Att vara 18-19 år är något speciellt. Det är en ålder när ens framtid börjar utkristallisera sig och man börjar bli vuxen på riktigt; skolan är över och det är dags att skaffa sig ett jobb eller söka sig till universitetet – och skaffa en livskamrat, en bostad och allt annat som hör det egna livet till.
I Shani Boianjius Det eviga folket är inte rädda står huvudpersonerna i precis det vägskälet, men som israeler måste de först och främst göra sin värnplikt. Barndomskompisarna Yael, Lea och Avishag får olika uppdrag: utbildar skyttar, jobbar som militärpolis och står vid gränskontroll. Militärtjänstgöringen är en lång leda och tjejerna har inte så mycket annat att göra än att fantisera om annat eller fördriva tiden på de mest meningslösa sätt. Likt de lekar som de lekte när de var små och sprang omkring och fantiserade ihop berättelser så fantiserar de nu ihop berättelser om de som passerar gränskontrollerna. Det fantiseras om män och snackas om sex. När det är tråkigt och hett lägger sig några tjejer ute på marken och kopplar in sig till nedfrusna droppåsar. Tjänstgöringen är som en meningslös lek där de här unga tjejerna, som i mångt och mycket är och beter sig som barn, ska uppträda som soldater. Ibland kommer verkligheten på besök; som när en kille närmast får halsen avskuren i gränskontrollen; en bild som sedan aldrig går att radera.
Det här är bland det finaste och bästa jag läst i år. Ledan, de egentligen obefintliga drömmarna man kan ha i Tel Aviv, där lägenheter kostar multum och det bästa jobb man kan hoppas på är att få sitta hela dagarna på flygplatsen och kontrollera passagerare, och de här unga tjejernas framtid, skildras så oerhört fint och med en enorm precision. Boianjiu skriver fantastiskt bra. Visst hade hon kunnat spara på några ganska onödiga och lite väl överdrivna scener, men jag orkar inte haka upp mig på det. Det här är en drabbande roman, som lika mycket handlar om att vara ung idag, väldigt generellt alltså, men också det att vara ung i Israel; att samtidigt vara så ung och barnslig och ändå behöva konfrontera våld i vardagen.
Några andra som skrivit om Det eviga folket är inte rädda är SvD, Bokmania och Hyllan. Du hittar den hos t.ex. Adlibris eller Bokus.
Jag har ärligt talat inte känt till mycket om livet i Ryssland under Sovjettiden, men efter att ha läst Tanja Dianovas lilla självbiografi En människa föddes i Moskva känner jag att jag har fått ett fint porträtt av hur livet kunde se ut.
Dianova berättar utvalda episoder ur sitt liv i en kronologisk ordning. Det börjar således med barndomsminnen, där hon berättar att det gällde att ställa sig i kö så fort det uppstod någon sådan. Varubristen var så enorm att det var värt att köa, även om man inte visste vilka varor som fanns att köpa eller om man ens skulle lyckas komma fram till butiken innan varorna tog slut. Hon berättar om Sovjetsångerna och Leninberättelserna som de fick lära sig från det att de var små och att de verkligen kändes sig lyckliga och som att de bodde i världens bästa land. Sedan kommer författaren in på tiden när Sovjet föll och människor som levt hela sitt liv under kommuniststyre plötsligt skulle förstå hur en marknad fungerar. Inflationen var grotesk och fattigdomen enorm. Det behövdes en stor portion idérikedom, styrka och vilja för att klara sin försörjning.
Jag blev verkligen berörd av den här boken. Den har öppnat mina ögon för hur livet kunde se ut i Sovjetunionen/Ryssland och den har också bjudit på en intressant och inspirerande berättelse om hur man kan klara motgångar och ta sig vidare.
Korparna är en av förra årets mest omtalade böcker. Den hyllades i pressen och belönades med Augustpriset. Snacka om en bra start på författarkarriären för debutanten Tomas Bannerhed!
Boken kretsar kring en familj som driver lantbruk i 70-talets Småland. Pappans hälsa är skör och han behandlas periodvis på psykiatrisk mottagning. I trakten blir han sedd som ett riktigt original och får utstå mycket skitsnack och ren mobbing. Äldsta sonen, ensam och orolig över situationen hemma, ägnar så mycket tid som möjligt med fågelskådning eller på flykt i böckernas värld, men har egentligen en stark press på sig att ta över lantbruket så småningom – något han inte har något intresse av.
