inte fått så stor uppmärksamhet; Den kom ut i en tidig översättning 1949 och har sedan inte gjort speciellt mycket väsen av sig förrän den kom i nyöversättning här om året. Att den inte har nått en riktig klassiker-status kan tyckas lite märkligt, för det är en roman som känns väldigt lätt att sugas in i.
Berättelsen kretsar kring den unga Andrea, som kommer till Barcelona för att studera. Hon ska bo hos släktingar, som bor i det som en gång var ett praktfullt hus, men där allt är i förfall. Släktingarna är excentriska och alla verkar alla bära på hemligheter, men Andrea längtar mest av allt efter frihet och att skapa sig ett eget liv. Snart lär hon känna Ena. En nära vänskap uppstår mellan de båda unga kvinnorna, men snart börjar allt att kompliceras. Ena verkar intressera sig för Andreas ena morbror, men vad är hennes motiv?
Alla i boken verkar ha sina egna agendor och mycket pågår i hemlighet. Trots att det inte är så mycket action och spänning så är det en bok som greppar tag. Allt är så mystiskt och jag läste med en känsla av att vad som helst kan hända, vilket fick mig att pirrigt läsa vidare. Jag tycker verkligen om hur författaren har komponerat berättelsen och vävt ihop alla lager. Jag tycker också hemskt mycket om att läsa om vänskapen mellan Andrea och Ena. Tankarna leds till Elena Ferrantes långt senare Min fantastiska väninna-böcker. Trots att böckerna inte har så många gemensamma nämnare om man går till botten med det, så är det ändå någonting i känslan som överensstämmer: vänskapen, frihetslängtan, det våldsamma och sjaviga som finns dolt under ytan, det mystiska, det som hålls hemligt, något som känns som en annalkande katastrof. I ärlighetens namn tycker jag nog att Ferrantes böcker är snäppet vassare än Nada, men det är absolut en läsvärd bok.
Nada
”Eftersom det hade varit svårt att få tag på en biljett i sista stund, kom jag till Barcelona vid midnatt, med ett annat tåg än det jag hade angett, och det var ingen där för att möta mig.”
Så börjar Carmen Laforets debutroman från 1945, där artonåriga Andrea en sen natt anländer till storstaden för att studera på universitetet. Hon längtar efter äventyr och frihet, men livet hos hennes släktingar i lägenheten på Calle Aribau blir inte som hon har tänkt sig.
Nada har kallats en gotisk bildningsroman, och skildrar inte bara ett krigsdrabbat Barcelona och en familj i upplösning, utan också framväxten av en väninnerelation som för Andrea får en livsavgörande betydelse.
Nada, som omedelbart blev en stor försäljningsframgång, kommer ständigt ut i nya upplagor och är idag en av de mest översatta böckerna från spanska någonsin.
Förlagets beskrivning
Originalets titel: Nada (spanska). Översättare: Siri Hultén. Uppläsare: Ana Gil de Melo Nascimento. Utgivningsår: 1945 (första spanska utgåvan), 1949 (första svenska utgåvan, i översättning av Olallo Morales, Wahlström & Widstrand), 2017 (första utgåvan i Siri Hulténs översättning, Bokförlaget Komet), 2019 (den här radioföljetongen, Sveriges radio). Antal sidor: 319 (ca 12 h lyssning). ISBN: 9789163926525. Andras röster: Bina’s books, C.R.M. Nilsson,Feministbiblioteket.
Carmen Laforet
Carmen Laforet (1921 – 2004) var en spansk författare. Hon skrev ett tjugotal romaner, men hittills finns endast debutromanen, Nada, utgiven på svenska.
De osynliga av Roy Jacobsen är en fängslande bok om 10- och 20-talet på en nordnorsk ö. Vilka livsvillkor! En rik och fantastisk bok. Betyg: 5 onödiga hästar av 5.
De osynliga av Roy Jacobsen utspelar sig i den nordnorska skärgården under 10- och 20-talet. På ön Barrøy bor en familj som delar efternamn med sin ö och i De osynliga får läsaren följa dem i deras liv och stretande på den här avlägsna och avskärmade platsen. Framförallt får läsaren följa Ingrid, dottern i familjen, genom uppväxten på ön.
Jag sögs omedelbart in i De osynliga. Livsvillkoren är så speciella, så fascinerande och Jacobsen har skrivit fram människor som verkligen kommer nära och som jag bryr mig om. Ibland lyckas en författare mana fram karaktärer som nästan känns som vänner och Jacobsen lyckas verkligen med detta. Jag ville bara fortsätta läsa, samtidigt som jag inte ville att boken skulle ta slut.
