Vi måste sluta ses på det här sättet, av Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck, är en unga vuxna-roman om kärlek och vuxenblivande.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 3.5 av 5.
Vi måste sluta ses på det här sättet, av Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck, är en unga vuxna-roman om kärlek, vänskap och vuxenblivande. Huvudpersonerna, Hanna och Jens, träffas på ett uteställe under julens ledigheter, spenderar natten tillsammans, men byter inga nummer, ger inga löften till varandra om att ses igen. Ändå korsas deras vägar. Hon: går sista året på gymnasiet och längtar efter studenten – och efter att sticka till Paris med bästa kompisen, något hon planerar att göra bara dagar efter utspringet. Han: nyseparerad småbarnsförälder med ströjobb, där det senaste råkar vara som personlig assistent åt en gymnasieungdom som – japp, det stämmer – visar sig gå i Hannas klass.
Det finns en viss åldersskillnad och, framför allt, olika livssituationer och livserfarenheter. Förälskelsen är dock blind för alla eventuella problem och författarna lyckas skickligt skriva fram den där pirriga, omkullkastande, omvälvande nyförälskelsen. Det textas fram och tillbaka, dröjs kvar så att de ska ”råka” träffa varandra och, samtidigt, måste allt se normalt ut i klassrummet. Ingen av dem är bekväma med att flirta öppet: en elev och en typ lärare.
Samtidigt händer mycket annat i de bådas liv. Jens försöker skapa sig ett nytt liv, utan dotterns mamma. Hanna är också på väg att skapa sig ett eget liv: lämna barndomen bakom sig. Vägen dit är spännande, hela världen väntar. Någonting måste dock lämnas kvar: något som skaver är hennes barndomskompis och bästa vän i klassen. Deras liv börjar gå i olika riktningar och att dejta Jens gör inte direkt att hon prioriterar gamla vänner.
Vi måste sluta ses på det här sättet är en fin bok, på många sätt. Som småbarnsförälder känner jag igen mig i en hel del skildringar av småbarnslivet och när jag läser kastas jag tillbaka i tiden och minns hur det kunde vara att vara 18 år och på väg att bli vuxen. Här finns mycket igenkänning att hämta, på olika sätt.
Kanske är jag fel målgrupp (ja, såklart jag är, herregud!), men ändå måste jag erkänna att jag inte blev helt såld. Jag tycker boken känns lite väl lång och uppehåller sig för länge vid segt dejtande som inte leder någon vart. Jag blir inte ens övertygad om varför Hanna och Jens ser något hos varandra. Alltså, det säger väl mer om mig än om någonting annat, men såhär: jag levde länge utan barn och tyckte det var toppen, men när jag blev förälder så blev mycket annat extremt oviktigt i jämförelse. Livet som småbarnsförälder kretsar så mycket kring ens fantastiska lilla barn att mycket i mitt ”tidigare liv” känns främmande. Studentfirande? Tankar om att åka till Paris efter studenten? Ja, nej, det känns avlägset. Mycket avlägset. Jag har så svårt att se Jens, en sliten pappa, ens orka dejta en artonåring. De verkar ha skoj ihop, sådär som man kan ha som nyförälskad, absolut, men… Jag ser det liksom inte framför mig.
Det är mycket som är bra med Vi måste sluta ses på det här sättet, så är det, och för den som är ca 18 år är den säkert toppen. Medelålders tanter, som jag själv, borde kanske välja något annat.
Vi måste sluta ses på det här sättet
Vi måste sluta ses på det här sättet gavs ut av Gilla böcker 2013. ISBN: 9789186634421, 9789187457128.
Lisa Bjärbo
Lisa Bjärbo är en svensk författare och journalist.
Johanna Lindbäck
Johanna Lindbäck är en svensk författare och gymnasielärare.
Vattnet drar av Madeleine Bäck är en skräckroman som utspelar sig runt Hofors. Den är både läskig, spännande och är fylld med intressanta karaktärer. Jag kommer absolut att läsa fortsättningen. Betyg: 4 katter av 5.