Boken berättas ur pojkens synvinkel och den berättas på ett sällsynt gripande sätt. Språket är fantastiskt och rymmer i sin enkelhet många känslor. Det är verkligen inte en positiv bok, utan tvärt om några hundra sidor fyllda av ångest. Den segar sig fram mellan vardagssysslorna på gården, men är ändå spännande. Man vill ju så gärna att det ska vända för dem, men man förstår att det inte är lätt att fly sitt öde. För mig kändes det som en ganska tung läsning, just eftersom den inte är speciellt upplyftande, men det är en bok som jag lämnar ifrån mig med känslan av att det är en mycket stark läsning. Jag vill läsa mycket mer av Tomas Bannerhed, som så fantastiskt har fångat livet för en ung kille på väg att bli vuxen för tidigt.
I Busters öron får vi följa Eva, som i dagboksanteckningar gör en tidsresa tillbaka till sin uppväxt. Det är för henne en smärtsam konfrontation med det hopplösa förhållande hon alltid haft till sin mamma, som alltid har tryckt ned sin dotter, skrikit efter henne och som alltid har varit självupptagen och uppmärksamhetskrävande. Det är många intressanta scener som målas upp, men det finns också mycket som jag finner för tillspetsat. Redan tidigt i boken avslöjas det t.ex. att Eva hittade en utväg i att mörda sin mor. Jag tycker att det känns lite onödigt att skruva till det för mycket, för boken hade kunnat bli mer intressant och gripande om den kändes mer realistisk. Det är verkligen insiktsfullt berättat om människor och relationer, men för mig faller det lite när det blir för mycket, som det tyvärr blir lite nu och då i boken.
Ändå var det en ljudbok som fängslade medan jag läste den. Kanske för att den så fint är inläst av Eva Röse, som är en mycket skicklig uppläsare.
Jag hoppade över förra omgångens Tematrio, för den handlade om bokliga nyårslöften och jag har ju inga i år. 😉 Den här veckan är jag dock mer än gärna med, för temat är inom en av mina favoritgenres: uppväxtskildringar.
Berätta om tre läsvärda barndomsskildringar!
Thorvalls böcker, som är inspirerade av hennes egna uppväxt och till stor del behandlar hennes mammas komplicerade äktenskap och den svåra relationen mellan mor och dotter, hör till några av mina favoriter. Trilogin börjar med När man skjuter arbetare…
Min tredje bok den här veckan är ytterligare en av mina favoriter och även den en biografi: Bodil MalmstensMitt första liv. I den berättar Malmsten om sin uppväxt och några av de svåraste sakerna berör hon bara med några rader. Det kan man kosta på sig när man är en sådan skicklig författare som Malmsten.
Jag gillar verkligen uppväxtskildringar, men då jag är född i slutet av 80-talet har jag fram till nu aldrig kommit över någon uppväxtskildring som kan pricka in tidstypiska detaljer som jag själv kan känna igen från min uppväxt. De flesta uppväxtskildringar (som den nyligt utlästa Radhusdisco) vinner istället igenkänningspoäng hos de som kan känna igen sig i 70- eller 80-talet. Sara Hanssons serie Vi håller på med en viktig grej, fångar dock en mängd detaljer från 90-talet: Spice girls, magtröjor, hårmascara, bästa vänner-halsband, Happy meal på McDonalds, Buffaloskor, nötkräm… Det är kul! Men boken är framför allt bra för att den så snyggt sätter fingret på hur det kan vara att gå i femman och ha en bästis, att älska Spice girls och att ha skilda föräldrar.
Berättelsen är självbiografisk och handlar om när Sara upptäcker Spice girls och i och med det får sin nya bästis: Rebbe i 6B. I träffsäkra bildrutor dansar Sara och Rebbe till Spice Girls, busringer, försöker göra revolt mot sina föräldrar och blir mörkrädda när de är ensamma hemma. Jag gillar det här! Boken får mig att kastas tillbaka till mellanstadiet och vad som kändes viktigt då. Extra plus för att den är så snyggt ritad och för att Sara och Rebbe ser ut som helt vanliga tjejer och inte är toksmala och tillfixade.