För mig väcktes också många tankar om våra liv här på jorden. Tänk att vi lever i en tid där så mycket står på spel, där vi genom konsumtion och huvudlöst resande och frossande kör slut på planetens alla resurser, förbrukar allt tills ingenting finns kvar för kommande generationer. Livet på Barrøy är av nödvändighet någonting helt annorlunda: här krävs det att varje liten rikedom tas tillvara: fisken, dunet, måsäggen, allt som spolas upp på land när det stormar. Väder och vind, naturens krafter, kan när som helst rasera de många dagsverken som lagts ned på att bygga ett nytt båthus. Samtidigt är jorden det enda att hålla fast vid när stormarna rasar; I en scen tar Ingrids pappa med sig sin lilla dotter rakt ut i stormen för att visa att ön kommer att stå kvar, att den inte kommer att svepas bort.
Allt i romanen är så litet – och så oändligt stort. Sådant vi brukar ta för givet betyder allt. Rent vatten till exempel. Sådant som i ett annat perspektiv skakar om hela världen, som Första världskriget t.ex., utspelar sig bara i periferin och rör inte det dagliga.
De osynliga är en fantastisk och rik roman. Jag är så glad att det finns en fortsättning i romanerna Vitt hav och Fartygets ögon.
De osynliga av Roy Jacobsen
De osynliga
Originalets titel: De usynlige (norska). Översättare: Staffan Söderblom. Uppläsare: Peter Andersson. Utgivningsår: 2013 (första norska utgåvan), 2015 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2019 (den här radioföljetongen producerad av Sammi Nummelin för Sveriges radio). Antal sidor: 222 (ca 9 h lyssning). Läs även: Vitt hav, Fartygets ögon. ISBN: 9789113060484.
Roy Jacobsen
Roy Jacobsen (född 1954) är en norsk författare som debuterade 1982 med novellsamlingen Fangeliv och som har skrivit ett flertal kritikerrosade böcker. Han är också ledamot av Norska Akademien.
Förlagets beskrivning
I ett kargt klimat i ett nordnorskt kustområde utspelas Roy Jacobsens nya roman, som blivit en makalös försäljningsframgång i hemlandet och av många hyllats som hans bästa bok. Det är en roman som baseras på verkliga händelser mellan 1913-1928 och platsen är den vackra ön Barrøya som ligger vid Helgelandskusten.
Här bor Hans Barrøy, 35 år, hans hustru, hans åldrande far och hans lillasyster Barbro som inte tycks duga mycket till. Men det här är romanen om Ingrid, som vi får följa från dagen hon döps fram till tjugoårsåldern då hon blivit en stark och självständig ung kvinna. Av sin mor får hon lära sig att sköta ett hushåll, av sin far får hon lära sig vad det innebär att växa upp på en ö och vad naturen förväntar sig av människorna där.
Jag läste många noveller i december. Här är ytterligare fyra!
De blå silkesstrumporna
De blå silkesstrumporna av Elin Wägner är en feministisk och peppig klassiker om en kvinna som köper ett par klarblå silkesstrumpor. Det ska bli ödesdigert. När hon sitter på tåget med en väninna och talar vitt och brett om orättvisor och ojämlikhet och om hur uselt det är på arbetet på Verket, ja, då blir plötsligt silkesstrumporna något som sticker ut och gör henne till en eftersökt person. Jag blev glad av den här novellen. Den överraskade på många sätt och kändes härlig och uppfriskande.
Betyg: 4+ resor till Haparanda av 5.
De blå silkesstrumporna av Elin Wägner
Utgivningsår: 1948 (första utgåvan, i samlingen Spinnerskan), 2015 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 22. ISBN: 9789175890968.
Alla vill bara gå hem
Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin kom ut 2014, vilket i och för sig inte är så länge sedan, men den känns faktiskt mer aktuell idag. Det är vardag och förskolelämning och alla verkar längta någon annanstans. I ett långt flöde av beklaganden och skamsenhet och trötthet och dåligt samvete målas det upp en dystopisk och mörk framtid där allt verkar ha havererat i en stor klimatkatastrof. Jag fastande verkligen för den här novellen. Den har precis det där lekfulla och påhittiga språk som jag brukar falla för och ämnet känns dessutom smärtsamt aktuellt.
Betyg: 5 katastrofer av 5.
Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin
Utgivningsår: 2014 (Novellix). Antal sidor: 36. ISBN: 9789175890234.