Vattnet drar av Madeleine Bäck börjar dramatiskt med att ett gäng unga personer gör inbrott i en kyrka för att stjäla en madonna-skulptur. En av dem får också med sig en sten, som visar sig vara mer än en vanlig sten. Det är en av många oroande händelser i trakterna runt Hofors den här sommaren. En ung kvinna hittas mördad vid en sjö och en annan ung kvinna träffar vid samma ställe en man som förför henne. Hennes vän kan bara se på när kvinnan försvinner framför henne. Den mystiska stenen hettar i den unge mannens ficka medan människor på bygden lever ut i rena orgier. En ung man med en sällsam förmåga att kommunicera med djur upplever starkt oroande känslor. Vad betyder allt? Vad är det som har väckts upp?
Alla svar ges inte i Vattnet drar, som också är första delen i en trilogi. Samtidigt är det lite av charmen med boken, att allting inte ges i klartext. Allt är förvirrat och omtumlande för huvudpersonerna och också för läsaren. Det passar ihop och bidrar till spänningen och skräcken. Det här är inte en bok som gjorde mig mörkrädd (och jag är verkligen harig!), men den är bladvändande och tempot lockar till vidare läsning. Vad ska hända? Hur hänger allt ihop? Vad i helvete är det som händer?
Snyggt är också att Madeleine Bäck plockar upp skräck ur vår gamla folktro. Vem kunde ana att Näcken skulle vara så otäck? Min enda bild av Näcken är från det practical joke som Lasse utsätter de andra ungarna för i Bullerbyn, men det här är det något helt annat. Något verkligt ont har verkligen släppts lös.
Handlingen rör sig runt Hofors med omnejd. Jag är uppvuxen i ett samhälle inte långt från Gävle, så det är kanske inte mina hoods, men tillräckligt välbekant för att det ska bli en extra krydda. Jag är också väldigt förtjust i böcker som utspelar sig i småstaden (jag är så hemskt mätt på Stockholm!), så det känns väldigt sympatiskt att boken utspelar sig där den gör. Med det sagt så inser jag också att berättelsen ritar upp en del nidbilder av ”lantisar”. Här är det en hel del av handlingen som kretsar kring bakluckeförsäljning av hembränt, tjejer som ”knullar runt” (och snacket på byn, ni vet), sommartorka på lokaltidningen och människor som försörjer sig med skumrask och lever sjaskigt. Å andra sidan utger sig inte författaren för att måla upp en balanserad bild av livet i småstaden, så det är väl okej. Faktum är att jag verkligen gillar personporträtten och karaktärerna i den här boken. Det är så många författare som väljer att skriva om personer som liknar dem själva: bildade, utbildade. Här är det till stor del helt andra människor som ges utrymme, vilket känns uppfriskande faktiskt.
Jag fastnade verkligen för Vattnet drar. Den är rå och otäck, förvirrande och spännande. Jag kommer absolut att läsa eller lyssna på fortsättningen.
”Kroppen av en kvinna hittas vid Malmjärn i Gästrikland. Har det något med den illegala sprithandeln att göra? Eller stölden av den värdefulla madonnan i Ovansjö kyrka? Något har förändrats i bygden under den här helvetesvarma sommaren. Det känns i själva luften. Som ett elektriskt stråk av begär och desperation. Det som legat dolt i hundratals år har vaknat igen.”
(Förlagets beskrivning)
Uppläsare: Sanna Krepper. Utgivningsår: 2015 (första utgåvan, Natur & Kultur), 2016 (den här ljudboksversionen, Natur & Kultur). Antal sidor: 421 (ca 12 h lyssning). Läs även övriga delar i trilogin: Jorden vaknar, Berget offrar. ISBN: 9789127144804, 9789127148758. Andras röster: Bokhemligheter, Bokkoll, Litteraturkvalster & småtankar.
Madeleine Bäck
Madeleine Bäck (född 1976) är en svensk författare och journalist. Vattnet drar (2015) är hennes debutroman. Madeleine Bäck har en Facebooksida.
Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer är en fin bok om att vara 19 år och drömma stort, jobba hårt och lära sig något om sig själv och livet medan man jobbar som vårdbiträde på ett äldreboende. Betyg: 5 auditions av 5.
Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer är en bok om 19-åriga Moa, som tillfälligtvis jobbar som vårdbiträde på ett äldreboende. Egentligen ska hon bli skådespelare och jobba med teater, så det här är bara en parentes i hennes liv, hennes nya Stockholmsliv. Här lever hon i en liten andrahandslägenhet och delar sin tid mellan att vara på äldreboendet Liljebacken och att på ett eller annat sätt sitta med ett manus framför sig, gärna på ett café.
Jag ömmar för Moa. Det finns många berättelser om att vara i Moas ålder och att komma på vad man ska göra med sitt liv och just den storyn är på många sätt något som det har berättats om förut. I Beischers roman tycker jag dock att det är särskilt fint skildrat, kanske för att det är både sorgligt och roligt och skildrat med både humor och värme. Där sitter liksom Moa, förvånansvärt ofta i sin ensamhet eftersom att hon faktiskt inte känner någon i sin nya stad, och trevar sig fram till vad det egentligen innebär att hålla på med teater. Det är tafatt. Det är ingenting. Hon är inte alls skådespelare, inte på långa vägar. Det som är så fint är att hon aldrig ger upp. Med den naivitet och självsäkerhet som bara en 19-åring kan uppbåda ringer hon upp kända skådespelare och åker på uttagningar för att försöka komma in på teaterutbildningar från norr till söder. Beischer påminner mig om hur det var i den åldern, hur mycket som var oklart, men hur mycket som samtidigt tycktes möjligt. Allt var möjligt, allt låg framför en. Det var bara att ta för sig.
Som 19 år är man inte fullvuxen, hjärnan är inte fullt utvecklad. Det kanske är en av anledningarna till att 19-åringar kan vara så orädda och så tveklöst följa sina drömmar. I den här boken inser jag också hur dåligt beredd man kan vara på arbetslivet i den åldern. Helt utan vårdutbildning eller någon särskild erfarenhet kastats Moa in i yrkeslivet och ska pang bom fixa alla arbetsuppgifter som kan uppstå på ett äldreboende. Det handlar om äldre och sköra personer, människor som på många sätt är hjälplösa och utsatta, och som Moa och hennes kollegor ska möta i alla möjliga intima, privata och/eller känsliga stunder. Hur redo kan man egentligen vara för detta i 19-årsåldern? Egentligen? I Jag ska egentligen inte jobba här får läsaren följa Moas utveckling, eller hur man ska beskriva det, när hon går från att rent ut sagt vara äcklad över många av arbetsuppgifterna, till att faktiskt komma in i jobbet och göra sitt jobb väldigt bra.
Jag har aldrig jobbat inom vården och jag vet inte om Beischer målar upp omvårdnadsyrket på ett trovärdigt sätt, men det känns i alla fall så och det känns bra. Långt senare har Mats Strandberg skrivit en skräckroman som utspelar sig på ett demensboende (Hemmet), men det också den enda andra bok jag kan komma på som faktiskt skildrar det här jobbet, ett jobb som fantastiskt många har. Ibland har jag sett att den här boken beskrivs som en modern arbetarroman och det är nog inte helt fel, men ändå är det inte de bitarna som jag tar med mig, tror jag. Det som berörde mig mest är faktiskt den insiktsfulla och fina berättelsen om Moa och hennes försök att bilda sitt vuxenliv. Hon har verkligen gjort ett stort steg bara genom att flytta till Stockholm. Men sedan då? Där sitter hon på de trendiga caféerna och verkar hoppas på att hippa teatervänner ska uppstå ur intet. I själva verket känner hon just inga andra än sina kollegor, däribland Eva, som utan vidare kan stanna kvar på jobbet för att göra det lilla extra, Roy, som snart närmar sig pensionen och som också bara är på Liljebacken tillfälligt eftersom han egentligen ska öppna en frisersalong, och Leena med två e (bara en sådan