Radhusdisco är en uppväxtskildring som utspelar sig ett årtionde tidigare än vad jag som 80-talist kan känna igen mig i, men det spelar faktiskt inte så stor roll. Det som snurrar runt i huvudpersonens tankar under hela den grundskoletid, när vi får följa honom, känns som autentiska tankar som barn kan ha i den åldern, oavsett årtionde. Har man glömt hur det var så blir man här påmind.
Boken är både underhållande och har hög igenkänningsfaktor. Det jag kan sakna är ett större djup, något som gör det mer intressant. Jag brukar fastna helt för uppväxtskildringar, men för min del får det gärna vara mer svärta eller mer inslag av att söka sig själv, som i Ett ufo gör entré eller Svinalängorna. Det här är alltigenom en solskensuppväxt med fråga chans-problem, oskuldsoro och hemligt skräckfilmstittande. I och för sig är det inte något dåligt i sig och vill man läsa något roligt och lättsamt är det här verkligen rätt bok. Jag hade på riktigt svårt att hålla mig för skratt ibland, dels för att det är så pubertetskomiskt och dels så roligt formulerat:
På väg mot skåpen tänkte jag på min uppgång och mitt fall. I lågstadiet hade jag varit andrahandsvalet efter Linus. Jag hade fått bli ihop med tjejer i termobyxor, komplicerade tandställningar och rinnande näsor, medan Linus fick snyggingarna i jeans och lockigt hår. Sedan, i årskurs fyra och en bit in på mellanstadiet, hade jag oväntat blivit tjejernas förstaval. Caroline hade ju för fan frågat chans på mig, jag var kung.
Därefter hade mitt rike vittrat sönder.
Jag förstod varken hur det kunnat ske eller vad jag gjort för fel och kunde därför inte rätta till det. Nu var jag inte ens ett andrahandsval för tjejerna, jag var så långt ner på listan att jag inte ens orkade tänka på det. Dessutom visste jag att jag inte skulle kunna ligga med någon även om jag mot alla odds träffade någon som ville. […]
Som om det skulle göra någon skillnad förresten, tänkte jag. Ingen var ju intresserad av mig i alla fall. […] Medan Caroline, som jag en gång varit ihop med, alltså redan hade knullat med en svart kille. Snacka om att ha nått olika långt i livet.
Mamma sa ibland för att trösta mig och mina systrar att man skulle tänka på att saker och ting alltid kunde bli värre.
Hungerflickan är den andra boken av Hillevi Wahls två böcker baserade på hennes egna uppväxt. Huvudpersonen har dock fått namnet Irmeli. När boken tar sin början är hon tonåring och precis på väg att åka på utbytesår i USA. I Sverige lämnar hon sin alkoholiserade pappa, men med sig tar hon sitt egna missbruk: mat. Maten är tröst och maten är ångest. I USA kommer hon på knepet för att kunna tröstäta: att kräkas. Hon spenderar många ångestfyllda nätter i värdfamiljens badrum: kräkandes och hysteriskt städandes.
En smal kropp framstår som en lösning på många problem, men inte ens när hon har fått den smala kropp hon längtat efter han hon komma ur den ensamhet hon ändå känner. Hon söker tröst hos man efter man – någon är missbrukare, någon är 40+ och nyss frånskild. Ingen stannar särskilt länge.
Det är en gripande uppväxtskildring: öppen och ärlig. Ingenting är sminkat eller dolt. Jag tycker att det är bokens styrka och svaghet på samma gång. På samma gång som den berättar inifrån hur det kan vara att leva med de här problemen så blir det ibland lite för mycket för mig som läsare. Tacksam är jag i alla fall för slutorden och att boken knyts ihop med positiva ord och en tydlig bild av att det går att ta sig ut på andra sidan. Jag tror inte att den som är där själv kan bli hjälpt av boken, men vilken tonåring som helst kan nog behöva bli påmind om att det alltid vänder de gånger det känns svårt.
Morgan Alling känner jag igen redan från hans tidiga karriär, som programledare för sommarlovsprogrammet Tippen, men det är inte mycket jag har vetat om hans liv och bakgrund innan jag läste hans biografi, Kriget är slut. Kriget är slut tar sin början när Alling i 4-årsåldern bor tillsammans med sin lillebror hos deras biologiska mamma, som är alkoholiserad och lever ihop med en kriminell och våldsam man. Boken slutar när Alling är tonåring och går på scenskolan. Vilken biografi! Vilken resa!