Shuno
Shuno av Dogge Doggelito (pseudonym för Douglas Léon) är en novell om några förortsungar som bestämmer sig för att åka till varuhuset och snatta. Eller snatta är fel ord, det här är snarare stölder, utförda av några som faktiskt är rätt rutinerade. Shuno hör till de grönare i gänget, men han har siktet inställt på något som han önskat sig länge och som han vet att han aldrig kommer att kunna få: en LP med Samantha Fox. Jag hade ingen aning om att Dogge Doggelito var en skicklig novellförfattare, men Shuno är verkligen elegant uppbyggd. Med små detaljer skildrar han den tuffa tillvaro barnen kommer ifrån och på vilka hjärtskärande sätt de försöker att förhålla sig till sina hemförhållanden och otrygga tillvaro. När novellen får sin upplösning blev jag kanske inte överraskad, men verkligen berörd.
Betyg: 4+ plankningar av 5.
Shuno av Dogge Doggelito
Utgivningsår: 2012 (Novellix). Antal sidor: 27. ISBN: 9789186847753.
Blomman
Blomman av Suzanne Brøgger handlar om en kvinna om under stor vånda är på väg till en man för att överlämna en blomma. Det är svårare än vad man kan tro. Hon vrider och vänder på alla eventualitet, månar om att ingenting ska gå att feltolka och funderar fram och tillbaka. Mycket av grubblerierna handlar i botten om att huvudpersonen försöker att hitta någon slags väg för att både vara den kvinna som den här mannen vill ha och samtidigt vara den fria och självständiga kvinna som hon faktiskt är. Jag förstår att Brøgger är en feministisk ikon och kanske var den här berättelsen också väldigt aktuell och brännande när den var ny. Nu kände jag mest att den inte sa mig så mycket. Ärligt talat undrade jag mest varför hon inte bara överräcker den där himla blomman och slutar noja å mycket. Kanske är det sunt att jag kände just så. Tiderna förändras och kanske ska man läsa Blomman och påminnas om hur långt vi trots allt har kommit (även om det är långt kvar).
Betyg: 3 medicinska kliniker av 5.
Blomman av Suzanne Brøgger
Originalets titel: Blomsten (danska). Översättare: Eva Matthiessen. Utgivningsår: 1975 (första danska utgåvan, i novell- och essäsamlingen Kærlighedens veje & vildveje), 1976 (första svenska utgåvan, i novell- och essäsamlingen Kärleken vägar och villovägar, Wahlström & Widstrand), 2018 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 21. ISBN: 9789175892573 .
Ytterligare några noveller ur decembers novelläsning:
Tuschritningen och tre andra historietter
Tuschritningen och tre andra historietter av Hjalmar Söderberg är en liten samling med berättelser hämtade ur den novellsamling som heter just Historietter. Jag är väldigt förtjust i Söderberg och tycker särskilt mycket om hans skickliga förmåga att skildra människors längtan och relationer. Jag tycker också att hans språk är något utöver det vanliga: i hans avskalade och vackra texter finns en exakthet och tonträff som få kan mäta sig med. Söderbergs språk och berättande kommer faktiskt särskilt till sin rätt i novellformatet, inte minst i korta ”historietter” som dessa och den här lilla boken är därför en ljuvlig liten introduktion till Söderbergs författarskap.
Betyg: 4 cigarrer av 5.
Tuschritningen och tre andra historietter av Hjalmar Söderberg
Innehåller: Tuschritningen, Spleen, En kopp te och Duggregnet. Utgivningsår: 1898 (första publiceringen i novellsamlingen Historietter, utgiven av Bonnier), 2016 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 23. ISBN: 9789175891231.
Förhöret
Förhöret av Khashayar Naderehvandi är en novell som har belönats med Sveriges radios novellpris (2014), men som också finns utgiven i den här tjusiga lilla utgåvan. Det är en märklig och lätt surrealistisk berättelse om ett berättarjag och hans kompis. Stämningen är inte på topp mellan dem och en klumpig kommentar om självmord gör att vännerna hastigt bryter upp. På hemvägen hittar berättarjaget en tupp. En stridstupp? Jag tyckte att Förhöret var en överraskande och spännande novell. Det känns som en berättelse där vad som helst kan hända, något övernaturligt, något skruvat, något vad som helst. Samtidigt läser jag och förstår att allting betyder något. Men vad ska tuppen symbolisera? Jag är inte speciellt road över symboltyngda berättelser som kräver tolkning och mycket funderande, men samtidigt är det här en bok som också kan läsas rätt upp och ner, så den gick ändå hem hos mig.
Betyg: 3 hissar av 5.
Förhöret av Khashayar Naderehvandi
Utgivningsår: 2014 (som novell i Radionovellen, Sveriges radio), 2015 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 20. ISBN: 9789175890722.