sak!). Hon fnyser närmast åt de som vänligt föreslår att hon ska anmäla sig som statist, men samtidigt lyckas hon verkligen inte när hon försöker att komma in på teaterutbildningarna. Det är ett glapp mellan det hon ser som sitt liv och det som egentligen är hennes liv. Kanske handlar också livet i väldigt stor utsträckning om att få de där liven, det liv som egentligen är och det liv man drömmer om, att gå ihop och att ibland inse att livet kan bestå av en hel del kompromisser. Jag tyckte verkligen att det var fint att få följa Moa i just detta sökande och försökande. Jag läser och vill henne väl, samtidigt som jag ibland nästan behöver ta fram en skämskudde för att hon är så barnslig och pinsam. Oftast läser jag med ett leende. Ibland när jag läser den här typen av böcker så brukar jag läsa med en känsla av att jag skulle vilja ge de här snart-vuxna-personerna en kram och säga att ”det går över”, men jag läser Jag ska egentligen inte jobba här och känner bara en stark förvissning om att den typen av sympatier inte behövs. Moa är en person som kanske aldrig blir skådespelare, eller så blir hon det, men oavsett så fixar hon allt på egen hand. Kanske var det därför jag tyckte så mycket om den här boken: det är en roman om att bli vuxen, men en bok utan det där vemodiga och ledsamma som så ofta får sätta tonen i den typen av berättelser. Den här berättelsen är också sorglig på sina ställen, men mest läser jag och känner mig glad över att få följa en naiv 19-åring ett tag. Livet kan bli vad som helst. Det finns inga begränsningar. Jobbat på ett äldreboende i många månader? Jaha! Men jag ska egentligen inte jobba här, för jag håller på med teater! Det är barnslig och kaxigt och peppigt. En riktigt bra bok!
Citerat ur Jag ska egentligen inte jobba här
”Äntligen spänns Astrid fast i liften. Det där med liftar är en hel vetenskap. Det finns många olika sorter. Ståliftar och takliftar. Manuellt styrda. Fjärrstyrda. För att inte tala om liftskynken. De större som ska gå nedanför rumpan. De mindre som slutar vid höften. Alla tänkbara inställningar, gula öglor hos D7, röda öglor hos B2. Alla särskilt utprovade av arbetsterapeuter och sjukgymnaster. De med utbildning som har tagit ställning. De som på fullt allvar vill jobba med hjälpmedel. Jag skulle så gärna vilja veta hur det gick till. Vad ska jag bli när jag blir stor? Hmmm … Jo, jag ska jobba med rullstolar, liftar och rollatorer. Det måste vara människor som bara slumpmässigt valt yrke, vilket som helst. Sådana har jag inte mycket till övers för. Men hålla kurser det får de, så att vi inte förstör våra ryggar. De är sådana med cykelhjälm och fullkornsbröd och hemkokt hjortronsylt i frysen, som inte vet ett dugg om stress och vikten av effektivitet. Som inte förstår att Astrid nyps om man kommer för nära. Som inte förstår att jag hellre böjer ryggen på ett icke ergonomiskt sätt, än får min överarmshud i Astrids våld. Du kan väl försöka att prata med henne Moa? Så ska du se att hon slutar nypas. Jo, tack! Frontallobsdemens.”
Jag ska egentligen inte jobba här
Utgivningsår: 2012 (första utgåvan, Ordfront). Antal sidor: 198. Läs även: Jag ska egentligen inte prata om det här. ISBN: 978-91-7037-599-6.
Sara Beischer
Sara Beischer (född 1983) är en svensk författare som debuterade 2012 med Jag ska egentligen inte jobba här. Hennes senaste roman är Jag ska egentligen inte prata om det här (2018), som är en fristående fortsättning på debuten. Sara Beischer har en hemsida.
Förlagets beskrivning
”»A4 avled i morse, kvart över fyra.«
De flesta verkar dö på morgonen. Jag undrar om jag kommer dö på morgonen. Vem är A4? Det snurrar runt i mitt huvud. A måste innebära nedre botten, men höger eller vänster? Alla korridorer ser likadana ut och jag har inte lärt mig numren än. Inte bokstäverna heller för den delen. Vet inte om jag vill lära mig dem. Det är innan jag förstår att det är sådant man inte väljer.
