I En flickas memoarer skriver sig Annie Ernaux tillbaka till sommaren 1958, en sommar då hon lämnade uppväxtens skyddade värld och började ta kliven mot vuxenlivet.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
En flickas memoarer är en självbiografisk roman där Annie Ernaux använder skrivandet för att resa tillbaka till sommaren 1958 och försöka förstå vad hon var med om och hur det påverkade henne. Annie är 18 år den sommaren och ska arbeta på ett kollo. Hon beskriver sig själv vid den tiden som överbeskyddad och uppväxten framstår som begränsad och instängd – av både klass och av religion. Familjen lever under enkla förhållanden och tillvaron omgärdas av stränga regler, inte minst kring män.
På kolonin arbetar unga personer, män och kvinnor, och det blir inträdet till en helt ny värld, som Annie knappast har erfarenheter och verktyg för att hantera. Varken kropp eller känslor går att kontrollera efter att ha fått sina första (inte speciellt angenäma) sexuella erfarenheter. Annie påverkas i grunden av sommarens upplevelser och kommer in på de krokiga vägar som leder fram till idag. Ätstörningar, ett utbildningsval som blir helt fel, en au pair-period, ett liv av skrivande.
Det här är en märklig liten roman. Är det intressant att läsa 200+ sidor om en kvinnas ältande kring en sommar för över 50 år sedan? Svar ja: det är elegant skrivet kring att formas till den man är och en intressant berättelse om att växa upp i en ”skyddad verkstad” och att sedan konfronteras med en ganska ful verklighet, där sex kan betyda noll och intet för den andre och där nästan ingenting krävs för att en tjej ska stämplas som slampa. Svar nej: det är naturligtvis ett långt ältande, trots allt, och för den som är född i mer modern tid är sommaren -58 helt obegriplig och svår att relatera till. Jag trodde att jag skulle stå inför en våldtäktsskildring, en bok om sexuella övergrepp. Kanske är det en bok om sexuella övergrepp, men inte skildrat så som jag trott. Kanske var det det som var poängen.
Oavsett vilket är det inte så dumt med märkliga romaner. En flickas memoarer liknar faktiskt ingenting annat jag läst och just därför tror jag att jag kommer att bära den med mig länge.
En flickas memoarer
Mémore de fille är översatt från franskan av Maria Björkman och gavs ut på svenska av Norstedts 2021. ISBN: 9789113112275.
Annie Ernaux
Annie Ernaux (född 1940) är en fransk författare. Hon belönades med Nobelpriset i litteratur 2022.
Trogna läsare kanske minns att jag bestämde mig för att läsa noveller i december. Här kommer de tre sista, som alltså blev utlästa i april. Jepp, det tog lite tid… Men det gör ingenting! Det var ingen brådska.
Pauls flicka av Guy de Maupassant
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Pauls flicka är en av Guy de Maupassants många noveller. Enligt förordet skrev han över trehundra stycken. I Pauls flicka och många andra noveller skriver de Maupassant lätt och levande om livet i Paris med omnejd vid 1800-talets slut. Det är inte fy skam att få följa med honom dit. Pauls flicka utspelar sig vid Seine, där människor träffas, festar och inleder kärleksaffärer. I den här berättelsen blir det dramatik när Pauls dejt börjar snegla åt ett tjejgäng. Det går att läsa delar av novellen som en uppfriskande berättelse om att lämna en trist och konservativ snubbe och istället följa sin egen väg, men någonting säger mig att det inte var det de Maupassant tänkte. Jag förstår faktiskt inte syftet. Det är överdrivet dramatiskt och jag förstår inte vem man ska sympatisera med. Det känns som en berättelse som inte direkt funkar i vår tid.
La femme de Paul översattes av Hjalmar Söderberg och gavs ut första gången i samlingen Huset Tellier (1927). Jag har läst en utgåva från Novellix (2014). ISBN: 978-91-7589-056-2.