Farväl till dem på land
Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari berättas från ett barn på flykt. En flicka bor provisoriskt och trångt tillsammans med sin pappa och farmor. Hennes mamma är död, men finns hos flickan inom henne när hon behöver tröst. Mellan raderna förstår man att det finns planer på att försöka ta sig över Medelhavet, trots att det verkar som att alla skickas tillbaka igen. Som läsare förstår man också att pappan har gjort sig skyldig till handlingar som väcker andras avsky. Jag blev verkligen berörd av den här berättelsen och jag tror faktiskt inte jag har läst någon bättre skildring av flykt än den här. Bakhtiari skildrar effektivt och tydligt hur tillvaron kan se ut och det blir extra smärtsamt där allt berättas ur ett barns ögon. Farväl till dem på land är en underbar novell och en viktig skildring av erfarenheter som så många delar idag, men som så lätt förvandlas till siffror och statistik i torra tidningsnotiser. Runt omkring i världen lever miljontals människor under svåra förhållanden, på flyktingläger eller på flykt. Och alla dessa barn som har förlorat föräldrar och andra närstående! Hjärtat brister.
Betyg: 5 fransar av 5.
Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari
Utgivningsår: 2016 (Novellix i samarbete med Hallpressen). Antal sidor: 29. ISBN: 9789175891552.
Huset
Huset av Torgny Lindgren är en Torgny Lindgren-berättelse av bästa sort. Lindgren har en underfundig humor och ett berättande som är alldeles eget, samtidigt som det också brukar finnas en stor portion sorg mitt i allt ihop. Jag älskar det här! Lyssna bara: ”Det var Gideon Lindmark som byggde huset, han byggde det åt sig och sin hustru. Hon hette Karin, han brukade kala henne Bred-Kajsa för hon var bred och grovlemmad som ett ardennersto. Även han var storväxt och hästliknande. Då de gifte sig sade folket att ett grannare brudpar hade ingen sett sedan Höga Visans dagar, äppelträd bland vildmarkens träd och källor i lustgården och pelare av vitaste marmor. Och de flyttade hit till gläntan där du står. Stället heter Hemstället. Det har alltid hetat så. Det heter fortfarande Hemstället, trots att det är öde och övergivet. Även det kan man grubbla över. Hemstället?”. Det bor så mycket i Lindgrens berättelser! Huset är verkligen en rolig, sorglig och överraskande liten berättelse, där Lindgren berättar om Gideon och Kajsa och deras envisa stretande för att bygga sig sitt hus. Trots att det är en kort liten novell så hann jag lyfta på ögonbrynen av förvåning flera gånger under läsningens gång. Man hinner både roas och tycka synd om och sedan roas igen. Min sambo och jag har haft några diskussioner om Torgny Lindgren… Min sambo tycker nämligen att det är helt obegripligt att Torgny Lindgren har skrivit en bok om ett glas och en stubbe (Klingsor). En hel bok, om något sådant?! Och jag förstår vad han menar. Det kan finnas någonting långsamt och omständligt i Lindgrens romaner, men det ska inte avskräcka någon från att läsa Huset. Det här är en rapp och underbar novell! Läs!
Betyg: 5 simturer av 5.
Huset av Togny Lindgren
Utgivningsår: 2003 (första publiceringen, i novellsamlingen Berättelserna, utgiven av Norstedts), 2017 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 21. ISBN: 9789175892290.
Gourmetsyndromet
Gourmetsyndromet av läkaren och hjärnforskaren Pontus Wasling är vad förlaget Novellix kallar en ”facknovell” och är alltså närmast en liten essä, eller kortare facktext. Jag tycker att det känns väldigt sympatiskt och kul att presentera fakta och forskning på det här sättet, kort och engagerat, eftersom jag personligen inte gärna sätter mig och läser tjocka fackböcker på min fritid. Här delar Wasling med sig om rön kring njutning, lycka, minnen och hur hjärnan fungerar. Just lyckoforskning är något som verkligen intresserar mig. Känslan är att vi alla och samhället i stort borde uppmuntra sådant som faktiskt leder till lycka, men samtidigt kretsar så väldigt mycket kring helt andra saker, t.ex. pengar. Gourmetsyndromet gav mig ytterligare några tankar och insikter kring de här frågorna. Det är en verkligt intressant ”novell”.
Betyg: 4 lyxiga middagar av 5.
Gourmetsyndromet av Pontus Wasling
Utgivningsår: 2014 (Novellix). Antal sidor: 22. ISBN: 9789175890470.
Brun flicka drömmer är en poetisk och vacker biografi och en berättelse om rasism och skrivardrömmar i 60- och 70-talets USA. Betyg: 5 fjärilar av 5.
Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson
Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson är en självbiografisk berättelse om en uppväxt i ett USA där medborgarrättsrörelsens kamp börjar ge frukt. Här växer Jacqueline upp i den amerikanska södern och så småningom i New York. Det är en tid när mycket faktiskt blir till det bättre för svarta, men här blir det beskrivet ur ett barns ögon, vilket är intressant på sitt sätt.
Kanske är det tiden, kanske är det bara Jackie, men något som genomsyrar hela berättelsen är drömmarna, inte begränsningar eller något som håller emot, utan en bubblande längtan. Jackie drömmer om att skriva och hon spricker nästan av berättarlust, ibland räcker faktiskt inte verkligheten till. Det är en underbar uppväxtskildring att få ta del av – en berättelse med ett lyckligt slut, om man så säger, eftersom man som läsare förstås är medveten om att lilla Jackie kommer att bli författare en dag, en väldigt framgångsrik sådan till och med. I år tilldelades Jacqueline Woodson ALMA-priset (Astrid Lindgren memorial award) – världens kanske finaste pris till en barn- och ungdomsförfattare. Raskt påbörjades den svenska översättningen av just den här boken, som märkligt nog är det första (men knappast den sista) som getts ut på svenska. Det är den fenomenala poeten Athena Farrokhzad som står för översättningen och den har verkligen träffat helt rätt (vill jag tro, inte för att jag har läst boken på originalspråk, men för att språket flyter helt naturligt på vers).
Jag älskar språket i Woodsons självbiografiska berättelse. Det är lätt och poetiskt, rakt på sak utan att vara banalt. När jag läser kan jag verkligen se lilla Jackie framför mig och jag blir glad av den synen. Trots att hennes uppväxt inte saknar sorger och förluster så finns det ett skimmer och ett ljus och, framför allt, den där härliga berättarglädjen. Jag vill läsa mer av Woodson. Hoppas att det kommer mer på svenska snart!
Citerat ur Brun flicka drömmer
”Det duger som namn åt mig, sa min far
dagen då jag föddes. Jag förstår inte varför hon inte också kan få det.
Men kvinnorna sa nej.
Först min mor.
Sen en faster i taget, drog undan min rosa filt,
klappade de tjocka, stubbiga lockarna,
ryckte i mina nya tår,
rörde vid mina kinder.
Flickan kommer inte att heta Jack, sa min mor.
Och min fars systrar viskade, En pojke som fick heta Jack var redan det illa. Precis så att min mor kunde höra. Låt flickan heta Jack, sa min far, och hon kommer att växa upp och bli stark.
Uppfostra henne väl, sa min far,
och hon ska göra namnet till sitt.
Låt flickan heta Jack
och folk kommer att lägga märke till henne, sa min far.
Av det enda skälet att de undrar om hennes föräldrar
var galna, sa min mor.
Och så höll de på fram och tillbaks tills
det blev Jackie
och min far rasande lämnade sjukhuset.
Ge mig pennan,
sa min mor till mina fastrar, skrev Jacqueline där det skulle stå ett namn.
Jacqueline, utifall att
nån skulle få för sig att strunta i ie.
Jacqueline, utifall att
jag skulle växa upp och vilja ha nåt lite längre
och lite längre bort ifrån
Jack.”
Jacqueline Woodson (född 1963) är en amerikansk författare som bland annat har belönats med ALMA-priset. Hon har skrivit en lång rad barn- och ungdomsböcker, men den enda som har översatts till svenska (hittills) är Brun flicka drömmer från 2014 (på svenska 2018). Jacqueline Woodson har en hemsida, twittrar under @JackieWoodson, instagrammar under @jacqueline_woodson och har en Facebooksida.
Förlagets beskrivning
”Brun flicka drömmer är Jacqueline Woodsons memoarer skrivna på fri vers. Hon skildrar sin uppväxt i South Carolina och i New York och hur det var att växa upp som svart flicka i USA på 1960- och 1970-talet. Ömsint och starkt leder varje rad in i barnets sökande efter tillhörighet och en plats i världen.”
April av Angelika Klüssendorf är en roman om en snårig uppväxt i DDR. Jag trodde att den skulle handla mer om att överge Östtykland, men den är mer en bok om försök att växa upp och gå vidare efter en uppväxt i misär. Betyg: 3 museum av 5.