Moa är nitton år och ska bli skådespelare. Hon har precis flyttat till Stockholm och måste ha ett jobb. Hon får en timanställning på äldreboendet Liljebacken. Chocken blir total när hon ställs inför död, kroppsvätskor och stressiga arbetsvillkor. All sin lediga tid ägnar Moa åt att försöka komma in i Stockholms teatervärld, men hon misslyckas gång efter annan. Jag ska egentligen inte jobba här är ett vardagsäventyr om döden och äldreomsorgen, om det triviala och det fula. Men det är också en berättelse om det vackra och viktiga som kan finnas där man minst av allt trodde att man skulle hitta det”
Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren är en både sorglig och hoppfull bok om sorgen efter att ha förlorat en vän i självmord. Betyg: 3+ tröstande hundar av 5.
Melanie och Kassandra är en oskiljaktig kompisduo med så många interna skämt och påhitt att det närmast bygger murar mot alla andra. De betyder allt för varandra och framtiden ser utstakad ut: de fantiserar om den framtid då de ska plugga på universitetet och dela lägenhet och när de ska vara vuxna, kanske ha familjer, men fortfarande och självklart ska ha varandra. Plötsligt bryts dock linjen och allting ställs på ända: Kassandra begår självmord och Melanie blir lämnad kvar med ilska, sorg och tusen frågor om vad hon borde ha sett, förstått och gjort. Kan hon resa tillbaka i tiden och ändra förloppet?
Fyra personer begår självmord varje dag i Sverige. Det är fruktansvärt många och det är helt oacceptabelt att det inte satsas mer på åtgärder för att förhindra självmord. Trots att så många lider av depression och annan psykisk ohälsa så är det ett tabubelagt ämne som nästan ingen vill prata om. Därför tycker jag såklart att det är bra att det finns sådana här berättelser som tar sig an ämnet. Här är fokus på sorgearbetet för en av de efterlevande, ett perspektiv som är både viktigt och intressant. Varje person som begår självmord lämnar ett tomrum och ett hål efter sig och det finns knappast några enkla eller lätta vägar för att gå vidare.
I Dagen du förstörde allt går huvudpersonen igenom alla möjliga stadier i sin sorg och det är verkligen fint att få gå vid sidan av och följa henne. Det är en både sorglig och hoppfull bok om ett viktigt ämne.
Dagen du förstörde allt
Uppläsare: Asta Kamma August.
Utgivningsår: 2018 (första svenska utgåvan, Vox by Opal), 2018 (den här ljudboksutgåvan, Saga Egmont).
Antal sidor: 245 ca 5,5 h lyssning).
ISBN: 978-87-26-00244-7, 978-91-88665-07-2.
Andras röster: En blogg för bokugglor, Prickiga Paula och böckerna.
Linnea Dahlgren
Linnea Dahlgren (född 1991) är en svensk biblioteksassistent och författare, utbildad vid bland annat Lunds författarskola. Unga vuxna-romanen Dagen du förstörde allt (2018) är hennes debutroman.
Förlagets beskrivning
”Melanie och Kassandra har varit bästisar sen de var små. De behöver inga andra, de har ju varandra: Mellan och Kass. Något av det bästa de vet är att besöka Tidssmygen, en glänta i skogen där det känns som man kan resa i tiden. De reser till gemensamma minnen och till allt roligt de ska göra i framtiden. Så en tidig morgon vaknar Melanie av telefonen. Kassandra är död. Hon har tagit livet av sig. Nyheten drabbar Melanie som ett slag. Det kan inte vara sant, det måste vara ett misstag. Hur ska hon fortsätta leva? Mellan kan ju inte finnas utan Kass. Men så kommer hon på: Tidssmygen. Tänk om hon kan resa i tiden och få Kassandra att ändra sitt beslut.
En finstämd och gripande berättelse om sorg, vänskap och kampen för att leva vidare.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.