Diomedes hästar av Agatha Christie
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
Diomedes hästar är en av Agatha Christies många berättelser om den kvicktänkte detektiven Hercule Poirot. Den här gången är det en läkare som vänder sig till honom med stor oro över en ung kvinna som verkar ha hamnat i dåligt sällskap och är på väg in i narkotikamissbruk. Kan Poirot hjälpa henne och hennes systrar? Det blir mer än så: han gör ett avslöjande längs vägen. Som alltid är det klurigt och snyggt berättat. Christie kan det här med pusseldeckare!
The Horses of Diomedes gavs ut i sin första svenska översättning 1947 i samlingen Herkules storverk. Jag har läst en nyöversättning av Helen Ljungmark, utgiven av Novellix 2015. ISBN: 978-91-7589-077-7.
Snigeln & flickan av Agnes von Krusenstjerna
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
I Snigeln & flickan, av Agnes von Krusenstjerna, är en liten flicka på väg mot familjens sommarställe. Favoritdockan håller hon i ett stadigt tag. Det är bara det att hösten har kommit och när de är framme är ingenting sig likt: det är kallt och träden är kala. När jag läser tycker jag att von Krusenstjerna fångar åldern så himla fint: en ålder där man som vuxen inte alltid kan förutse vad som kan te sig skrämmande eller obegripligt och där starka känslor kan komma fram i de mest oväntade situationer. Det kanske finns något annat och något mer von Krusenstjerna vill säga med den här novellen, men det är det jag framför allt tar med mig från denna fina lilla berättelse.
Snigeln och flickan gavs ut första gången i novellsamlingen Delat rum på Kammakaregatan (1933). Jag har läst en nyutgåva utgiven av Novellix 2015. ISBN: 978-91-7589-095-1.
Slutspel i ungdomen är den sista delen i Eyvind Johnsons klassiska arbetarroman, och uppväxtskildring, Romanen om Olof.
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Slutspel i ungdomen är den avslutande delen i Eyvind Johnsons självbiografiska svit Romanen om Olof. Olof är nu i artonårsåldern och han testar sig fram för att försöka hitta sin plats i tillvaron. Ska han jobba på järnvägen? Gå till det elektriska? Ska han söka sig söderut? Alternativen kan förefalla många, samtidigt som begränsningarna för en arbetargrabb, som Olof, egentligen är stora. Han stretar på, träffar flickor, läser stor litteratur och drömmer sig bort.
Det har varit fint att följa Olof i den här sviten, uppläst av Lennart Jähkel i Radioföljetongen. Det är en klassiker, ett fint tidsdokument och intressant arbetarlitteratur, men inte minst är det en tidlös berättelse om vuxenblivande.
Romanen om Olof: Slutspel i ungdomen
Slutspel i ungdomen är den sista delen i Romanen om Olof. Övriga delar är: Nu var det 1914, Här har du ditt liv! och Se dig inte om!. Slutspel i ungdomen utkom första gången 1937 (Albert Bonniers förlag). Jag har lyssnat på den som Radioföljetong i uppläsning av Lennart Jähkel.
Eyvind Johnson
Eyvind Johnson (1900–1976), född Olof Edvin Verner Johnson, var en svensk, Nobelprisbelönad författare, känd för sina arbetarromaner. Han var också ledamot av Svenska Akademien.
Nu var det 1914 är första delen i Eyvind Johnsons självbiografiska romansvit Romanen om Olof. Det är ett intressant stycke historia om en tid då även barn kunde behöva slita hårt med livsfarliga jobb.