April av Angelika Klüssendorf
April av Angelika Klüssendorf är den fristående fortsättningen på Flickan, en bok som jag faktiskt inte har läst. Vad jag förstår så skildrar Flickan en svår och tuff uppväxt i DDR och i April fortsätter berättelsen genom att berätta om flickans, Aprils, väg in i vuxenlivet. Det verkar alltså som att de här två böckerna bygger väldigt tydligt på varandra, men ärligt talat tycker jag att det inte spelar så stor roll; Det går helt klart att läsa April helt fristående. Det är som sagt DDR, Östtyskland, som står för miljön i den här boken och i huvudrollen finns April, som är arton år och som helt klart har oläkta sår från sin otrygga barndom. I vuxenlivet gör de sig också påminda i form av psykiska problem, alkoholism och havererade relationer som avlöser varandra.
Jag hade på sätt och vis förväntat mig mer en berättelse om DDR än om en tragisk uppväxt och en tuff väg in i vuxenlivet. Den misär som anas i April har, vad jag förstår, inte så mycket med DDR att göra som med en tyrannisk mamma och en traumatisk barndom. Som läsare är det inte rättvist att önska en annan bok, men jag hade alltså trott att jag skulle få en bok om att lämna Östtyskland, men jag fick mycket mer en bok om att försöka navigera framåt i livet, trots en strulig tillvaro och själsliga sår. Det är förvisso intressant i sig, men någonting hindrade mig från att fullständigt ryckas med. Dels fick jag en annan berättelse än vad jag hade trott, men sedan finns det också något lager som liksom saknas. Kanske hade jag fått bättre förståelse för berättelsen om jag hade läst Flickan, men det känns som att jag aldrig riktigt kunde se varför April gör som hon gör, eller ens vem hon egentligen är, och det gjorde i slutändan att jag hade vårt att riktigt beröras. Jag tror att det är ett medvetet grepp av författaren att skala bort så mycket som möjligt, men för mig blir det helt enkelt lite tomt.
April
Originalets titel: April (tyska).
Översättare: Jörn Lindskog.
Uppläsare: Monica Wilderoth.
Utgivningsår: 2014 (första tyska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Thorén & Lindskog), 2018 (den här radioföljetongen, producerad av Thomas Lunderquist för Sveriges radio).
Antal sidor 210 (ca 6 h lyssning).
ISBN: 9789186905408.
Angelika Klüssendorf
Angelika Klüssendorf (född 1958) är en tysk författare, född i Östtyskland men senare bosatt i Västtyskland. Hon debuterade 1990 med romanen Sehnsüchte. Hennes romaner Flickan (Das mädchen) och April (April) finns översatta till svenska. För den sistnämnda har hon bland annat belönats med Hermann-Hesse-Literaturpreis.
Förlagets beskrivning
”I April får vi följa flickan på väg in i vuxenvärlden. Efter avslutad skolgång blir hon tilldelad ett rum i en lägenhet och ett arbete av myndigheterna. Hon är nu än mer utlämnad än tidigare, måste stå helt på egna ben och försöker forma sitt eget liv. Hon känner sig främmande i sitt kontorsarbete, glider in i ett alkoholberoende, hamnar på mentalsjukhus, men upptäcker också kärleken, startar en litteraturtidskrift och kämpar sin kamp mot den östtyska staten för att få möjlighet att lämna DDR. APRIL tar vid där flickan slutar. Det är en mörk skildring om en utsatt människa, skriven på ett fantastiskt vackert och enkelt språk. När April får möjlighet att lämna DDR känner hon rädsla och osäkerhet, hon tvekar, men bestämmer sig för att flytta till väst. Här ljusnar också berättelsen och såren i April börjar läka.”
Livet går så fort. Och så långsamt. av Martina Haag är en bok som kastar läsaren tillbaka till högstadiet. Det finns nostalgi och humor, men främst är det en sorglig bok som påminner om vilken ensam och tuff tid högstadiet kan vara. Betyg: 5 Eagle-tröjor av 5.
Livet går så fort. Och så långsamt. av Martina Haag
Livet går så fort. Och så långsamt. av Martina Haag är en bok som kastar läsaren tillbaka till högstadiet. I Haags roman är det tidigt 80-tal och det strösslas generöst med referenser till den tidens musik, mat och mode, men även den som har gått på högstadiet under något helt annat decennium kommer förmodligen att känna igen sig i boken, kanske inte genom identifikation med huvudpersonen, men genom att både personer och situationer känns exakt inringade och går att känna igen på ett mer generellt plan eller genom att känna igen andra från högstadietiden.
