Morgan Alling känner jag igen redan från hans tidiga karriär, som programledare för sommarlovsprogrammet Tippen, men det är inte mycket jag har vetat om hans liv och bakgrund innan jag läste hans biografi, Kriget är slut. Kriget är slut tar sin början när Alling i 4-årsåldern bor tillsammans med sin lillebror hos deras biologiska mamma, som är alkoholiserad och lever ihop med en kriminell och våldsam man. Boken slutar när Alling är tonåring och går på scenskolan. Vilken biografi! Vilken resa!
Den trassliga bakgrund, som Alling smärtsamt, utan att bli sentimental, målar upp, berör och hans revanschlust och starka drivkraft att komma in på teatern gör mig alldeles glad.
Alling berättar om hur han bytte skola och flyttade omkring under sina första skolår och hur han, genom det, lärde sig att blixtsnabbt känna av nya grupper för att hitta sin roll. Han spelade när han presenterades för fosterfamilj efter fosterfamilj och han tog ofta rollen som klassens clown, och låtsasramlade, även om det gjorde ont, för att få folk att skratta och tycka om honom. Allt är lite av ett skådespel och ett rollsökande. Han skriver:
”Hela mitt liv har jag sökt uppmärksamhet. Se mig! Älska mig! Jag har spelat teater så fort jag har öppnat en kylskåpsdörr – för då tänds en lampa.”
Som läsare kan man se det framför sig. Ja, man fängslas verkligen av berättelsen. Alling berättar öppet om många tunga saker: misshandel, övergrepp och taskiga hemförhållanden, men han vänder det också till sin styrka. När folk envisas med att berätta för honom hur svårt det är att komma in på teaterhögskolan så blir han inte nedslagen – han antar utmaningen. Och kommer in!
Jag tycker att det här var en fantastisk läsning. Vilket liv! Vilken styrka! Det är ingen bok som man skrattar sig igenom precis. När man lägger den ifrån sig tar man framför allt med sig känslan av att allt i livet är möjligt och att alla kan uppfylla sin dröm. Det är verkligen inte illa. Det här gillade jag!
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill ta del av skådespeladen Morgan Allings fascinerande levnadshistoria och imponeras av hans driv och revanschlusta.
Betyg: 5 scenskolor av 5.
Om Kriget är slut och Morgan Alling
Morgan Alling (född 1968) är en svensk skådespelare, manusförfattare och regissör. Han studerade vid Teaterhögskolan i Malmö mellan 1987 och 1990 och blev sedan rikskändis när han tillsammans med den forne klasskamraten Lasse Beischer gjorde sommarlovsprogrammet Tippen för SVT 1993-1994. Alling har medverkat i en lång rad film- och TV-produktioner och medverkat som såväl skådespelare som regissör i många teaterproduktioner. 2009 var han värd för Sommar i P1 och höll ett mycket omtyckt sommarprat om sin uppväxt. Morgan Alling har en fansida på Facebook, en hemsida, twittrar på @morganalling och instagrammar på @morganalling.
”När Morgan Alling skildrade sin tuffa barndom i radioprogrammet Sommar år 2009 blev gensvaret enormt. Kanske för att ingen hade anat att den glada, spexande, populära skådespelaren hade en annan sida. Att det bakom skratten även fanns en stor sorg.
Under sina första fyra år bodde Morgan och hans lillebror Stefan tillsammans med sin ensamstående alkoholiserade mor. Vardagen var fylld av supande, slagsmål och flyttar mellan olika lägenheter. Men mamman älskade ändå sina söner och försökte ta hand om dem så gott hon kunde. Och Morgan hittade på allehanda bus och upptåg som gjorde honom till hjälte både hos kompisarna och fyllgubbarna.
Men till slut tappade mamman kontrollen över festandet, förlorade jobbet och blev inlagd på behandlingshem. Morgan och hans lillebror hamnade på barnhem, men trots mammans alla löften kom hon aldrig och hämtade dem. Istället skildes bröderna åt och skickades från fosterfamilj till fosterfamilj.
