När vi var barn är en av mina absoluta favoriter i genren. Det är en barnbok som jag har fått läst för mig och som jag har läst själv flera gånger. I den berättar Ann-Madeleine Gelotte om sin egen, sin mammas och sin mormors uppväxt. En rolig och fint illustrerad historiebok!
En annan av mina favoritböcker från när jag var liten är böckerna om Rut-Emma. Rut-Emma har också en mamma och hon är inte som andras mammor. En särskild bild från boken har verkligen etsat sig fast i mitt minne. Den föreställer Rut-Emmas mamma på föräldramöte. Alla andra mammor sitter prydligt och stilla medan Rut-Emmas mamma sitter framåtlutad och med större hatt än alla andra (så vill jag minnas bilden i alla fall; boken har jag inte här). Jag älskar alla sådana där roliga detaljer i boken. Den fångar verkligen hur det kan vara att vara barn (och att skämmas för sin mamma).
En helknäpp mamma är mamman i Joyce Carol Oates finfina Älskade syster. Mamman i boken utnyttjar sin dotter, och hennes unika talang för konståkning, för att kunna klättra på den sociala stegen och ta sig in i de fina kretsarna i den amerikanska överklassen. Boken är skruvad, men den berör!
Simon och ekarna är en roman där Fredrikssons berättarglädje lyser igenom lika starkt som i Anna, Hanna och Johanna, som jag har lyssnat på tidigare. Om det inte är självupplevda händelser hon skriver om får man nog dra slutsatsen att Fredriksson hade en sällsynt förmåga att fantisera ihop världar för sina böcker. Man får känslan av att berättelsen är långt större än vad som ryms mellan pärmarna (eller i CD-skivorna) och att personerna verkligen är levande.
I den här boken är det Simon som är huvudperson och läsaren/lyssnaren får följa honom genom hela livet: uppväxten hos fosterföräldrar (som det visar sig senare i boken) i 40-talets Göteborg , vänskapen med den judiske pojken Isak, hur han träffar sin livskamrat och hur han studerar och finner det ämne som han bestämmer sig för att doktorera inom.
Det är en härlig berättelse, som rymmer väldigt mycket. Jag vet inte om den sa mig så mycket nytt, men det var inte alls dumt att få kika in i den värld som Fredriksson så fint målat upp. Jag lyssnade på den som ljudbok och tyckte väldigt bra om uppläsningen, som gjordes av Helena Brodin.
Något som jag verkligen uppskattar med Joyce Carol Oates är att hon inte bara kan skriva om tunga ämnen, oftast om kvinnor i olika utsatta situationer, utan hon kan också väva ihop historierna och ge dessa sårade, utnyttjade och trasiga kvinnor upprättelse och avsluta böckerna med hopp och förtröstan. Det känns som att det verkligen behövs i sådana här böcker, där författaren inte är rädd för att rota omkring bland klassamhällen, utanförskap och annat som är tungt att prata om.
I Lilla himlafågel är huvudpersonerna två unga personer, Krista och Aaron, som växer upp i ett mindre, amerikanskt samhälle, där indianer och halvindianer bemöts med misstänksamhet och oftast lever med betydligt sämre förutsättningar än alla andra och där droger florerar fritt. Det framställs inte som en särskilt trygg uppväxt, utan som en ganska tuff tillvaro med mycket våld och klassklyftor. Deras liv korsas när Aarons mamma hittas brutalt mördad och såväl Kristas som Aarons pappa plockas in som misstänkta för mordet. Berättelsen som följer är en riktigt sorglig och ledsam historia om två män och två familjer som krossas totalt av samhällets agerande och aldrig får upprättelse. Vem som begått mordet är oklart, och på något sätt sekundärt, då det som egentligen tycks engagera folk är det snaskiga i det här brottet: en mördad strippa, som en gång i tiden var en populär sångerska i ett lokalt band och som vågade drömma om en riktig karriär som artist, och de två misstänkta som råkade vara hennes älskare respektive halvindianske man.
Boken är indelad i flera delar, där vi växelvis får följa Krista och Aaron i hur de hanterar det som hänt och samtidigt växer upp och står inför att skaffa egna liv. Det dröjde egentligen till den sista delen innan jag verkligen började uppskatta boken, som fram tills dess inte riktigt engagerade mig på samma sätt som många av Oates tidigare böcker. Den slutar dock precis så elegant och bra som man kan vänta sig av Oates och jag vet att det är en berättelse som jag kommer att bära med mig länge.
Det råder ingen tvekan om att Abraham Verghese själv är kirurg, precis som bokens huvudperson, Marion. I Skära för sten ges det en hel del fascinerande (och för den känslige: lite äcklande!) operationsrumsscener, vilket får mig att påminnas om Lördag, som jag läste ganska nyligt. Jag tycker det är kul när författare med en annan huvudsyssla delar med sig av sin passion och sitt yrke, för man då kan man få chansen att ta del av värdar som man inte alls skulle kunna få en inblick i annars.