I huvudrollen finns Sonja, som går i nian och inte har någon större förhoppning om att gå ut med betyg som räcker för att komma in på gymnasiet. Boken berättas mestadels av Sonja själv, med hennes naiva och barnsliga syn på tillvaron, och ibland i tillbakablickar från en vuxen Sonja. Delarna med tonårs-Sonja känns fenomenalt bra formulerade och påminner mig om den där åldern, då man är på väg att bli vuxen, men samtidigt är ett barn och saknar livserfarenhet. Mycket av det Sonja gör och säger är ogenomtänkt och dumt, ibland rent farligt. Som läsare håller jag nästan andan ibland, vill säga åt henne att gubben på hennes prao-plats är en pedofil, som hon ska passa sig för, att hon inte ska lita på skolans mesta högstatustjej, för hon kommer bara att lura och såra henne, och att den där killen hon suktar efter är en idiot.
Sonja verkar känna sig så himla ensam, en känsla som jag tror att många (de flesta?) känner någon gång på högstadiet. Det är viktigt att passa in, att säga rätt saker, att klä sig rätt, att umgås med rätt personer, att bli bjuden på rätt fester – det är många koder, oskrivna regler och maktstrukturer att förhålla sig till. Det gör också att det snabbt kan svänga om. Den som ena dagen var en bästis, kan nästa dag vända en ryggen. Sonja har det dessutom riktigt trassligt hemma, där föräldrarna är på väg mot separation och där psykisk ohälsa och alkoholism inte direkt bidrar till att skapa en lugn och trygg plats för Sonja och hennes lillasyster. När inte heller skolan är en speciellt bra plats för Sonja så är det svårt att inte känna med henne. Jag vill helst bara ge henne och kram och berätta att det kommer att bli bättre.
Martina Haag har ett antal feelgood-berättelser och underhållande krönikor i bagaget, men fick verkligen stort genomslag med sin senaste roman, Det är något som inte stämmer, som skickligt skildrar en sårig separation och djup ångest. Jag fick för mig att Livet går så fort. Och så långsamt. skulle bli något av en tillbakagång till feelgood-genren, 80-talsnostalgin talade för det. Visst finns det många roliga scener, snärtiga formuleringar och roliga referenser i den här boken, men den är faktiskt en långt mer allvarlig och mörk berättelse än vad jag hade trott. Som tur är finns det också en del hopp och ljus.
Den här boken har fått ett blandat mottagande, av det jag har sett, men jag tycker att det är en väldigt stark läsning. Jag älskar Haags rena språk, pricksäkra liknelser och hur hon hittar den helt perfekta rösten åt Sonja. Det känns äkta och på riktigt. Det är svårt att inte beröras av det här.
Citerat ur Livet går så fort. Och så långsamt.
”Det fanns så många fällor. Och råkade man svara fel så var det kört, man hade liksom bara en chans. Jag minns när jag var hemma hos Susse med Mia och Micke Almlöf och vi satt och lyssnade på nya Scorpionsskivan, och Susse plötsligt frågade:
– Hur ofta tvättar du öronen, Sonja?
Och jag tänkte, om jag svarar: En gång i veckan då är det så konstigt, som att man har sin speciella örontvättardag. Och om jag svarar: Nej jag tvättar liksom inte öronen sådär med tvål och vatten, som man tvättar händerna, då är man ju skitäcklig. Nu måste jag svara, men vad jag än kommer att säga blir jag antingen en örontvättarprofessor eller en äckelmänniska, som har hela huvudet fullt med vax och jag tänkte det fortaste jag kunde på vad fan jag skulle säga, det bara rusade i huvudet och Micke och Mia och Susse tittade på mig och det var som om musiken tystnade och helvete, vad jag än svarar kommer det att bli en sägning som förstör för mig, något som dom kan kasta ur sig lite närsomhelst, när det är andra viktiga med. Så plötsligt kom jag på det, jag sa:
– Det gör jag automatiskt, varje gång jag tvättar håret.
Jag klarade mig, precis i sista sekunden. Jag var helt lättad resten av kvällen.”
Livet går så fort. Och så långsamt av Martina Haag
Martina Haag (född 1964) är en svensk författare, krönikör och skådespelare. Hon slog igenom som författare med debutromanen Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra) som kom ut 2005. Efter det har hon gett ut en lång rad uppskattade krönikesamlingar och feel good-romaner. En del av de har filmatiserats, som t.ex. Glada hälsningar från Missångerträsk, som hade biopremiär 2015 och där Martina Haag själv spelade huvudrollen. Livet går så fort. Och så långsamt. är Haags senaste bok. Martina Haag har en Facebooksida.
Förlagets beskrivning
”Mer än trettio år har gått, men jag kan än idag ta ett klassfoto från högstadiet och på mindre än en minut gradera alla klasskompisarna, i coolhetsordning. Hur enkelt som helst lista varenda jävels exakta plats i hierarkin. Det gällde att försvara sin position, att hela tiden sträva uppåt, men om man gjorde fel sak, eller hade på sig fel kläder eller pratade med fel person kunde man plötsligt bara falla hjälplöst i rangordning och hamna bland de pinsamma eller mobbade eller bara bli en sån där som ingen pratade med.