Morgan tycktes förutbestämd för ett liv med missbruk och misär. Räddningen kom i form av en kärleksfull fosterpappa som vågade ställa krav, och teatern som blev Morgans nya hem.
Kriget är slut är en gripande skildring av ett maskrosbarn som inte bara klarade sig utan har lyckats vända motgångarna till en styrka. Med stor detaljrikedom och tidsatmosfär tecknar Morgan Alling ett porträtt av en pojke som överlever tack vare sin humor och sin längtan efter revansch.”
När vi var barn är en av mina absoluta favoriter i genren. Det är en barnbok som jag har fått läst för mig och som jag har läst själv flera gånger. I den berättar Ann-Madeleine Gelotte om sin egen, sin mammas och sin mormors uppväxt. En rolig och fint illustrerad historiebok!
En annan av mina favoritböcker från när jag var liten är böckerna om Rut-Emma. Rut-Emma har också en mamma och hon är inte som andras mammor. En särskild bild från boken har verkligen etsat sig fast i mitt minne. Den föreställer Rut-Emmas mamma på föräldramöte. Alla andra mammor sitter prydligt och stilla medan Rut-Emmas mamma sitter framåtlutad och med större hatt än alla andra (så vill jag minnas bilden i alla fall; boken har jag inte här). Jag älskar alla sådana där roliga detaljer i boken. Den fångar verkligen hur det kan vara att vara barn (och att skämmas för sin mamma).
En helknäpp mamma är mamman i Joyce Carol Oates finfina Älskade syster. Mamman i boken utnyttjar sin dotter, och hennes unika talang för konståkning, för att kunna klättra på den sociala stegen och ta sig in i de fina kretsarna i den amerikanska överklassen. Boken är skruvad, men den berör!
Simon och ekarna är en roman där Fredrikssons berättarglädje lyser igenom lika starkt som i Anna, Hanna och Johanna, som jag har lyssnat på tidigare. Om det inte är självupplevda händelser hon skriver om får man nog dra slutsatsen att Fredriksson hade en sällsynt förmåga att fantisera ihop världar för sina böcker. Man får känslan av att berättelsen är långt större än vad som ryms mellan pärmarna (eller i CD-skivorna) och att personerna verkligen är levande.
I den här boken är det Simon som är huvudperson och läsaren/lyssnaren får följa honom genom hela livet: uppväxten hos fosterföräldrar (som det visar sig senare i boken) i 40-talets Göteborg , vänskapen med den judiske pojken Isak, hur han träffar sin livskamrat och hur han studerar och finner det ämne som han bestämmer sig för att doktorera inom.
Det är en härlig berättelse, som rymmer väldigt mycket. Jag vet inte om den sa mig så mycket nytt, men det var inte alls dumt att få kika in i den värld som Fredriksson så fint målat upp. Jag lyssnade på den som ljudbok och tyckte väldigt bra om uppläsningen, som gjordes av Helena Brodin.
Något som jag verkligen uppskattar med Joyce Carol Oates är att hon inte bara kan skriva om tunga ämnen, oftast om kvinnor i olika utsatta situationer, utan hon kan också väva ihop historierna och ge dessa sårade, utnyttjade och trasiga kvinnor upprättelse och avsluta böckerna med hopp och förtröstan. Det känns som att det verkligen behövs i sådana här böcker, där författaren inte är rädd för att rota omkring bland klassamhällen, utanförskap och annat som är tungt att prata om.
I Lilla himlafågel är huvudpersonerna två unga personer, Krista och Aaron, som växer upp i ett mindre, amerikanskt samhälle, där indianer och halvindianer bemöts med misstänksamhet och oftast lever med betydligt sämre förutsättningar än alla andra och där droger florerar fritt. Det framställs inte som en särskilt trygg uppväxt, utan som en ganska tuff tillvaro med mycket våld och klassklyftor. Deras liv korsas när Aarons mamma hittas brutalt mördad och såväl Kristas som Aarons pappa plockas in som misstänkta för mordet. Berättelsen som följer är en riktigt sorglig och ledsam historia om två män och två familjer som krossas totalt av samhällets agerande och aldrig får upprättelse. Vem som begått mordet är oklart, och på något sätt sekundärt, då det som egentligen tycks engagera folk är det snaskiga i det här brottet: en mördad strippa, som en gång i tiden var en populär sångerska i ett lokalt band och som vågade drömma om en riktig karriär som artist, och de två misstänkta som råkade vara hennes älskare respektive halvindianske man.