Romanen om Olof är en självbiografisk romansvit av Nobelpristagaren Eyvind Johnson och Nu var det 1914 är den inledande delen, där huvudpersonen, Olof, är 14 år. Att vara 14 år innebär i dagens läge att man går i årskurs 8 och den som sommarjobbar i den åldern får bara utföra enkla och riskfria jobb utan några tunga lyft eller minsta risk för hot eller våld. Det är milsvid skillnad mot Olofs verklighet. 14 år gammal lämnar han sitt fosterhem och tar jobb med timmerflottning, ett oerhört tungt och krävande jobb där man löper en reell risk att förlora livet i arbetet. Även vid den tid då boken utspelar sig är Olofs ålder i lägsta laget, men han får kämpa på som alla andra.
Nu är det 1914 är ett intressant stycke historia och en berörande berättelse. Jag har lyssnat på den som Radioföljetong i uppläsning av Lennart Jähkel, den kanske bästa uppläsaren vi har och den optimala uppläsaren för just den här klassikern, som utspelar sig i ett kärvt Norrbotten, som görs alldeles levande med Jähkels pitemål.
Nu var det 1914
Övriga delar i sviten Romanen om Olof: Här har du ditt liv!, Se dig inte om!, Slutspel i ungdomen. Förlag: Albert Bonniers förlag (2000). ISBN: 9789100572273.
Eyvind Johnson
Eyvind Johnson (1900–1976) var en svensk, Nobelprisbelönad författare, känd för sina arbetarromaner. Han var också ledamot av Den svenska akademien.
Hon, av Viktor Andersson, är en roman om relation som tagit slut och ett desperat sökande efter ett namn: berättarjaget har glömt namnet på hon som en gång var en så stor del av hans liv.
Hon, av Viktor Andersson, är en roman om olycklig kärlek. Huvudpersonen, en Viktor (Andersson, tror jag bestämt?), är tjugonågonting och försöker förtvivlat att minnas namnet på hon, hans (första?) stora kärlek, som nu har försvunnit ur hans liv. Boken rör sig genom en uppväxt i en småstad, en flytt till Stockholm, stora planer och förhoppningar (från hennes sida – hon drömmer om att bli antagen till musikhögskola) och sedan ett avslut.
Det är på sätt och vis en träffande bok. De flesta av oss har väl haft relationer i unga år, relationer som nästan oundvikligen spricker eftersom så mycket i livet inte är färdigt eller bestämt i den åldern. Livet kan ta så många vägar när man är kring 20. Känslor kan ta så många vägar. Det är alltså ett fint ämne att ta sig an i en roman och det finns delar som får mig att minas hur det kunde vara att vara att vara i den där åldern när man är på väg att bli vuxen och forma sitt eget liv.
Det finns även en intressant spänning i romanen. Mycket är ovisst. Vem är egentligen Viktor? Vad har han och hon haft för relation? Jag anade, hoppades ärligt talat, att författaren skulle överraska på riktigt, göra något mer av den kraften, men för mig pyste det bara ihop.
Tyvärr räckte det inte hela vägen för min del. Hela premissen känns krystad – varför skulle någon glömma en kärleks namn? Även om jag inser att det mest ska förmedla en känsla, vara en metafor, så blir det ändå ganska platt, bland annat för att namn bara är ett namn. Jag skulle vilja veta mer om personen och relationen, men på den punkten känns boken märkligt tom. Dessutom tycker jag att boken är stolpigt skriven på något sätt. Det flyter inte.
Nu blev det ett gnälligt inlägg, vilket känns trist. Det här är en debutroman. Här finns mycket potential som jag hoppas att författaren hunnit utveckla i senare romaner (Hon utkom 2014).
Paradiset av Abdulrazak Gurnah är en annorlunda uppväxtskildring i ett Östafrika på väg att exploateras av kolonisatörer.
Paradiset av nobelpristagaren Abdulrazak Gurnah utspelar sig i Zanzibar under tidigt 1900-tal, då både tyskar och britter kommer till landet och brutalt tar det de vill ha. Tolvåriga Yusuf lever med sina föräldrar i en liten by, som emellanåt får besök av farbror Aziz. En dag blir Yusuf ivägskickad med farbrodern. Först när de har lämnat byn får Yusuf veta att Aziz inte är hans farbror utan i själva verket en rik handelsman som nu har tagit Yusuf som slav och som pant för skulder som hans pappa dragit på sig. Nu får Yusuf arbeta i en handelsbod tillsammans med en ung man som gått samma öde till mötes som Yusuf.