Den där tiden. Den där skolgården. Som var hela ens universum. Med alldeles egna regler och lagar. Ett helt kungarike, utan några vuxna överhuvudtaget.
Livet går så fort. Och så långsamt. är en roman om hur man formas som person, om de där händelserna i livet som är avgörande för vem man sedan blir.”
De oroliga av Linn Ullmann är en autofiktiv berättelse om en uppväxt med kändisföräldrar, som älskar sitt barn, men som inte riktigt lyckas kommunicera. Betyg: 3 bandspelare av 5.
De oroliga av Linn Ullmann
I år skulle ”demonregissören” Ingmar Bergman ha fyllt 100 år och både hans filmer och person står verkligen i fokus i kulturvärlden. Själv har jag passat på att lyssna på Linn Ullmanns autofiktiva roman, De oroliga, där Bergman helt enkelt är ”pappa”, precis som att mamma Liv Ullmann är ”mamma”. Med två superkändisar till föräldrar, föräldrar som är mitt i karriären och som slagit sig ner på helt olika platser i världen, blir uppväxten helt klart speciell. Varken mamma eller pappa verkar kunna, eller vilja, vara den sortens föräldrar som offrar något för sitt barns skull. Det blir Linn som skickas än hit och än dit. Om somrarna åker hon till Fårö och har märkligt svårt att prata med sin pappa.
På ålderns höst är samtalen också komplicerade. Linn åker till sin pappa och gör (misslyckade) bandinspelningar av deras samtal. Meningen är att de ska skriva en bok tillsammans, men trots Linns kämpande för att få ut något användbart av samtalen så blir de mest virriga och på många sätt sorgliga. Bergman blandar ihop sina kvinnor och barn och svaren på Linn Ullmanns frågor blir svamliga. Bergman hinner dessutom gå bort innan någon bok blev verklighet. Nu finns en del samtal istället återgivna i den här boken. Tillsammans med Linn Ullmanns berättelse skildrar de snåriga föräldrar-barn-relationer och en annorlunda uppväxt, men lyckas också förmedla en väldigt fin värme och kärlek. Och självklart: det finns ingen motsättning mellan gränslös kärlek och en oförmåga att samtidigt vara en 100 % ansvarig och närvarande förälder.
Boken har många smärtsamma partier, men språket är lätt och precist och ger mestadels en varm känsla, en känsla av föräldrar som försöker, även om de inte alltid lyckas, och en dotter som trots allt lyckas navigera. Boken är tydligen en roman, men självklart är det lite kittlande att den uppenbart handlar om Linn själv och hennes kändisföräldrar. Att ingen av de här personerna någonsin omnämns med namn är ett intressant grepp som faktiskt gör berättelsen ännu mer nära och berörande.
Den här boken gick som radioföljetong förra sommaren och jag passade på att ladda ned den i min podcast-app medan det fortfarande gick att göra detta. Även om jag har lyssnat på den här ljudboksversionen först nu så finns den alltså inte tillgänglig som radioföljetong längre. Det är i sanning är synd, för uppläsarna, Marie Richardson och Sten Ljunggren, gör strålande tolkningar som verkligen förhöjer upplevelsen och träffar helt rätt.
De oroliga
Originalets titel: De urolige (norska).
Översättare: Urban Andersson.
Uppläsare: Marie Richardson, Sten Ljunggren.
Utgivningsår: 2015 (första norska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2017 (den här radioföljetongen, Sveriges radio).
Antal sidor: 383.
ISBN: 978-91-0-016708-0.
Linn Ullmann
Linn Ullmann (född 1966) är en norsk författare och journalist. Hon är enda dottern till regissören Ingmar Bergman och regissören och skådespelaren Liv Ullmann. Hon har medverkat i flera av sin fars filmer. Linn Ullmann debuterade 1998 med romanen Innan du somnar. Hennes senaste bok på svenska är Ett välsignat barn (2017). Linn Ullmann har en hemsida.
Förlagets beskrivning
””Jag numrerar, ordnar och katalogiserar. Jag säger: Det var tre kärlekar. Jag är idag lika gammal som min far var när jag föddes. Fyrtioåtta år. Min mor var tjugosju, hon såg både mycket äldre och mycket yngre ut än sin ålder den gången.”
De oroliga är en lekfull, utforskande och genreöverskridande roman om ett barn som inte kan vänta med att växa upp, och föräldrar som skulle föredra att vara barn. Det är en bok om minnen, glömska och de många berättelser som utgör ett liv.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