Boken är indelad i flera delar, där vi växelvis får följa Krista och Aaron i hur de hanterar det som hänt och samtidigt växer upp och står inför att skaffa egna liv. Det dröjde egentligen till den sista delen innan jag verkligen började uppskatta boken, som fram tills dess inte riktigt engagerade mig på samma sätt som många av Oates tidigare böcker. Den slutar dock precis så elegant och bra som man kan vänta sig av Oates och jag vet att det är en berättelse som jag kommer att bära med mig länge.
Det råder ingen tvekan om att Abraham Verghese själv är kirurg, precis som bokens huvudperson, Marion. I Skära för sten ges det en hel del fascinerande (och för den känslige: lite äcklande!) operationsrumsscener, vilket får mig att påminnas om Lördag, som jag läste ganska nyligt. Jag tycker det är kul när författare med en annan huvudsyssla delar med sig av sin passion och sitt yrke, för man då kan man få chansen att ta del av värdar som man inte alls skulle kunna få en inblick i annars.
Boken handlar om den blivande kirurgen Marion Stone, som växer upp tillsammans med sin tvillingbror Shiva hos fosterföräldrar i Etiopien. Den biologiska mamman dog i barnsäng och pappan, också kirurg, stack under förlossningen. Ödet vill dock att Marion ska återförenas med sin far senare i livet.
Boken är ganska lång och jag hade faktiskt svårt att komma in i den, men jag gav den chansen och är glad över det. Författaren väver på ett snyggt sätt ihop alla livsöden i boken till något slags hoppfullt slut och det är en spännande och fascinerande berättelse – lite väl lång kanske, men ändå läsvärd.
När barnet lagt sig är Michael Nyqvists självbiografi, där han berättar om sökandet efter sina biologiska föräldrar, delar med sig av, på samma gång roliga som intressanta, inblickar i livet som skådespelare och stoppar in små episoder som han minns från sin barndom och uppväxt. Jag tycker den är riktigt bra och författaren har lyckats att verkligen hitta bitar från barndomen som man kan känna igen sig i. Det känns insiktsfullt, genomtänkt och intressant!
Jag visste inte mycket om Michael Nyqvists liv innan jag läste boken och någonstans tror jag inte att jag vet så mycket mer nu heller, för visst väljer en författare alltid ut delar och friserar för att få ihop en bra bok, även när det gäller självbiografier. Men det är så det ska vara! Boken är både underhållande och tankeväckande.
Jag tyckte väldigt bra om böckerna om Nancy (Mosippan m.fl.), men Näckrosträdet fångar mig tyvärr inte. I boken får vi följa Hildur genom hennes liv: från barndomen hos fostermamman och folkskolelärarinnan Greta och genom ett helt liv och äktenskap med mannen som blir hennes make, Ivan. För Ivans skull hoppar Hildur av sina studier och blir hemmafru och hon lever hela sitt liv med tanken om att det är ett livslångt äktenskap. Man undrar lite vad som driver henne att stå ut genom otrohetsaffärer och diverse galenskaper. Ivan framställs som psykiskt sjuk, sexuellt överaktiv och helt utan någon verklig kärlek till Hildur. Boken känns bitter, sorgsen och mörk. Eländig, liksom. Och jag förstår aldrig varför det inte sker något, varför Hildur mest tycks traska på och godta att livet är som det är.
Jag blev inte uppåt av boken precis och jag förstår den inte heller. Kärlek må i och för sig vara nästan omöjligt att förstå.
Trots allt förstår man att författaren skriver någonting viktigt som hon behöver berätta; som om det här är något hon har skrivit för att skriva av sig. Jag beundrar det och hur hon lyckas skriva så öppet och dela med sig av så mycket instängda känslor. Det är min största behållning av boken.