Boken handlar om den blivande kirurgen Marion Stone, som växer upp tillsammans med sin tvillingbror Shiva hos fosterföräldrar i Etiopien. Den biologiska mamman dog i barnsäng och pappan, också kirurg, stack under förlossningen. Ödet vill dock att Marion ska återförenas med sin far senare i livet.
Boken är ganska lång och jag hade faktiskt svårt att komma in i den, men jag gav den chansen och är glad över det. Författaren väver på ett snyggt sätt ihop alla livsöden i boken till något slags hoppfullt slut och det är en spännande och fascinerande berättelse – lite väl lång kanske, men ändå läsvärd.
När barnet lagt sig är Michael Nyqvists självbiografi, där han berättar om sökandet efter sina biologiska föräldrar, delar med sig av, på samma gång roliga som intressanta, inblickar i livet som skådespelare och stoppar in små episoder som han minns från sin barndom och uppväxt. Jag tycker den är riktigt bra och författaren har lyckats att verkligen hitta bitar från barndomen som man kan känna igen sig i. Det känns insiktsfullt, genomtänkt och intressant!
Jag visste inte mycket om Michael Nyqvists liv innan jag läste boken och någonstans tror jag inte att jag vet så mycket mer nu heller, för visst väljer en författare alltid ut delar och friserar för att få ihop en bra bok, även när det gäller självbiografier. Men det är så det ska vara! Boken är både underhållande och tankeväckande.
Jag tyckte väldigt bra om böckerna om Nancy (Mosippan m.fl.), men Näckrosträdet fångar mig tyvärr inte. I boken får vi följa Hildur genom hennes liv: från barndomen hos fostermamman och folkskolelärarinnan Greta och genom ett helt liv och äktenskap med mannen som blir hennes make, Ivan. För Ivans skull hoppar Hildur av sina studier och blir hemmafru och hon lever hela sitt liv med tanken om att det är ett livslångt äktenskap. Man undrar lite vad som driver henne att stå ut genom otrohetsaffärer och diverse galenskaper. Ivan framställs som psykiskt sjuk, sexuellt överaktiv och helt utan någon verklig kärlek till Hildur. Boken känns bitter, sorgsen och mörk. Eländig, liksom. Och jag förstår aldrig varför det inte sker något, varför Hildur mest tycks traska på och godta att livet är som det är.
Jag blev inte uppåt av boken precis och jag förstår den inte heller. Kärlek må i och för sig vara nästan omöjligt att förstå.
Trots allt förstår man att författaren skriver någonting viktigt som hon behöver berätta; som om det här är något hon har skrivit för att skriva av sig. Jag beundrar det och hur hon lyckas skriva så öppet och dela med sig av så mycket instängda känslor. Det är min största behållning av boken.
Undertiteln till Bodil Malmstens självbiografi är inte utan allvar. Den gudarna älskar dör inte. Hade någon annan än Malmsten skrivit boken hade den människan inte nöjt sig med att lämna det svåra med så korta ord, faktiskt mest med ett kapitel med titeln ”Jag har varit där och kommit tillbaks för att berätta om det”. Där står bland annat att läsa:
Kunde jag göra något för att övertyga en ung desperat människa om hur överflödigt det är att ta livet av sig skulle jag göra det. […]
Jag bara säger till varenda ung människa som befinner sig i en olidlig situation – tänk inte tanken, tänk inte ens på det. Lid så länge du måste, så länge det varar, det går över, jag vet att det går över, stå ut.
Gör vad som helst utom det.
Jag har varit där och kommit tillbaka för att berätta om det, det var ingenting jämfört med livet, det var ingenting, ingenting alls.
Det är kanske bara Malmsten som har förmågan att kunna hitta precis rätt ord och att uttrycka allt så perfekt och komprimerat. Just därför blir det oändligt mer berörande än vad det blir i biografier och berättelser som är fyllda, sida upp och sida ner, med elände och sorg. Jag vet inte när en text grep mig så mycket som detta, och ändå är det endast ett kapitel i en bok som faktiskt inte alls är den snyftiga tonårsångestberättelse som många andra författare skulle ha kunnat skriva istället. Malmsten skriver inte för att skriva av sig om sitt självmordsförsök i tonåren. Hon nöjer sig helt lugnt med att berätta att det inte var värt det. Det imponerar stort på mig.