Den trassliga bakgrund, som Alling smärtsamt, utan att bli sentimental, målar upp, berör och hans revanschlust och starka drivkraft att komma in på teatern gör mig alldeles glad.
Alling berättar om hur han bytte skola och flyttade omkring under sina första skolår och hur han, genom det, lärde sig att blixtsnabbt känna av nya grupper för att hitta sin roll. Han spelade när han presenterades för fosterfamilj efter fosterfamilj och han tog ofta rollen som klassens clown, och låtsasramlade, även om det gjorde ont, för att få folk att skratta och tycka om honom. Allt är lite av ett skådespel och ett rollsökande. Han skriver:
”Hela mitt liv har jag sökt uppmärksamhet. Se mig! Älska mig! Jag har spelat teater så fort jag har öppnat en kylskåpsdörr – för då tänds en lampa.”
Som läsare kan man se det framför sig. Ja, man fängslas verkligen av berättelsen. Alling berättar öppet om många tunga saker: misshandel, övergrepp och taskiga hemförhållanden, men han vänder det också till sin styrka. När folk envisas med att berätta för honom hur svårt det är att komma in på teaterhögskolan så blir han inte nedslagen – han antar utmaningen. Och kommer in!
Jag tycker att det här var en fantastisk läsning. Vilket liv! Vilken styrka! Det är ingen bok som man skrattar sig igenom precis. När man lägger den ifrån sig tar man framför allt med sig känslan av att allt i livet är möjligt och att alla kan uppfylla sin dröm. Det är verkligen inte illa. Det här gillade jag!
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill ta del av skådespeladen Morgan Allings fascinerande levnadshistoria och imponeras av hans driv och revanschlusta.
Betyg: 5 scenskolor av 5.
Om Kriget är slut och Morgan Alling
Morgan Alling (född 1968) är en svensk skådespelare, manusförfattare och regissör. Han studerade vid Teaterhögskolan i Malmö mellan 1987 och 1990 och blev sedan rikskändis när han tillsammans med den forne klasskamraten Lasse Beischer gjorde sommarlovsprogrammet Tippen för SVT 1993-1994. Alling har medverkat i en lång rad film- och TV-produktioner och medverkat som såväl skådespelare som regissör i många teaterproduktioner. 2009 var han värd för Sommar i P1 och höll ett mycket omtyckt sommarprat om sin uppväxt. Morgan Alling har en fansida på Facebook, en hemsida, twittrar på @morganalling och instagrammar på @morganalling.
”När Morgan Alling skildrade sin tuffa barndom i radioprogrammet Sommar år 2009 blev gensvaret enormt. Kanske för att ingen hade anat att den glada, spexande, populära skådespelaren hade en annan sida. Att det bakom skratten även fanns en stor sorg.
Under sina första fyra år bodde Morgan och hans lillebror Stefan tillsammans med sin ensamstående alkoholiserade mor. Vardagen var fylld av supande, slagsmål och flyttar mellan olika lägenheter. Men mamman älskade ändå sina söner och försökte ta hand om dem så gott hon kunde. Och Morgan hittade på allehanda bus och upptåg som gjorde honom till hjälte både hos kompisarna och fyllgubbarna.
Men till slut tappade mamman kontrollen över festandet, förlorade jobbet och blev inlagd på behandlingshem. Morgan och hans lillebror hamnade på barnhem, men trots mammans alla löften kom hon aldrig och hämtade dem. Istället skildes bröderna åt och skickades från fosterfamilj till fosterfamilj.
Morgan tycktes förutbestämd för ett liv med missbruk och misär. Räddningen kom i form av en kärleksfull fosterpappa som vågade ställa krav, och teatern som blev Morgans nya hem.
Kriget är slut är en gripande skildring av ett maskrosbarn som inte bara klarade sig utan har lyckats vända motgångarna till en styrka. Med stor detaljrikedom och tidsatmosfär tecknar Morgan Alling ett porträtt av en pojke som överlever tack vare sin humor och sin längtan efter revansch.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Att vara 18-19 år är något speciellt. Det är en ålder när ens framtid börjar utkristallisera sig och man börjar bli vuxen på riktigt; skolan är över och det är dags att skaffa sig ett jobb eller söka sig till universitetet – och skaffa en livskamrat, en bostad och allt annat som hör det egna livet till.