Gurnah beskriver det inte som ett svårt öde eller ett stort lidande. Berättat från Yusufs ögon blir det mer en erfarenhet att lägga till andra erfarenheter. Det är en annorlunda uppväxtskildring där Yusuf undan för undan lär sig mer om livet och människorna runt omkring honom. Särskilt formande är den svåra resa han får följa med på in i landet. Aziz ska göra affärer och ett stort följe, komplett med musiker, tar sig under svåra umbärande iväg mot de sällsynta platser som ännu inte tagits över av européerna.
Yusuf har en speciell ställning. Som ung slav har han inte mycket att säga till om. Samtidigt verkar han överallt mötas med en förvånande värme och beundran. Hans skönhet slår an något hos de flesta han träffar. Aziz själv framstår inte bara som slavägare utan tycks också se Yusuf som en liten adept att ta hand om. Det här är en berättelse som överraskar på många sätt. Tiden, kulturen och människorna ligger fantastiskt långt från mitt liv, här och nu, men också otroligt långt från vad jag föreställt mig Zanzibar tidigt 1900-tal. Jag njöt av att få följa med på den här resan mot avlägsna och svårtillgängliga byar som inte längre finns och på Yusufs resa mot vuxenlivet. Jag har sett boken beskrivas som påminnande om Mörkrets hjärta. Jag håller inte med. Jag hade svårt att ta mig igenom Mörkrets hjärta, men Paradiset känns luftig och lätt. Lockande. Den är så annorlunda mot det mesta andra jag läst!
Samtidigt: vad handlar den om? Ibland tänker jag att jag har missat något. Vad vill Gurnah säga? Vad syftar ens titeln på? Jag vet faktiskt inte! Kanske spelar det ingen roll. En del böcker kan flyga över huvudet och ändå vara fantastiska. Jodå. Jag har läst en hel del nobelpristagare och alla har inte fallit mig i smaken, men Paradiset kan jag helt klart rekommendera. Kul att få bekanta sig med ett författarskap som annars lätt hade kunnat missas, känner jag.
Paradiset
Översättare: Helena Hansson. Originalets titel: Paradise. Förlag: Celanders förlag, Albert Bonniers förlag (2021). ISBN: 9789100197186.
Abdulrazak Gurnah
Abdulrazak Gurnah (född 1948) är en författare från Tanzania, nu bosatt i Storbritannien. Han tilldelades 2021 års Nobelpris i litteratur.
Under december gjorde jag mig en egen novellkalender och avnjöt en novell per dag (som ni förstår hade jag en del att läsa ikapp efter jul, men tanken var ju god!). De flesta novellerna hämtade jag från olika novellsamlingar, men jag läste också fyra godbitar från förlaget Novellix samt en novell jag hade i läsplattan. Här kommer några ord om dem!
Kärlek ända in i döden av Unni Drougge
Kärlek ända in i döden av Unni Drougge
Har man läst Unni Drougges självutlämnande bok Boven i mitt drama kallas kärlek är det svårt att läsa Kärlek ända in i döden utan att dra paralleller. I Boven i mitt drama kallas kärlek berättar Drougge om ett destruktivt och nedbrytande förhållande och hon drar sig inte för att hänga ut folk med namn eller att lämna ut privata detaljer. Kärlek ända in i döden handlar om lite samma sak, men sett ur backspegeln – ett före detta par återser varandra och går tillbaka till det som varit. Jag läste hela tiden och kände att det blev ältande och upprepande med tanke på att ämnet redan dissekerats i en hel roman. I ett efterord förstår jag plötsligt att jag har fel – boken handlar om Oscar Wilde och Bosie. Fel av mig, som sagt, men jag hade ändå svårt för den här berättelsen.