Undertiteln till Bodil Malmstens självbiografi är inte utan allvar. Den gudarna älskar dör inte. Hade någon annan än Malmsten skrivit boken hade den människan inte nöjt sig med att lämna det svåra med så korta ord, faktiskt mest med ett kapitel med titeln ”Jag har varit där och kommit tillbaks för att berätta om det”. Där står bland annat att läsa:
Kunde jag göra något för att övertyga en ung desperat människa om hur överflödigt det är att ta livet av sig skulle jag göra det. […]
Jag bara säger till varenda ung människa som befinner sig i en olidlig situation – tänk inte tanken, tänk inte ens på det. Lid så länge du måste, så länge det varar, det går över, jag vet att det går över, stå ut.
Gör vad som helst utom det.
Jag har varit där och kommit tillbaka för att berätta om det, det var ingenting jämfört med livet, det var ingenting, ingenting alls.
Det är kanske bara Malmsten som har förmågan att kunna hitta precis rätt ord och att uttrycka allt så perfekt och komprimerat. Just därför blir det oändligt mer berörande än vad det blir i biografier och berättelser som är fyllda, sida upp och sida ner, med elände och sorg. Jag vet inte när en text grep mig så mycket som detta, och ändå är det endast ett kapitel i en bok som faktiskt inte alls är den snyftiga tonårsångestberättelse som många andra författare skulle ha kunnat skriva istället. Malmsten skriver inte för att skriva av sig om sitt självmordsförsök i tonåren. Hon nöjer sig helt lugnt med att berätta att det inte var värt det. Det imponerar stort på mig.
Boken i övrigt berättar och illustrerar resten av Bodil Malmstens första liv, de första tjugo åren. Boken tar sig inte fram i kronologisk ordning, vilket är precis som det borde. Istället kommer olika kapitel som var och en berättar om det Malmsten tror sig minnas från sitt första liv: hur det var att växa upp i Norrlands fjälltrakter och att sedan spendera tonåren hos fosterfärldrar i Vällingby. Det är inte utan humor, tvärtom, men det finns ändå en tanke bakom allt och mycket att fundera över och att ta med sig efteråt. Det var faktiskt länge sedan jag läste en bok som väcker så mycket tankar och känslor, skratt, ingenkänning, ibland rent av tröst. Jag älskar den här boken. Den är fantastiskt malmstensk och kanske det bästa, finaste, varmaste, roligaste och sorgligaste jag har läst av henne. Jag vill läsa den igen.
Marcel Pagnol är en mycket känd och älskad fransk författare och dramatiker, men för mig som svensk är han tyvärr ganska okänd. Den här boken, som är första delen av tre självbiografiska böcker, är faktiskt det första jag läser av honom. Jag gillar den! I boken berättar Pagnol om sin uppväxt, som son till en kyrkohatande småskolelärare, och den utspelar sig till största delen vid det sommarställe i Provence, där Pagnol med familj och moster med familj spenderade sommarloven.
Pagnol målar detaljrikt upp det speciella landskapet i Provence och namnger en uppsjö av växter och djur som vistas där. Det går inte att undgå vilken kärlek författaren känner för det här stället. Kanske blir det lite väl pittoreskt. Läsaren får följa med på promenader i parken i Marseille, höra om ett barns funderingar om varifrån bebisar kommer och, naturligtvis, läsa om livet i Provence: jaktturer, indianlekar och så bergen och naturen såklart. Men det händer i stort sett aldrig någoting ont eller svårt. Allting är för det mesta rakt igenom gulligt och rart, men inte så mycket mer. Jag tyckte att den var söt och jag blev väldigt charmad av den, därför får den ett högt betyg från mig, trots att den inte gav så mycket mer än så. Ibland behöver det inte vara så mycket mer komplicerat än såhär, trots att man känner att det är en ganska friserad berättelse från någons barndom.
För den som inte vill läsa boken finns den även i en filmatisering från 1990. Den är boken hyfsat trogen och lyckas förmedla samma känslor som boken gör. Jag kan faktiskt rekommendera den också!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