Boken i övrigt berättar och illustrerar resten av Bodil Malmstens första liv, de första tjugo åren. Boken tar sig inte fram i kronologisk ordning, vilket är precis som det borde. Istället kommer olika kapitel som var och en berättar om det Malmsten tror sig minnas från sitt första liv: hur det var att växa upp i Norrlands fjälltrakter och att sedan spendera tonåren hos fosterfärldrar i Vällingby. Det är inte utan humor, tvärtom, men det finns ändå en tanke bakom allt och mycket att fundera över och att ta med sig efteråt. Det var faktiskt länge sedan jag läste en bok som väcker så mycket tankar och känslor, skratt, ingenkänning, ibland rent av tröst. Jag älskar den här boken. Den är fantastiskt malmstensk och kanske det bästa, finaste, varmaste, roligaste och sorgligaste jag har läst av henne. Jag vill läsa den igen.
Marcel Pagnol är en mycket känd och älskad fransk författare och dramatiker, men för mig som svensk är han tyvärr ganska okänd. Den här boken, som är första delen av tre självbiografiska böcker, är faktiskt det första jag läser av honom. Jag gillar den! I boken berättar Pagnol om sin uppväxt, som son till en kyrkohatande småskolelärare, och den utspelar sig till största delen vid det sommarställe i Provence, där Pagnol med familj och moster med familj spenderade sommarloven.
Pagnol målar detaljrikt upp det speciella landskapet i Provence och namnger en uppsjö av växter och djur som vistas där. Det går inte att undgå vilken kärlek författaren känner för det här stället. Kanske blir det lite väl pittoreskt. Läsaren får följa med på promenader i parken i Marseille, höra om ett barns funderingar om varifrån bebisar kommer och, naturligtvis, läsa om livet i Provence: jaktturer, indianlekar och så bergen och naturen såklart. Men det händer i stort sett aldrig någoting ont eller svårt. Allting är för det mesta rakt igenom gulligt och rart, men inte så mycket mer. Jag tyckte att den var söt och jag blev väldigt charmad av den, därför får den ett högt betyg från mig, trots att den inte gav så mycket mer än så. Ibland behöver det inte vara så mycket mer komplicerat än såhär, trots att man känner att det är en ganska friserad berättelse från någons barndom.
För den som inte vill läsa boken finns den även i en filmatisering från 1990. Den är boken hyfsat trogen och lyckas förmedla samma känslor som boken gör. Jag kan faktiskt rekommendera den också!
Oj, vilken tråkig lässtatistik jag börjar få. Om jag inte hade haft med mig mp3-spelaren till gymmet idag, och därmed chansen att lyssna klart på Ut och stjäla hästar, hade jag kanske inte läst/lyssnat på någon bok alls i september!
Men nu så.
Ut och stjäla hästar är en berättelse om en sommar för ungefär 50 år sedan. Det är Trond som sitter i sitt nya hem, där han hade tänkt dra sig undan och få vara för sig själv, som plötsligt får alla dessa minnen tillbaka. Minnena handlar om hans vän, Jon, som bara försvann, och Tronds egen pappa, som också försvann ur hans liv efter den sommaren. Berättelsen varvas med nutiden, där Trond fixar och donar med sitt nyinköpta hus, känner att åldern tar ut sin rätt och grubblar över det ena och det andra.
Det är fint berättat och med rikt beskrivna miljöer, som känns alldeles nära. Ändå når det tyvärr inte hela vägen fram till mig. Jag känner att det saknas information för att det verkligen ska gripa tag. Det är som att det hela tiden byggs upp en spänning, men det kulminerar i ingenting. Vad som egentligen hände och hur det kändes för den 15-årige Trond får man mest ana genom sakliga redogörelser för vad som skedde.
Helt och fullt grep det alltså inte tag hos mig, men jag måste också erkänna att det tog mig en hiskelig tid att lyssna klart på den och när det blir lång avbrott mellan lyssningarna så tappar man såklart också fokus. Jag tror att jag hade gett boken ett högre betyg om jag hade läst den och om jag hade läst ut den lite snabbare än vad jag hann med att lyssna på den den här gången. Är det något jag inte vill klaga på så är det annars språket och uppläsningen, som är liksom enkelt, men ändå väldigt träffande och fint. Jag vill gärna läsa mer av Petterson, men även om jag gillade uppläsningen av Rolf Lassgård får det nog bli i bokform nästa gång.
Förresten hade det kanske blivit en utläst bok i september, även om jag inte hade hunnit klart med Pettersons lilla roman. Jag har nämligen ca två dagar på mig att läsa ut John Ajvide Lindqvists Människohamn. Sedan måste den till biblioteket. Stress, stress. Den är lite för läskig för att sträckläsas av mig!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Veckans Tematrio har tema mammor. Jag har ju redan publicerat ett helt inlägg där jag har spånat kring litteraturmammor, men nu har jag alltså haft anledning att djupdyka efter fler minnesvärda mödrar och funnit att de ofta finns med i diverse uppväxtskildringar.