Doggy Monday av Maria Sveland
Doggy Monday av Maria Sveland
I Doggy Monday av Maria Sveland får läsaren följa Rigmor, en föga karismatisk och inte särskilt trevlig kvinna i övre medelåldern. En motgång på jobbet får henne att lacka ur och plötsligt tar hon en slags revansch på livet. Jag tyckte att den här novellen var sjukt rolig, faktiskt. Rigmor är en osympatisk person och hon beter sig riktigt omoget, men någonstans känner man ändå med henne och har svårt att ogilla att hon river till och säger ifrån. Uppfriskande.
Arielles första kärlek av Monika Fagerholm
Arielles första kärlek av Monika Fagerholm
Jag har nog sovit på tok för lite de senaste månaderna för att kunna läsa den här novellen och ge ett rättvist omdöme, men jag fattade typ ingenting av den! Arielles första kärlek av Monika Fagerholm handlar om en ung kvinna som umgås med sin farfar, träffar en pojke, upplever en dramatisk händelse (eller inte), spenderar en sommar i en lånad lägenhet, börjar på internat. Allt känns vagt i den här berättelsen. Novellen består av fragment som jag inte får ihop. Nej, det här var ingenting för mig.
Lära sig av Cilla Naumann
Lära sig av Cilla Naumann
Huvudpersonen i Lära sig, av Cilla Naumann, är en lärare som sedan länge har tröttnat på skolan – lukten, eleverna… Alldeles särskilt stör han sig på en elev, en elev som alltid kommer i tid, men som ändå stör honom något otroligt. Så otroligt att han till slut går lite för långt. Den här novellen är både mörk och, någonstans i det tragiska, rätt rolig. Jag gillade den och kunde verkligen leva mig in i miljön, som författaren beskriver så vasst.
Bengångarna
Bengångarna av Johan Theorin
Bengångarna av Johan Theorin är en skräcknovell som leder tankarna till Selma Lagerlöf. Det är en klassisk ”gräva upp en grav”-skräckis, precis som i flera Lagerlöf-berättelser (som upptakten till Löwensköldska ringen). Fast här finns såklart något eget också. En spännande och otäck liten berättelse! När jag började skriva det här inlägget insåg jag att jag redan har läst novellen förut (och glömt bort det). Jag vet inte vad det säger om novellen… Men här är i alla fall det äldre inlägget!
Stål av Silvia Avallone är en roman om vänskap och vuxenblivande i en fattig italiensk småstad. Den är inte helt olik Ferrantes Neapelkvartett, men den är inte riktigt lika vass.
Stål av Silvia Avallone gavs ut innan Elena Ferrante gjorde succé med Neapelkvartetten – böckerna om vännerna Lila och Elena och deras uppväxt i ruffiga och maffiapräglade kvarter i Italien. Det vore alltså klart fel att kalla Stål för en kopia, men visst finns det beröringspunkter mellan böckerna. Även Stål följer två väninnor, men här heter de Anna och Franceska. Även miljön har vissa likheter med den i Ferrantes böcker. Anna och Franceska bor i en fattig italiensk småstad där stålverket och dess arbetstillfällen är helt central. Nu är stålverket dock på nedgång och många förlorar sina jobb.
För Anna och Franceska utspelar sig livet till stor del på stranden, men de barnsliga lekarna i vattnet är så sakteliga på väg att bytas mot annat. De är tonåringar med tonårskroppar och med deras skönhet får de verkligen uppmärksamhet, särskilt Franceska, som är extraordinärt vacker och drömmer om att bli upptäckt och att synas på TV. I deras stad, där fattigdom, våld och droger är vardag, finns det dock små möjligheter att förverkliga sina drömmar. Franceskas pappa vaktar sin dotter och är en tyrann mot både fru och barn. Även Annas pappa är hård. Hård och opålitlig. Pengarna rinner mellan fingrarna och plötsligt kan han vara borta långa perioder utan att höra av sig.
Något tryggt familjeliv finns alltså inte för vare sig Anna och Franceska, men de har varandra och de är en oskiljaktig duo tills vänskapen börjar krackelera och det mer och mer börjar visa sig att de vill olika saker och har olika förutsättningar. En pojkvän kommer in i bilden och allt förändras.
Avallone skriver om ett samhälle och en kultur och tid som känns helt främmande, trots att den inte är så avlägsen, vare sig i tid eller rum. Jag tvivlar inte på att Avallone skildrar något som är, eller har varit, mångas verklighet i 90-talets Italien, då boken utspelar sig, men själv får jag verkligen ingen igenkänning. Jag kan rent av tänka att det blir lite för mycket, att Avallone överdriver och lägger in för mycket dramatik. Det blir lite teatraliskt till slut. Det stör mig också att berättelsen är så utseendefixerad. Kanske är det tvunget för att skriva fram karaktären Franceska, men jag blir irriterad ändå. Det känns tjatigt och ointressant med alla beskrivningar av hur sexig och snygg Franceska är och hur alla, inklusive familjemedlemmar, ser henne med de ögonen. Gör normala människor sådant? Ser sina barn som sexiga?
Visst är delar av Stål riktigt vassa. Det är en intressant skildring av 90-talets Italien och om vänskap och klass, men när man har läst Ferrante blir det ändå lite beige.
Sockerormen av Karin Smirnoff är en bok om utsatta barn. Står man ut med råheten, den mörka humorn och de overkliga inslagen har man en riktigt bra roman framför sig.
Sockerormen är Karin Smirnoffs första roman efter den hyllade och prisbelönta janakippo-trilogin. Trots att det är en helt annan berättelse och ett helt annat persongalleri finns det mycket att känna igen sig i. Karin Smirnoff har ett särskilt språk och en väldig egen stil, som bland annat inbegriper att namn skrivs ihop. Det här har hon tagit med sig till Sockerormen. Jag tycker också att Sockerormen och hennes tidigare böcker har gemensamma nämnare när det gäller de kantiga, udda, skruvade huvudpersonerna och den där råheten – i janakippo-trilogin förekommer det rikligt med våld, övergrepp och elände och det saknas verkligen inte i Sockerormen.
I Sockerormen heter huvudpersonen Agnes och boken tar sin början när hon inte är mer än nyfödd. Hon minns sin egen födelse – ett av många lätt overkliga inslag i den här boken. Jag uppskattar det overkliga. Det ger boken en särskild spänning och gör allt lite opålitligt och ovisst. Agnes föds av en mamma som ser dottern som det värsta som hänt henne, som den som krossade hennes karriär som pianist. När Agnes ett par år gammal visar sig vara ett musikaliskt underbarn och fantastiskt duktig på just piano börjar misshandeln. Det finns inte plats för fler underbarn än Agnes mamma, Anitamamman.
Agnes kommer att växa upp i en värd med stor otrygghet. Om det någon gång finns en vuxengestalt att lita på kan den mycket väl svika så småningom. Hon blir tvungen att växa upp snabbt och ta ansvar som små barn inte borde ta.
Den enda fasta punkten i form av en vuxen är musikläraren Frank Leide, som snabbt tar Agnes och ett par andra särbegåvade barn under sina vingar. Han ordnar spelningar för den lilla ensemblen, små spelningar och snart spelningar utomlands. Självklart finns det också något katastrofalt kring Frank Leide. Det här är en bok där utsatta barn också är de barn som är de enklaste offren för ondskan själv.
För att läsa Sockerormen behöver man vara beredd på det overkliga, överdrivna och knasiga och man måste gilla att hopplös misär också kan skildras med en slags mörk humor. Gör man det så har man en riktigt annorlunda och bra läsupplevelse framför sig.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
